Hoppa till huvudinnehållet

Till slut levde jag pojkdrömmen

Publicerad:
Reporter Thomas Tynander
Thomas Tynander
Thomas.Tynander@arvikanyheter.se
Att spela elgitarr i en replokal. Vilken dröm, tycker Thomas Tynander.
Att spela elgitarr i en replokal. Vilken dröm, tycker Thomas Tynander. Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Hur många av oss har drömt om ett liv i ett rockband?

Min rockfantasi var nära att tidigt begravas i en bärbar likkista.

Men så, en kväll, lossnade allt - och jag levde drömmen jag trodde var död.

Jag har alltid drömt om att kunna hantera en gitarr. Jamen lär dig det då, tänker du. Nä, det har inte blivit av. Och skulle jag ta lektioner med mina isterbandsfingrar hade jag väl fastnat. Kan man spela Köp Varm Korv på gitarr?

Min älskade far ville lära sig spela saxofon som ung, men fick aldrig chansen. Så det blev jag som, istället för gitarr, lärde mig att spela saxofon. Och eftersom jag tidigt blev lång till växten tvingades jag spela barytonsaxofon, ett instrument som är lika hett som tuba och triangel bland 12-åringar med rockdrömmar.

Mitt enorma instrument bevarades i en väska som såg ut som en mindre likkista och vägde därefter. Inte konstigt att jag sällan packade upp saxen för att öva på mina musikläxor. Mamma tyckte jag skulle öva mina bastoner i garaget.

Min saxlärare var en invandrad polack av den gamla skolan, med militärisk disciplin. Hjärtat var på rätt ställe, men vi fann aldrig varandra. Vid ett tillfälle tittade han extra länge på mig innan han frågade om jag övat bra den senaste veckan. Jodå, svarade jag, lite extra faktiskt. Det här var ju viktigt. Han grymtade extra högt och väste sen att det var ju märkligt att jag övat bra - eftersom jag glömde noterna hos honom förra veckan...

Jag spelade i skolorkestern och ett storband. Lyssnade en del på Glenn Miller. Kunde uppskatta en duell mellan flera saxofoner och trumpeter. Men drömmen var ett solo i ett rockband, helst med gitarr, men annars med en vrålande altsaxofon som i Ebba Gröns Die Mauer.

Det blev sju år av konkande med likkistan.

Till slut lät jag föräldrarna veta att det var nog. Tack och hej, polske vän.

Men så en kväll 1994 (tror jag) blev drömmen faktiskt sann, om än bara för några timmar. Jag bodde i Göteborg och blev, utan att veta riktigt varför, sångare i ett band när klassiska nattklubben Park Lane på Avenyn arrangerade korprock. Vi var ett gäng amatörband i mediabranschen som skulle tävla inför en jury och mitt tidningsgäng hade repat två timmar kvällen innan. Efter ett par timmar med öl backstage gick vi på sist och Park Lane var packat, det sas att det var två tusen personer i publiken. Vi öppnade med Summer of 69, jag bar jeansjacka och pannband och publiken lydde mig som om jag var en demonpräst. Roll over Beethoven och Back in the USSR. Alla i publikhavet sjöng med och följde mina armrörelser. Hell yeah. Vi ägde Avenyn, vi ägde Göteborg, vi ägde - och jag var berusad av att få leva pojkdrömmen. De fick slita mig av scenen när vi var klara.

GT vann den där kvällen, de hade punkbandet Kai Martin och Stick på scen. Fusk, tyckte vi andra.

Jag tog fram de där gamla hitsen på Spotify, nyligen. Spelade de i bilen och skreksjöng hela vägen hem till Arvika. Jag kunde fortfarande varje vers.

I got my first real six-string

Bought it at the five-and-dime

Played it till my fingers bled

It was the summer of ’94

Artikeltaggar

ArvikaGöteborgKai MartinMusikNattklubbarSpotifySång