Hoppa till huvudinnehållet

Jätteverket landar – efter 234 mil och 40 år

Publicerad:
Reporter Lena Richardson
Lena Richardson
lena.richardson@nwt.se
Dag Köhlqvist och Joel Stuart-Beck vid keramikträden som Rex Stuart-Beck skapade 1982. Dag var med och satte upp dem i Frankrike och har nu också skött nedmonteringen och flyttprojektet, när verket nu kommit till Arvika. Keramikern Joel är barnbarn till Rex och har hjälpt till med återmonteringen.
Dag Köhlqvist och Joel Stuart-Beck vid keramikträden som Rex Stuart-Beck skapade 1982. Dag var med och satte upp dem i Frankrike och har nu också skött nedmonteringen och flyttprojektet, när verket nu kommit till Arvika. Keramikern Joel är barnbarn till Rex och har hjälpt till med återmonteringen. Foto: Maja Kölqvist

Efter 40 år och 234 mil har Rex Stuart-Becks magnifika keramikträd räddats till en ny plats.

Färden gick från franska Grass till Rackstadsmuseet i Arvika efter en svettdrivande demontering.

– Nu står den där! Jag är väldigt glad över att det gått bra, säger Dag Köhlqvist, som rodde det vidlyftiga flyttprojektet i hamn.

Historien om de egenartade keramikträden börjar 1982. Då åker keramikern Rex Stuart-Beck och hans vän och svåger Dag Köhlqvist till Frankrike, för att montera upp ett jätteverk av keramik.

Rex skötte det konstnärliga medan Dags uppgift handlade om hållfastheten.

– Jag gjorde lite konstruktioner inuti den. Den består av tre pelare av keramik och keramiken väger inte så mycket, men inuti finns det metallrör och även armeringsjärn och så fyllde vi dem med betong. Då vägde de mycket! säger Dag Köhlqvist.

Rex Stuart-Beck med sitt keramikträd. Han var konstnär och bodde i många år i Arvika, innan han flyttade till västkusten, men det egensinniga trädets första adress var betydligt längre söderut.
Rex Stuart-Beck med sitt keramikträd. Han var konstnär och bodde i många år i Arvika, innan han flyttade till västkusten, men det egensinniga trädets första adress var betydligt längre söderut. Foto: Dag Köhlqvist

Skulpturen hade beställts av skeppsredaren Arne Larsson, som var svärfar till en svägerska till Rex, och han ville ha den vid sitt hus i Grasse. (I en tidigare artikel uppgavs att det var Rex hus, men det är alltså fel).

Dag Köhlqvist under arbetet med skulpturen. ”Keramikträd 5,5 m hög Grasse Frankrike” har Rex Stuart-Beck skrivit på baksidan av det gulnade fotografiet.
Dag Köhlqvist under arbetet med skulpturen. ”Keramikträd 5,5 m hög Grasse Frankrike” har Rex Stuart-Beck skrivit på baksidan av det gulnade fotografiet. Foto: Privat

Och jobbet gick bra:

– Det var jättekul. Det tog väl en vecka ungefär, berättar Dag.

”Inte mänskligt”

Så gör vi ett klipp i tiden:

– 40 år har gått och då får jag frågan om man kunde frakta den till Sverige. Jag sa genast ”nej, det kommer aldrig att gå”, säger Dag Köhlqvist.

Ändå åkte han ner och gjorde ett test, som föll väl ut och därmed var projektet igång på allvar.

Dag Köhlqvist plockar ner skulpturen i Grasse. Han var med och byggde skulpturen 1982. 40 år senare ombesörjde han både demontering och frakt till Sverige.
Dag Köhlqvist plockar ner skulpturen i Grasse. Han var med och byggde skulpturen 1982. 40 år senare ombesörjde han både demontering och frakt till Sverige.

– Jag och min fru lastade bilen full med ställningar, block och taljor och sånt man behöver för att demontera och vi åkte ner. Det var på sommaren 2022 och när vi kom fram i kvällningen var det 41 grader varmt. Det är inte mänskligt! Fy tusan. Nästa dag blev det värre för då kom solen upp och då började vi plocka ner den.

Hett och hårt jobb

Han och frugan hjälptes åt.

– Hon höll i så jag inte ramlade ner, säger han. Ibland trodde jag nog att vi skulle misslyckas, men vi fick ner den.

Det låter som ett hett och hårt jobb!

– Det var kul. Det var ju en semesterresa! De hade en swimmingpool så det gick ingen nöd på oss. Vi svalkade oss emellanåt.

En budfirma fick köra hem de stora skulpturdelarna till Sverige, berättar han.

Jag förstår ju att du lagt ner både tid, kraft och pengar på det här projektet. Varför gjorde du det egentligen?

– Vi var svågrar jag och Rex och vi umgicks väldigt mycket. Jag kom till Göteborg 68 och vi umgicks i Arvika före det. Det var för att göra Rex en tjänst och det där med pengar är jag inte så vansinnigt intresserad av. Jag kan jobba gratis.

Dag Köhlqvist och Joel Stuart-Beck vid keramikträden som Rex Stuart-Beck skapade 1982. ”Om du tittar söderut, där växte jag och brorsan upp, i Smea i Taserud”, berättar Arvikapôjken Dag Köhlqvist.
Dag Köhlqvist och Joel Stuart-Beck vid keramikträden som Rex Stuart-Beck skapade 1982. ”Om du tittar söderut, där växte jag och brorsan upp, i Smea i Taserud”, berättar Arvikapôjken Dag Köhlqvist. Foto: Maja Kölqvist

Att hedra en gammal vän betyder desto mer.

– Det var det det handlade om. Annars hade jag naturligtvis inte gjort det.

Glad över museet

Det var också Dag Köhlqvist som tog kontakt med Rackstadmuseet. Han och hans fru äger anrika byggnaden Ölme prästgård men att ställa skulpturen där var inte aktuellt.

– Jag är otroligt glad att skulpturen hamnade på Rackstadsmuseet med tanke på att Rex var bosatt i Arvika under lång tid samt att Rex fem barn med barnbarn finns i närheten. Den ska ju inte stå hos någon privat människa, utan den ska stå så att folk kan få se på den, slår han fast.

”Och nu står den där”

Nu står den just så. Sydöstra Frankrike har bytts mot västra Värmland och i Rackstadmuseets trädgård, strax bredvid Klabbelagårn, sträcker sig keramikträden nu mot himlen.

Rex Stuart-Becks keramikskulptur består av tre träd, som nu får en ny plats att rota sig på.
Rex Stuart-Becks keramikskulptur består av tre träd, som nu får en ny plats att rota sig på. Foto: Lena Richardson

I lördags var det invigning och Dag var på plats.

– Det var kul. Och nu står den där! Jag är väldigt glad över att det gått bra. Jag har fått mycket hjälp också av Rex barnbarn Joel, som också är keramiker.

Lär känna farfar

Det var en hel del lagningar som behövde göras. Skulpturen skulle fogas ihop, men Joel Stuart-Beck har också återskapat några av de krumeluriga figurerna på skulpturen.

För hans del har det vidlyftiga projektet fört honom närmare sin farfar.

Dag Köhlqvist och Joel Stuart-Beck har jobbat ihop med återmonteringen.  Till våren ska de jobba vidare med några detaljer som återstår på verket, men i princip är det klart.
Dag Köhlqvist och Joel Stuart-Beck har jobbat ihop med återmonteringen. Till våren ska de jobba vidare med några detaljer som återstår på verket, men i princip är det klart. Foto: Privat

– Man får sätta sig in i hans sinnesstämning och det är trevligt, för man lär ju på ett sätt känna en person som man aldrig har träffat. Han dog tidigt, 1984, och jag föddes 1987. Jag har fått sätta mig in i hans sätt att göra saker på och har också fått hänga lite med hans kompis. Det är något roligt i det, säger Joel.

Hur känns det att titta på den?

– Det är ju roligt. För det första är det resultatet i väldigt stor utsträckning av min farfars person. Dessutom håller hans plats i lokalsamhället på att förändras. Ju längre han varit död, desto mer museal blir han.

Blir han inte också mer levande nu?

– Precis! Det blir åt båda hållen. Något som är lite roligt är att Rackstadkolonin på sitt konstiga sätt lever vidare. Det var farfar ett resultat av och jag också kanske, säger Joel.

Flygplanet blev aldrig av

Verket utstrålar en lekfullhet, som han förstått var typisk för hans farfar.

– Det kan jag tycka i något avseende kontrasterar mot en hel del av det som tillhör den tidiga Rackstadkolonin. Det är allvarligt, en smula sakralt i vissa fall, och inte den där lekfullheten som utmärker farfars arbeten.

Joel träffade aldrig Rex Stuart-Beck, men går i farfars fotspår. Nu har keramikern Joel sett till att laga och skapa nya figurer till Rex keramikträd.
Joel träffade aldrig Rex Stuart-Beck, men går i farfars fotspår. Nu har keramikern Joel sett till att laga och skapa nya figurer till Rex keramikträd. Foto: Lena Richardson

Dag intygar att Rex Stuart-Beck var en lekfull person.

– Han hade andra projekt vi tittade på också; att bygga ett flygplan i balsa som skulle kunna flyga för egen maskin och vinna ett stort pris. Tyvärr dog han innan det blev av, men jag är inte säker på att planet hade lyft, säger Dag.

Som en äventyrare

Joel är glad över Dags gärning.

– Det hade inte gått att göra utan Dag. Man läser om gamla äventyrare och upptäckare och man tänker vad är det här för människor och hur hann de med allt? Han är en sån. Det är ett jättearbete han gjort.

Det kanske är en sån som krävs för ett sånt här projekt?

– Ja, precis! Hade man läst om honom i en bok hade man tänkt att det här är en ganska orealistisk karaktär. Det är en sån person som krävs. Sen är det en händelse att jag råkar ha ärvt farfars yrke, säger Joel Stuart-Beck.

Och utan den kompetensen, hade projektet ju heller inte gått i mål.

Arbetsnamnet bet sig fast

Till sist återstår bara att reda ut en fråga. Det har nämligen visat sig finnas olika bud om vad den tredelade skulpturen heter. Museet och NWT har skrivit Ma Maison Blanche, men egentligen var det huset där den stod, som hette så.

KONSTNÄRSFAKTA

Rex Stuart-Beck

Keramikern Rex Stuart-Beck (1928-1984) föddes i England, där han studerade konst vid Kingstone School of Art och metallurgi vid Miles Aeronautical Technical School, innan han kom till Sverige.

Han bodde många år i Arvika, med sin första fru Barbro och fem barn. Efter skilsmässan flyttade han till Göteborg och sedan till Kungälv, med sin andra fru Wanda.

Rex Stuart-Beck var pappa till konstnärerna Kaj och Jessica och farfar till keramikern Joel Stuart-Beck.

– Rex och jag kallade den bara Ma Maison Blanche under byggnationen; statyn fick samma namn som huset där den stod. Det var inget officiellt namn, men det var så man uttryckte sig. Nåt måste man ju kalla det! Men jag har hört att Rex även har kallat den Keramikträdet, säger Dag.

Vad tror du Rex själv hade tyckt om ditt flyttprojekt?

– Att jag var en idiot. Jag skulle tro det, skrattar Dag.

Huset Ma Maison Blanche ligger i Grasse. Byggnaden är från 1600-talet och ligger väldigt vackert.
Huset Ma Maison Blanche ligger i Grasse. Byggnaden är från 1600-talet och ligger väldigt vackert. Foto: Dag Köhlqvist
Triss i nyheter på Rackstadmuseet: ”Det ska vara fantasieggande härinne”Planen klar för 2024: Karin Broos till Rackstadmuseet

Artikeltaggar

ArvikaFrankrikeGöteborgKeramikKlabbelagårnKonstNöje/KulturRackstadsmuseetRex Stuart-BeckSkulpturer

Så här jobbar Arvika Nyheter med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.