Hoppa till huvudinnehållet

Snabbaste maran hittills – trots smärtan: ”Från 35 så handlar det mest om överlevnad”

Publicerad:
Reporter Jonas Aspetorp
Jonas Aspetorp
jonas.aspetorp@arvikanyheter.se
Frida Michold gjorde sin snabbaste mara hittills och sprang in som tredje bästa svenska i Valencia.
Frida Michold gjorde sin snabbaste mara hittills och sprang in som tredje bästa svenska i Valencia. Foto: Privat

Tredje bästa svenska och ett personligt rekord. Frida Michold hade mer än en sak att glädja sig över i högt rankade Valencia Maraton.

En smärtande fot bjöd dock samtidigt på en hel del oro, både före, under och efter loppet.

– Det är en väldigt bittersweet efter-loppet-känsla. Jag har väldigt svårt att gå på min fot. Den är nog ganska rejält sönder, tyvärr, konstaterar Frida.

Valencia, som är ett av världens mest prestigefyllda maratonlopp, har funnits i Fridas sikte sedan i april.

– Det är ett roligt lopp att springa och det är nog svårt att hitta ett lopp där det är tuffare konkurrens om startplatserna, det är väl Berlin och Valencia som alla vill springa och där det är svårast att komma in.

Skarpa svängar

Förberedelserna har på det stora hela gått bra men för fyra veckor sedan började ena foten spöka.

– Jag körde ett intervallpass med 400-ingar, med skarpa svängar och ständigt vänstervarv och då började jag känna lite på utsidan av foten.

Efter det har det varit en lång kamp av avvägningar i förberedelserna.

– Jag har försökt att hålla smärtan i schack samtidigt som jag försökt träna för att kunna komma bra förberedd till startlinjen.

En kamp som sträckte sig även över de drygt fyra milen i själva loppet.

– Någonstans blir det ju en sådan urladdning och det säger väl något om hur bra man är på att stänga av smärtsignalerna.

Bra eller dålig?

Sedan handlar väl också elitidrott en hel del om att just kunna hantera smärta.

– Det är ju det, men det gäller också att lära sig vad som är bra eller dålig smärta. Att det gör ont i slutet av ett maraton är ofrånkomligt. Då handlar det bara om att gå emot smärtsignalerna. Sedan måste man ha i bakhuvudet att vissa saker inte är värt det, att exempelvis inte kunna springa på flera månader är ett högt pris att betala.

Så illa ska det förhoppningsvis inte bli.

– Jag hoppas att det är en överbelastning i muskeln, men det är en ganska huggande smärta nu och det bådar inte helt gott, fortsätter Frida.

– Jag försöker att inte ta ut något i förskott och hoppas att det läker.

Omöjligt uppdrag

En oro som kan vara svår att släppa – i synnerhet när det smärtar för varje steg man tar.

– Det är lite av ett omöjligt uppdrag kanske men jag försöker att inte bli alltför orolig för snabbt. Man får försöka hoppas på det bästa men också samtidigt förbereda sig för något värre.

Frida sprang på två timmar och 53 minuter och tog med det en 120:e plats, som tredje bästa svenska.

– Jag är otroligt tacksam att jag trots allt kunde stå på startlinjen och fullfölja loppet och ta ut mig. Och sätta ett nytt personligt rekord, det var väldigt kul.

Kunde du springa som du hade tänkt dig?

– Jag hade lovat mig själv att inte gå snabbare än jag gjorde. Jag hade en liten ambition att öka eftersom i och med att jag gärna ville komma under 2.50, träningen hade indikerat att jag skulle kunna göra det. Samtidigt så slutar man aldrig överraskas över hur brutal en mara är. Efter 35 kilometer är man inte så kaxig.

– Fast det är ju lite det som är charmen med det också. Man måste träna för att bygga hårdhet men det är först på loppet som man får veta hur det känns, så jag är väldigt glad att jag höll ihop det så bra.

Går på känsla

Klockan hängde med men styrde inte tempot.

– Jag försöker att inte stirra mig blind på tiden utan går mycket på känsla. Jag låg ändå ganska precis där jag hade tänkt mig och från 35 så handlar det ändå mest om överlevnad, då är det bara att göra vad man kan.

Nu nådde hon inte 2.50 men är nöjd med det personliga rekordet.

– Det är farligt om man inte kan vara nöjd med ett personbästa, det blir inte kul annars. Man vill ju alltid mer men jag är jätteglad för mitt pers, säger Frida och fortsätter.

– Jag har haft många bra lopp i år där jag överträffat mina förväntningar. Det kan man inte alltid göra men det här är minst lika mycket värt, när man får slåss för varje meter, konstaterar Frida.

Hur känns det då dagarna efter ett sådant här race?

– Man blir känslosam på något sätt, det är en väldig urladdning och det är en stor anspänning som släpper. Det är så mycket känslor som kommer upp, en tillfredsställelse och en ödmjukhet. Man är inte sitt kaxigaste jag.

Rent fysiskt blir det dock i alla fall en lite lugnare period nu framöver.

– Vila är inte min starkaste sida så det här kommer att bli utmanande, jag hoppas komma igång så fort foten tillåter det och jag hoppas det är inom en vecka.

Artikeltaggar

Frida MicholdMaratonRekordSportValencia

Så här jobbar Arvika Nyheter med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.