Hoppa till huvudinnehållet

En postmodern pärla

Publicerad:
”Manhunter är ett skarpt, samtidigt djupt nostalgiskt, tidsdokument.”
”Manhunter är ett skarpt, samtidigt djupt nostalgiskt, tidsdokument.”

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Will står med sin fru och son vid vattenbrynet. De blickar ut över havet. Eftertexterna börjar rulla och Heartbeat av Red 7 spelas. Det känns väldigt 80-tal och det är just vad det är. Michael Manns Manhunter kom 1986. Horisonten och det oändliga havet erbjuder ett alternativ. Ett alternativ till det moderna, det högteknologiska. Det stillsamma livet nära naturen. Solen må vara evig, men den kan inte stänga ute Wills demoner när tjänsten kallar.

Will (William Petersen) är en FBI-agent som lagt av efter att ha blivit attackerad av seriemördaren Dr. Hannibal Lecter. Exakt, densamme som i Jonathan Demmes När Lammen tystnar (1991) där Anthony Hopkins gör en oförglömlig Lecter. I Manhunter spelas Dr. Lecter med precision av Brian Cox. Thomas Harris är författaren bakom båda förlagorna. Boken Röd drake, som blev Manhunter, kom 1981. När lammen tystnar publicerades första gången 1988.

Brett Ratners Röd Drake från 2002 är en ren re-make av Manhunter. Stjärnspäckad rollista men egentligen utan övriga poänger.

Manhunter är ett skarpt, samtidigt djupt nostalgiskt, tidsdokument. Nostalgiskt med nutidens glasögon. En enklare tid avtecknar sig. Som om orsakssambanden var klarare. Som om ansvarsutkrävandet var tydligare och enklare att genomskåda. Informationskanalerna var mestadels analoga, saker var stationära.

Jag vet inte när jag senast såg en film som använder samtidens markörer så effektivt. Vita interiörer, nästan överallt. Dr. Lecters cell är kritvit och han är klädd i kritvit fånguniform. Dr. Chilton som förestår institutionen där Lecter sitter inspärrad huserar i ett vitt kontor med skarp belysning från den vita skrivbordslampan. Information databearbetas och det faxas. Snedställda jalusier silar in ljus i rum där inomhusrökning bedrivs.

Den främsta parallellen är film noir-genren (tänk Humphrey Bogart) där mörka gränder och djupa skuggor med omvänd logik ger kontur åt spänningen.

För att komma den nya seriemördaren närmre konsulterar Will än en gång Dr. Lecter. Det spårar dock ur och Will rusar ut ur ett gigantiskt komplex. Det är vitt och glas och vindlande ytor. Att jämföra med den närmast gotiska, dystra tegelbunker där Hannibal Lecter sitter inspärrad i När lammen tystnar.

I Manhunter används den nya tidens arkitektur och teknik som rekvisita. Å ena sidan som oumbärliga hjälpmedel i polisens jakt. Å andra sidan som förkroppsligande av en komplex värld, förknippad med Wills trauman.

Så här nästan fyrtio år senare stiger de tidstypiska miljöerna och fenomenen upp ur minnets brunn. Som att titta i en gammal möbelkatalog. Michael Mann utnyttjar skickligt den epok han verkar i. Ett decennium senare gav han oss Heat (1995) med Pacino och De Niro, omskriven på denna plats.

Manhunter var ingen storartad succé när det begav sig. Idag har den närmast kultstatus. Coolt, men Manhunter är egentligen mer än så. Något som blivit tydligt, främst genom en faktor vi aldrig tycks ha till vårt förfogande: tid.

I en scen går Will med sin son genom en matbutik. De stannar till och pratar. Bakom Will finns en hylla med flingor. Jag fastnar för ett paket och trycker på paus: Bran Muffin Crisp. Aldrig något jag sett i Sverige.

Jag gör en sökning. Första träff är en sajt som heter mrbreakfast.com. I detta binära ingenmansland finns tio år gamla kommentarer kring Bran Muffin Crisp, frusna i tiden. Man hänvisar till Manhunter där frukostnostalgiker sett sina favoritflingor, ur produktion sedan trettiofem år.

Manhunter är en postmodern pärla, väl värd att se om. Den genererar exakt den typen av spillvärme som det goda berättandet alltid gör. Föga anade jag att denna filmupplevelse i repris skulle resultera i efterforskningar kring amerikanska frukostflingor.

Faxen är död och världen har ömsat skinn många gånger sedan 1986, men vissa saker består.

Somliga av oss äter ju, trots allt, fortfarande frukost.

Om än inte Bran Muffin Crisp.

Artikeltaggar

Al PacinoBrett RatnerFilmerFörfattareHannibal LecterKändisarMichael MannNöje/KulturRed 7Robert De NiroSkådespelareTeater