Hoppa till huvudinnehållet

Klaus bryter familjens tystnad i ny bok – ”Min mormor levde före sin tid”

Publicerad:
Reporter Sonya Cunningham Oldenvik
Sonya Cunningham Oldenvik
sonya.cunningham.oldenvik@arvikanyheter.se
Klaus Stein.
Klaus Stein. Foto: Sonya Cunningham Oldenvik

Klaus Stein kommer ursprungligen från Tyskland men har bott i Arvika i 20 år. Nu har han släppt en roman baserad på det som familjen aldrig talade om.

I centrum står mormodern Hilde, en tidig feminist som vurmade för kvinnorätt och flyktingfrågor, men som uteslöts ur familjen när hon skiljde sig.

– Hon levde före sin tid, säger Klaus.

Det var när distriktsläkaren Klaus Stein å jobbets vägnar gick i handledning hos en psykolog för några år sedan som idén till boken ”Det vi aldrig talade om” föddes.

– Först trodde jag att vi skulle prata om möten i jobbet men min handledare var totalt ointresserad av sjukvården. Han ville istället veta vem jag var och vart jag kom ifrån. Jag märkte att jag hade väldigt få svar, och att det finns många vita fläckar i min familjehistoria.

Berättade för första gången

En nyfikenhet väcktes och Klaus började släktforska. Eftersom föräldrarna inte längre är i livet längre började han intervjua sina fastrar och mostrar.

– Jag fann det väldigt gripande att de aldrig pratat om allt som hände i barndomen förrän jag började ställa frågor.

Ganska snabbt insåg Klaus att hans mormor Hilde varit en ovanlig person.

– Hon kom från en enkel familj men gifte in sig i en välbärgad släkt, med en överläkare på ett katolsk sjukhus i Gdansk, som vid den tidpunkten var tyskt.

Foto: Sonya Cunningham Oldenvik

Maken Albin var barnläkare och behandlade polska och judiska barn trots att det inte var tillåtet. Han tillhörde dessutom en slavisk minoritet som ansågs mindervärdig och tillhörde inte nazistpartiet. Båda faktorer skulle innebära risker för honom, men även Hilde och deras sex barn.

Under kriget lades stora delar av Gdansk i ruiner och Hilde ska vid flera tillfällen räddat livet på både maken och barnen.

Fick fly hemstaden

Detta vittnar Albin om i sin dagbok, då den ryska säkerhetstjänsten gör en räd i deras hus och står i begrepp att föra bort två av döttrarna:

”(...) Hilde följde efter med de jämrande småbarnen i släptåg. Även med hot om omedelbar avrättning och arkebusering på stående fot lät hon sig inte avskräckas. Hon skrek och grät och bad och bönföll och till slut lät man Brigitte och Gabriele gå.”

Till sist fick familjen fly under dramatiska förhållanden och hamnade så småningom i Köln. Hilde valde då att lämna sin make, något som var ovanligt på den tiden.

I Köln gjorde Hilde politisk karriär och blev en av Tysklands första kvinnliga ledamöter i ett delstatsparlament. Framförallt drev hon kvinno- och flyktingfrågor.

Att Klaus familj blev flyktingar under kriget har satt spår, tror han. ”Jag har förstått att kriget inte tar slut när sista skottet avlossas utan sitter kvar i flera generationer”.
Att Klaus familj blev flyktingar under kriget har satt spår, tror han. ”Jag har förstått att kriget inte tar slut när sista skottet avlossas utan sitter kvar i flera generationer”. Foto: Sonya Cunningham Oldenvik

– Mycket av drivkraften till boken handlar om tystnadskulturen kring allt detta. Dels allt som hände i Tyskland under 30- och 40-talen, men även om tystnaden kring min mormor som person. Att hon gjorde politisk karriär har helt överskuggats av att hon lämnade min morfar, något som ansågs oförlåtligt trots att han misshandlade henne allvarligt.

Hilde blev mer eller mindre utstött av familjen och hennes liv skulle komma att sluta i tragedi.

– Inget av det här visste jag innan jag började ställa frågor, berättar Klaus.

Arbetet med boken har fått Klaus att fundera på sin samtid.

– Jag har tänkt mycket på hur Tyskland kunde gå från en relativt fungerande stat till ett katastrofalt världskrig, hur sårbar en demokrati är. Och jag märker hur demokratin är ansatt i Sverige och andra länder även idag.

Foto: Sonya Cunningham Oldenvik

”Totalt otänkbart att ange personer”

Hur då?

– Om vi tar angiverilagen till exempel, förslaget att jag som läkare ska ange personer som söker vård hos mig men som inte har uppehållstillstånd. I en sån situation tycker jag att det är viktigt att markera var demokratins gränser går. Om vi nu tar på allvar att alla människor har lika värde och rätt till sekretess inom sjukvården är det här en röd linje. För mig är det totalt otänkbart att ange personer som kommer till mig. Det är jag mer övertygad om efter arbetet med den här boken.

Han tycker sig också se andra paralleller.

– Folk undrar ofta hur Tyskland kunde låta andra världskriget ske. Men idag har vi en situation där inte bara ett land utan en hel planet är hotat av klimatförändringar. I Tyskland såg inte människor faran, valde att blunda och inte engagera sig förrän det var för sent. Idag finns mycket belagd forskning, vi vet vad vi kan vänta oss om vi inte agerar, och ändå är det många som har svårt att ta till sig informationen. Som jag ser det är det inte några främmande samhällspsykologiska mekanismer.

Det familjen aldrig talade om berättar du nu om i den här boken. Hur känns det?

– Superläskigt. Kanske var det också lite därför jag skrev den på svenska trots att det var ett språk jag lärde mig när jag var 38 år gammal. Det kändes lättare på något sätt.

Skulle du rekommendera andra att gräva i sin familjehistoria?

– Ja det tycker jag. Och finns det någon i familjen man inte pratar så mycket om, ta reda på mer om den för de är ofta de mest intressanta.

Arbetet med boken har vart en läkningsprocess, menar Klaus, och har gjort honom ännu mer övertygad i sina egna ståndpunkter. ”I en demokrati kan man inte välja bort sitt demokratiska ansvar. Det vi kan välja bort är att göra vår röst hörd, men då tar de andra över.”
Arbetet med boken har vart en läkningsprocess, menar Klaus, och har gjort honom ännu mer övertygad i sina egna ståndpunkter. ”I en demokrati kan man inte välja bort sitt demokratiska ansvar. Det vi kan välja bort är att göra vår röst hörd, men då tar de andra över.” Foto: Sonya Cunningham Oldenvik

Artikeltaggar

ArvikaGdańskMänskligtTyskland

Så här jobbar Arvika Nyheter med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.