Hoppa till huvudinnehållet

Vad är frihet, och vems är den?

Publicerad:
”Så, en kanna espresso och Lars Gullin i högtalaren. Det kan gå åt en halv lördag att värka fram en haiku som håller måttet. Gamla skolan: tre rader, sjutton stavelser.”
”Så, en kanna espresso och Lars Gullin i högtalaren. Det kan gå åt en halv lördag att värka fram en haiku som håller måttet. Gamla skolan: tre rader, sjutton stavelser.” Foto: TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Den sociala medieplattformen erbjuder fortsatt reklamfritt användande. Mot betalning. Cash ska in, och det görs med reklam. Reklam som drabbar oss användare i flödet. Men det går alltså att köpa sig fri. Det var såklart bara en tidsfråga. Silicon Valley var vår tids vilda västern. Men nu närmar sig internet som publikt verktyg trettiostrecket. I tech-yrans barndom strömmade riskkapital in i de nya heta bolagen, utan krav på motprestation.

Idag är ränte- och världsläget ett annat. Och tidningshusen anade inte potentialen i det nya medialandskapet. Nätupplagor av papperstidningen sågs som ett komplement. Gratis såklart. Sen började man ta betalt. Att den största infrastrukturella revolutionen sen boktryckarkonsten skulle förbli en fri lekplats är såklart, såhär i backspegeln, en naiv tanke.

Svenska fackföreningar strider i skrivandets stund om kollektivavtal med elbilstillverkaren Tesla, ett av den nya ekonomins flaggskepp. I kölvattnet av ideologiernas död avspeglar sig den individualistiska världsordningen kanske allra tydligast i den kunskaps- och informationsintensiva industrin. Ni vet, excentrisk chef i plyschkostym och joggingskor med cykeln lutad mot skrivbordet i ett öppet kontorslandskap där det råder sån där fri, skön stämning med vetegroddsjuice och kravmärkt chai-latte. Men du kan lika gärna sitta i en sacosäck på takterassen och jobba med laptoppen i knät. Dygn och arbetsvecka är upplösta enheter. Gränsen mellan jobb och livsstil är lika diffus. Fet check och frihet kvittas mot gränslös lojalitet. Både i mentalitet och produktivitet. Då behövs inga irriterande, generella regler som sätter käppar i hjulet för den där magiska, konstanta framåtrörelsen. Men så kom den jobbiga verkligheten emellan.

Denna utveckling har ofrånkomligen lett till en politisk polarisering som i någon mån åter lett till en ideologisk kamp. Om än med andra etiketter. Vi ser ett fältslag där fronterna återigen går vid de gamla ismerna. Pandemin reste frågor kring personlig integritet ställd mot kollektivt ansvar. Och med ett fullskaligt krig på vår kontinent är säkerhetsfrågor brännande aktuella.

Med det andra kriget i vår relativa närhet, det i Israel och Gaza, har mer flyktig och svårhanterlig materia kommit i dagen. Svårhanterlig såtillvida att skuldfrågan är mer komplex. Mindre subtila motiv avtecknar sig när rasistiska och nationalistiska krafter sällar sig till skaran som protesterar mot antisemitism, enbart för att legitimera sin islamofobi.

Nationalism och extrem marknadsliberalism kombinerat med flockmentalitet byggd på rädsla genererar kanske inte det mest finkalibrerade politiska hantverket. På andra sidan av klyftan finns idéer om den gröna omställningen, visioner om att återta offentlig kontroll (elmarknad, matpriser, skolsektor) och en tro på diplomatins konst.

Jag landar i mitt eget skrivande och försöker se mönster. Världspolitiken letar sig inte direkt in i mina skrifter, men det är otvetydigt så att den intellektuella oförmågan att överblicka samtiden tar sig uttryck i det kreativa arbetet. Hur mycket jag än omfamnar det modernistiska arvet i teorin är mina skönlitterära texter produkter av en relativistisk idétradition. Fragmentariska intryck fogas samman till kollage, snarare än att vara sprungna ur en stringent analys.

Paradoxalt nog har vi aldrig haft så goda chanser att orientera oss som idag. Vi får reda på allt, i realtid. Samtidigt är det publicistiska monopolet upphävt. Vem som helst kan skriva vad som helst och nå ut med det. Fake news och AI, okritiska influencers och konspiratoriska bloggar. Källkritik har aldrig varit viktigare. Informationen finns, men det ska mycket till att sortera och värdera.

Turligt nog finns stram, regelstyrd vers att återvända till när det svajar. Disciplin och struktur skapar, tro det eller ej, verklig frihet.

Så, en kanna espresso och Lars Gullin i högtalaren. Det kan gå åt en halv lördag att värka fram en haiku som håller måttet. Gamla skolan: tre rader, sjutton stavelser.

Som ett kollektivavtal mellan mig och språket, mellan mig och litteraturen.

Artikeltaggar

ArbeteAvtalGazaIsraelKollektivavtalLars GullinNöje/KulturPolitikReklamSilicon ValleyTesla