Inte vill man hamna i en vedflis?

Eftersom jag är drygt två meter lång får jag uppmärksamhet - även av folk jag inte är bekant med.

Som av flickan med ett trollspö.

Eller mannen med ögonbryn som ekorrar.

Jag förstår att jag syns. I hela mitt liv har det varit så, både på gott och ont. Folk berättar gärna för mig att jag är lång. Som jag inte visste. Barn kan berätta att de minsann inte alls är rädda för mig.

Jag vill dela med mig av två möten som blivit kvar i minnesbanken. Två vardagliga möten som kan ha inträffat en vanlig tisdag.

Det första sker vid ett övergångsställe. Jag har haft en trevlig arbetsdag, känner mig hyggligt utvilad och på min väg hem hamnar jag intill en yngre kvinna som har med sina två små barn, antagligen nyss hämtade från förskolan. Vi låter bilar passera. Den äldsta dottern låter som Stina i Saltkråkan och bär en rosa mössa med björnöron. I handen har hon ett trollspö.

Plötsligt svingar flickan sitt spö mot mina knän, ser upp på mig och säger med stor självklarhet:

– Simsalabim! Nu blev du ett gammalt träd. Å snart ska du sågas ner. Då finns du inte mer!

Mamman ser förskräckt på sin dotter och mumlar något om att låta farbrorn vara i fred. Flickans axlar sjunker.

Den lilla familjen kliver ut på övergångsstället. Trollspöt släpas i den våta asfalten. De försvinner bort.

Jag blir stående. Det börjar regna.

Tänker att jag går väl ändå hem. Innan det är för sent, innan allt är över. Men mina steg är genast lite tyngre, benen är som stockar resten av promenaden hem. För inte vill man hamna i en vedflis?

Mannen med ögonbrynen

Ett annat möte sker i en matbutik. Ett äldre par går efter mig vid brödavdelningen. Mannens ögonbryn är så buskiga att de klättrat över glasögonen. Greppar bågarna.

– Du är en reslig figur, säger han till min rygg.

Jag vänder mig om. Vill de mig nåt?

– Jag tycker du är frän, ja, säger mannen leende och sätter händerna i sidan.

Han studerar mig.

– Jaha, säger jag dröjande.

– Du påminner mig om Stor-Petter!

Kvinnan skäms. Hon vet nog vad som kommer nu. Mannen fortsätter med hög röst över limpor och skorpor:

– Petter var från Finland. Två och fyrtio lång. Fattar du? Två meter, fyrtio! Fick tio barn, sju dog.

Jag vet inte hur jag ska bemöta det han säger så mannen fortsätter, med andan i halsen:

– En gång var de tio man som försökte ta ner han. Men Stor-Petter kastade fem åt ena hållet och fem åt andra. Men en landade långt bort i ån så då gick Petter ner i vattnet och räddade den, för han ville ju inte ta död på nån.

– Låter klokt, säger jag och börjar fingra lite rastlöst på ett paket knäckebröd.

– Ingen gav sig på Petter efter det!

Jag nickar. Min blick vandrar från hyllorna, mot mannen och fastnar på ögonbrynen. Helt otroliga ögonbryn, tänker jag. Varför klipper han inte...

– Hur lång är DU då? frågar mannen.

Jag svarar och undrar sen hur lång han själv är. Frågan överraskar honom men när han svarar är det med stort självförtroende. Det gungar lite i ögonbrynen.

– En meter, åttiofyra centimeter!

Hustrun är numera en ryggtavla på väg bort mot osten.

Mannen ser på mig och tar sats för att fortsätta när jag avbryter:

– Det var jag som tolvåring.

Jag börjar gå.

Bakom min rygg hör jag mannen ropa:

– Jag har 52 i skor!