Hoppa till huvudinnehållet

Jag valde Karlstad - varför ingen vill gå på Solbergagymnasiet längre

Publicerad:
Solbergagymnasiet i Arvika.
Solbergagymnasiet i Arvika. Foto: Hans-Åke Henriksson

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Jag valde att gå på gymnasiet i Karlstad, det gjorde alla mina vänner också. Ingen vill gå på Solbergagymnasiet längre. När jag förra terminen skulle ansöka till ett gymnasium var självklart den kommunala Solbergagymnasiet min första idé. Jag var ju smart, planerade att bli ännu smartare och visste därför med säkerhet att jag ville gå en högskoleförberedande linje. När jag försökte söka information om skolan insåg jag dock snabbt att den var raka motsatsen till en skola jag skulle vilja gå på. Det började med att alla jag frågade om skolan avrådde mig, en kompis sa att hennes storasyster hade dödstråkigt på skolan, en annan sa att deras behandling av npf-elever var så orimlig att man inte kunde gå där med gott samvete.

Jag gick på skolans Öppet hus och hoppades få se skolan i ett bättre ljus. När jag kom dit var det dock till och med värre än vad jag hade kunnat förvänta mig, det öppna huset var totalt oskyltat. Jag och mina vänner hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen och lärarna verkade chockade över att se oss, men vi fick ändå gå in och kolla på de olika programmen. Mina vänner var främst nyfikna på samhällsprogrammet så vi gick dit och fick sitta och se på vad som skulle vara en “vanlig lektion”. Eleverna i klassrummet fick lära sig hur man kan klassa sin personlighet i en färg och man kunde ta reda på detta med säkerhet genom en online-quiz.

Nu med den nya vetskapen om att min personlighet tydligen är blå gick vi upp till en annan klass där alla satt vid ett långt bord och stirrade på oss, medan vi gick runt och tittade. Tillslut kom en av tjejerna fram och visade oss runt, men de hade inte förberett något och innan hon kom hade de inget att säga till oss. Jag hörde i efterhand att det inte kom några fler högstadieelever dit, men klassen fick ändå sitta kvar i tystnad hela kvällen. Det blev inget annat öppet hus, vad jag vet.

Efter den upplevelsen valde jag så klart inte att gå på Solbergagymnasiet, och ingen jag bryr mig om gjorde det heller. Det enda vettiga alternativet var att pendla till Karlstad. Här känner jag mig respekterad av lärarna, skolan ser till att alla på skolan lär känna varandra genom olika roliga gemensamma aktiviteter. Det roliga är heller inget tvång, utan helt frivilligt. Jag blir än mer säker på mitt val när jag hör om hur Solberga blivit i år. Eleverna där har denna termin fått vänja sig med en rad nya och strikta regler som gör det nästintill omöjligt att vara elev på skolan för många. Man får inte längre ha mobil på sig under lektionerna, detta gäller även om man vill använda sin mobil för att googla eller som miniräknare. Elever får inte dricka energidrycker, ha ytterkläder inomhus eller göra arbete hemifrån, då lärarna är oroliga över att elever då kommer att fuska. Frånvaro bekämpas genom att även sjukanmälan kan leda till att CSN blir indraget, men hur funktionsnedsatta och kroniskt sjuka, eller herregud bara tonåringar som känner sig krassliga, då ska klara av skolan är ett totalt mysterium! Värst av allt är att eleverna på skolan numera måste göra färdigt allt eftersläpande arbete innan oktober, annars måste de gå om kursen. Detta fick eleverna inte reda på förrän i augusti och många drunknar nu i skolstress.

Solbergagymnasiet har tappat många elever den senaste tiden. I år har skolan gott om lokaler; oanvända klassrum och tomma grupprum. När min mamma var elev där befann sig över 650 elever på skolan, den här terminen började knappt 100 personer i årskurs 1. Skolan har alltså halverats och jag är helt övertygad om att anledningen är att elever föredrar att pendla till Karlstad framför att gå på en skola som envisas med att behandla sina elever som barn, där man mer jobbar med regler än lyssnar och samarbetar. Jag tycker att skolan i Arvika behöver tänka om, för annars kommer vi snart inte ha några utbildade folk kvar i stan. Det är ett slöseri på tid och resurser att alla skall pendla till Karlstad eller flytta långväga för att få en bra utbildning. Jag vet att jag som elev i Karlstad kostar Arvika kommun enormt mycket pengar. Endast resan kostar kommunen 21 537 kr för min skoltid. Om vi antar att de 300 elever som saknas från Solbergaskolan alla pendlar, blir det flera miljoner för kommunen att betala, miljoner man hade kunnat investera på att förbättra de kommunala skolor vi faktiskt har istället.

Om du är en 08:a och försöker lista ut vilket gymnasium du ska söka till, snälla titta utanför Arvika och fråga inte bara dig själv om du pallar att pendla, utan också om du pallar tre år till av oempatisk styrning. Om du är skolledare eller politiker: tänk på alla pengar ni hade kunnat spara och alla framtida arbetare ni går miste om när ni inte erbjuder en bättre skola i Arvika. Gör om och gör rätt. Vi är elever, men vi är också era framtida kollegor.

En motvillig pendlare

Artikeltaggar

ArvikaCSNKarlstadLärareSkola och utbildningSkolorSolbergaSolbergagymnasietUtbildning