Hoppa till huvudinnehållet

Låt oss snacka t-shirt

Publicerad:
”Militanta veganer var för övrigt del av en rätt intressant strömning på 90-talet, med ursprung i det progressiva Umeå. Dennis Lyxzén och hans band Refused spelade hardcore och svor sin trohet till straight edge-kulturen. Hård musik, socialism, ingen sprit, inget kött, inget knark.”
”Militanta veganer var för övrigt del av en rätt intressant strömning på 90-talet, med ursprung i det progressiva Umeå. Dennis Lyxzén och hans band Refused spelade hardcore och svor sin trohet till straight edge-kulturen. Hård musik, socialism, ingen sprit, inget kött, inget knark.” Foto: Lars Just

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Ja, The Coffinshakers är ett band från Karlstad. De klassar sin musik som horror country och underhåller min halloweenfeber året om. Den nya bilden här nere i hörnet har alstrat nyfikna frågor så vi reder ut saken på plats. Tröjor med tryck är, om inte en religion, så i alla fall en grannlaga livshållning. Och, en conversation piece. Alltid!

Coffinshakers på Nöjesfabriken för ett par månader sen var en spelning för historieböckerna.

För övrigt blir jag trött och ledsen på den onyanserade antingen/eller-debatten. Exempel: om man inte äter rött, processat kött tre gånger om dagen, sju dagar i veckan (skinka på frukostfrallan, korv till lunch och biff till middag); betyder det att man måste vara militant vegan, hög på baljväxter, som eldar Scanbilar om kvällarna? Eller förbränningsmotorns sista försvarare som är beredda att läsa upp mattebetygen från gymnasiet för att bevisa sina teorier om att det är meningslöst att köpa el-bil eftersom den lämnar produktionsbandet med en koldioxidskuld.

Ett allvarligare exempel är Putins favoritkrig, det mellan Israel och Hamas. Så länge blodet flödar i Mellanöstern fortsätter hans krigsbrott i Ukraina utanför medias strålkastarljus. Grundkonflikten, Israel-Palestina, går inte att problematisera utan att bli ifrågasatt på intellektuellt ohederliga grunder. Detta utan att man för en sekund försvara terrorhandlingar. Att ens behöva påpeka det är kvitto på min tes.

Militanta veganer var för övrigt del av en rätt intressant strömning på 90-talet, med ursprung i det progressiva Umeå. Dennis Lyxzén och hans band Refused spelade hardcore och svor sin trohet till straight edge-kulturen. Hård musik, socialism, ingen sprit, inget kött, inget knark.

Variationer på antingen/eller-temat återkommer överallt. Namnkunniga kulturjournalister ondgör sig över Rolling Stones nya platta. Formuleringar som rock i livets slutskede är elakt fyndiga. Jag lyssnar. Ibland svänger det, ibland låter det som om Rolling Stones gör covers på Rolling Stones. Och jag vet inte vad som är värst; att ett band med 60 år i branschen fortfarande försöker låta som de alltid gjort, eller att medelålders skribenter är nere med samtida, ”relevant” (citattecken eftersom det är djupt subjektivt) popkultur?

Min poäng är att det svartvita ofta är ointressant. Lita aldrig på en fundamentalist.

Dessutom är tidslinjerna redan upplösta. Häromdagen släppte Beatles en ny låt, Now and Then, med hjälp av AI-teknik. Riktigt bra.

Jag är själv i de kritiska journalisternas ålder, och jag är fortfarande genuint intresserad av ny musik. Sådant brukar avta efter 30 läste jag någonstans. Då har man fått nog med intryck och håller kvar vid det man lärt sig gilla. Själv tycker jag att det är mixen som skapar dynamik. Cirkeln slöts på ett märkligt och underbart sätt i höst. Häromdagen släppte den brittiske rapparen CASISDEAD sitt debutalbum Famous Last Words. På Skydive gästar Neil Tennant från Pet Shop Boys. En låt som han också varit med och skrivit. Två världar, två generationer, två uttryck. Ett utsökt möte. Samtidigt släppte Pet Shop Boys själva en återutgivning av plattan Relentless från 1993. Det var ett bonusexperiment med sex dansspår som fått kultstatus genom åren och som nu får den renodlade release den förtjänar. Och det är förtvivlat bra. Bättre än väldigt, väldigt mycket av dagens elektroniska musik. Så, inget är svart eller vitt.

Refused däremot var aldrig riktigt min musik, men jag fascinerades av deras hängivenhet. Det var så antingen/eller – något jag själv aldrig skulle kunna skriva under på. Däremot avknoppningen som en av medlemmarna, David Sandström, stod för. Hans eget David Sandström Overdrive har gjort en del orättvist förbisedd musik.

Men viktigast av allt är ändå den hisnande snygga bandtröja med David Sandström Overdrive jag en gång ägde.

Underskatta aldrig en schysst t-shirt - somliga sanningar är svartvita.

Artikeltaggar

David SandströmDennis LyxzénHamasIsraelKarlstadKonserterKöttMusikNöjesfabrikenRefusedRockThe CoffinshakersUmeå