Hoppa till huvudinnehållet

Om att vara vilse i gubb-djungeln och varför jag inte har något val

Publicerad:
Reporter Sonya Cunningham Oldenvik
Sonya Cunningham Oldenvik
sonya.cunningham.oldenvik@arvikanyheter.se
”Snårigare än något annat – och då har jag ändå varit i Amazonas”, skriver Sonya Cunningham Oldenvik om gubbdjungeln.
”Snårigare än något annat – och då har jag ändå varit i Amazonas”, skriver Sonya Cunningham Oldenvik om gubbdjungeln. Foto: Sonya Cunningham Oldenvik

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Vissa ord kan sätta ens världsbild i gungning. När min kärlek i frustration utbrast ”det är en gubbdjungel!” kring alla råd han fått gällande värmesystemet i sitt hus, försattes jag i chock.

Han hade just, utan att förstå det själv, hittat det perfekta ordet för att beskriva ett fenomen som jag tror att många i vår ålder kan relatera till. Vi, generationen som inte kan någonting. Vi som måste förlita oss på hjälp utifrån, företrädesvis av gubbar som samlat på sig specialkunskaper men ofta också en rejäl dos gubbighet, för att tillfredsställa grundläggande behov som vatten, el, bil, cykel och tak över huvudet.

Gubbarna som kan och vet utgör en gubbdjungel som, sedan jag skaffat stuga och bil, alltmer kommit att omsluta mitt liv. Den är snårigare och mer svårframkomlig än något annat jag känner till. Och då har jag ändå varit i Amazonas.

Ibland är gubbarnas råd välkomna, för att inte säga oumbärliga. Men ibland kommer de oombedda, och är inte sällan fullkomligt motsägelsefulla i relation till varandra. Och såklart presenterade som absoluta fakta. Gubbarna fnyser också ofta åt varandras lösningar.

”Jaså, vad är det för stolpskott som varit framme här då?” Undrar de ofta utan att vilja veta svaret.

En gubbe kom nyligen hem till mig för att lämna ved men slutade inte där utan passade på att ge mig en grundlig genomgång av allt jag måste göra för att inte stugan ska falla ihop av sig själv vilket ögonblick som helst. Jag tackade vänligt för vedleveransen och tittade på den metaforiska klockan på min handled. Jag mumlade någonting om att jag skulle iväg men den gubben gick inte utan han malde på och undrade om jag inte ville ha hjälp med att såga upp ett gäng trädstammar. Nej tack, svarade jag. Jag ska ha dem till annat. Sedan var jag tvungen att ta ett telefonsamtal och när jag kom tillbaka låg mina stammar prydligt uppsågade. Jo, vissa gubbar är mer gränslösa än andra.

Jag finner det fascinerade när gubbar tar sig friheten att anta att jag inte vill någonting hellre än att höra deras åsikter om vad jag borde göra med platsen där jag bor. Dessa små oförskämdheter förklädda till goda råd har varierat från att jag borde gräva bort halva tomten till att riva stugan helt och hållet.

Och det ska för rättvisans skull sägas att det inte bara gäller gubbar utan även – dock i mindre utsträckning – tanter. Jag föreställer mig att om jag skulle komma hem till en tant eller gubbe och utbrista någonting i stil med ”ja, här skulle det kunna bli riktigt fint om man fick i ordning lite” så skulle det inte tas emot med odelad glädje.

Men missförstå mig inte. Min frustration kan aldrig få något utlopp. En regelrätt utskällning är inte att tala om. Inte heller kan jag säga upp kontakten med gubbarna. Dessa däcksparkande, tumstocksbärande, självutnämnda rådgivare är nämligen livsviktiga. I skarven mellan bruksanvisningssammanbrott och fruktlöst googlande är det till gubbarna jag vänder mig och alltid finner svar. För gubbarna är problemlösare av rang – och dessutom envisa som synden när de stöter på någonting som för en annan ter sig helt olösligt.

Så därför kan inte den här krönikan mynna ut i någonting annat än en hyllning av alla världens gubbar, ni som muttrar medan ni skruvar men samtidigt ger av er kunskap utan att kräva någonting tillbaka. För i slutändan kan ni, när dammet borstas bort från arbetsbyxorna, stoltsera med att ni faktiskt håller ihop världen. Rent bokstavligt.

För vad vore vi utan gubbdjungeln?

Artikeltaggar

AmazonasKärlekMiljöMänskligtVatten