Hoppa till huvudinnehållet

Någonstans börjar ett lugn infinna sig

Publicerad:
Reporter Sonya Cunningham Oldenvik
Sonya Cunningham Oldenvik
sonya.cunningham.oldenvik@arvikanyheter.se
Första snön, hösten 2023.
Första snön, hösten 2023. Foto: Sonya Cunningham Oldenvik

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Insnöad och utan el, men ändå hel.

Bytte till vinterdäck men vad hjälpte väl det? De omkring 40 centimeter snö som fallit sedan dess lovar att ingen mängd dubb i världen kommer att ta mig till jobbet idag.

Som tur är har jag jobbdatorn med, så allt kan fortgå som vanligt. Eller nej förresten, det kan det inte alls. För då blir det strömavbrott. Inga lampor, inga element, inget kylskåp - och inget internet. Inte ens täckning på telefonen. Det är intressant att se vad som händer när den mycket tunna fernissa som gör människor mer sofistikerade än andra djur utan förvarning rycks bort.

Jag ryser. Obehaget kryper upp längst ryggraden och maktlösheten inför vädrets nycker lämnar mig illa till mods. De tunga, majestätiskt snöbeklädda granarna tornar upp sig omkring huset som en ogenomtränglig mur. Flera av dem har lagt sig över vägen, som för att vara övertydliga. Du kommer inte härifrån. Alla mina sedvanliga distraktionsmöjligheter är utom räckhåll.

Linan som kopplar upp oss mot omvärlden men samtidigt skärmar av oss från det omedelbara, råa nuet, har tvingats ge vika för vädrets makter. Linan ter sig plötsligt tunn som en spindeltråd.

”Vedspisen ler”

Mitt i huset sitter vedspisen och ler lite överseende. Lågmält sprakande värmer hon huset. Och har gjort så sedan långt innan elektriciteten gjorde högljudd entré i grälla färger. Hon struntar i vilket.

Men hon kräver uppmärksamhet. Måste hela tiden matas för att inte dö ut. Och den som inte är försiktig riskerar att bränna sig. Det sotiga brännmärket på mitt finger påminner om hur ovant och klumpigt jag hanterar elden, på samma vis som jag ovant och klumpigt hanterar nuet.

Här någonstans börjar ett lugn infinna sig. Det påminner om en barndoms julafton, eller en gammal människas berättelse.

Jag minns hur jag för några år sedan intervjuade Greta i Skillingsfors. Hon var då 104 år gammal (om jag inte minns fel - jag har ingen möjlighet att googla, vilket känns märkligt befriande) och berättade om vintrarna när hon var ung. Hur hennes pappa tillverkade skidor åt dem, som visserligen var svåra att manövrera men som skänkte barnen stor glädje. Hur de vid jul tog släden till kyrkan, hur snön yrde kring hästarna och bjällrorna rasslade i vinden och mörkret. Hon mindes mammas varma famn, och känslan av att sitta nedbäddad bland fårskinnspälsar med köldbitna, rosiga kinder. Men det var inte alltid de tog sig iväg till kyrkan. Det var en hel mil dit.

”Jag klarar mig utan wifi”

Och för mig är det hela tre mil till jobbet. Att ens få den här texten att komma iväg kommer vara tillräckligt svårt.

En blåmes sätter sig på fönsterblecket utanför. Den ser ut att klara sig fint, trots avsaknad av wifi. Och när jag tänker efter... klarar även jag mig ganska bra. Det känns som att jag har hittat en ännu bättre uppkoppling. Och nu är det dags att stoppa in en pinne till.

Artikeltaggar

JulSkillingsforsSnöStrömavbrottVindVäder