Hoppa till huvudinnehållet

Utanför stapeldiagrammet

Publicerad:
”Jag tänker ofta på Romarriket. Sannolikt ohälsosamt ofta. Romarriket är mer fascinerande än Grekland och Egypten. Mer mystiskt än macho.”
”Jag tänker ofta på Romarriket. Sannolikt ohälsosamt ofta. Romarriket är mer fascinerande än Grekland och Egypten. Mer mystiskt än macho.” Foto: "SF"

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

På nyheterna refererar man till olika grupper av människor. Diagram i helbild, siffror. Man pratar om reallöner och semestervanor, vilken sorts mat man äter eller hur vi röstar i politiska val. Det är pensionärer och studenter, kärnfamiljer och egenföretagare. Jag brukar fundera på vilken stapel jag hör hemma i. Flera antagligen, eller ingen.

Oskolad, halvbildad kulturarbetare vars skönlitterära ambitioner är att betrakta som hobbyverksamhet. Men det är inte så jag ser på mig själv. Jag är poet. Pengar har inget med saken att göra.

Men jag är också ensamstående förälder på halvtid. Det är en definierbar grupp i nyheternas diagram. Jag är man. Det kan vi också bocka av. Och det är nu det börjar bli intressant. I ett avsnitt av Sveriges Radios podd Dagens Eko diskuterar man Romarriket, under rubriken ”Så ofta tänker din pojkvän på Romarriket”.

En trend på sociala medier som gått mig totalt förbi går ut på att kvinnor frågar män i sin närhet hur ofta de tänker på Romarriket. Ofta skulle det visa sig. Detta korresponderar med mig på ett intuitivt plan. En öppen linje, en glasklar frekvens genom årtusendena, helt utan atmosfäriska störningar. Detta förstår jag, helt ointellektuellt. Med ens denna känsla av samhörighet landat kom såklart frågorna. Beror detta enbart på att jag är man? Och vad betyder det, bortsett från det rent biologiska? Ska man vara praktiskt lagd och inte gilla att prata om känslor? I så fall lämnar jag walk over. Jag får med nöd och näppe upp en tavla på väggen utan tvivel, ångest och vrede. Det enda jag gör med min bil är att tanka och fylla på spolarvätska. Jag skruvar inte på den, jag tar inte i vinterdäcken och jag tvättar den inte. Det finns andra som gör och jag köper deras tjänster. På det existentiella planet är jag en navelskådare av närmast Woody Allensk kaliber. Det finns inget som är för smått för att inte diskuteras. Jag skriver ju, for God’s sake, dikter.

I podden spekulerar man kring varför män tänker på Romarriket så ofta. Ingenjörskonsten och de tekniska landvinningarna tros vara en del av förklaringen. Men också en vurm efter ett patriarkalt system som gått förlorat.

Jag kände mig vilsen igen. Där passar jag inte in. Jag minns historier om hur de romerska soldaterna drack sin gazpacho ur hjälmarna under fälttågen. En historieromantisk bild som inte bör faktakollas. Jag minns seriealbumen med Asterix. En filmvetare jag pratade med listade Ridley Scotts Gladiator från 2000 som den bästa film som gjorts. Det kan väl diskuteras, men nog är Gladiator det nya millenniets piggaste bild av antiken. Jag minns mina historiestudier på Biskops-Arnö. Vi läste Tacitus och Cicero. Vi såg Fellini Satyricon. Jag minns besöken på Medelhavsmuseet.

Jag tänker ofta på Romarriket. Sannolikt ohälsosamt ofta. Romarriket är mer fascinerande än Grekland och Egypten. Mer mystiskt än macho.

Är det sinnebilden av historia, av civilisation? Medeltiden och andra världskriget är två andra referenspunkter med samma lyskraft.

Jag fortsätter stirra på TV:n utan att hitta min plats i stapeldiagrammet. Men varför underkasta sig begränsningen att passa in?

Och vad spelar det för roll – jag kan ju alltid tänka på Romarriket.

Om än av statistiskt avvikande skäl.

Artikeltaggar

Biskops-ArnöFilmerGreklandHistoriaMedelhavsmuseetMedierNöje/KulturRidley ScottSatyriconSociala medierSveriges Radio