Trångt, dyrt och tjatigt. Men tradition.
Så sammanfattade Arvika Nyheter mârten för femtio år sedan.
Och seden att i början av oktober ägna sig åt handel, nöjen och rusdrycker står sig stark än idag, 174 år senare.
AN har grävt i arkivet i jakt på mârtens själ.
Ja, tradition är det sannerligen. Redan på medeltiden fanns flera marknadsplatser i trakten, bland annat i Sulvik, Skärmnäs och Sågmon. Om detta berättade lokalhistorikern Göran Bryntesson i AN år 2020, då marknaden ställdes in för andra gången någonsin. Första gången var 1945 på grund av polioepidemin som då briserade.
Efter att Arvika blev stad 1811 kom torget att bli den givna handelsplatsen för jössehäringarna. Idén om en höstmarknad föddes, och 1849 anordnades den för första gången i början av oktober. Vilket den som bekant gör än idag, 174 år senare.
Lämpligt nog hade pigor och drängar en ledig – men oavlönad – ”slankvecka” samtidigt, vilket ledde till att det också anordnades danser och andra festligheter under marknadsdagarna.
Karnevalsstämning i luften
Mot slutet av 1800-talet avtog dock så smått intresset för marknadshandel i takt med att alltfler affärer etablerade sig i stadskärnan och man kunde handla när man behagade.
Men för nöjen fanns, då som nu, inget lystmäte. Något som den nybildade tuberkulosföreningen i Arvika insåg. 1907 tog de därför initiativ till en nöjesmarknad på Tivoliplatsen, för att dra in pengar till ett tuberkuloshem. Marknaden blev välbesökt och gav goda intäkter.
Efter denna första nöjesmarknad i oktober 1907 skriver en AN-journalist att:
”Stadens gator ännu täckas av kringströdd konfetti, minnande om de nu flydda dagarna”.
Det har legat karnevalsstämning i luften, får läsaren veta, och överallt har det varit glada och oförargliga upptåg.
”Kineser, vackra zigenerskor och spanjorskor, täckta blomsterflickor, pepparkaks- och spåkärringar, ståtliga riddare och mindre ståtliga italienare och kolingar ha vimlat om varandra under dessa dagar. Arvika har sannerligen verkat fullt kontinentalt.”
Dödsstraff att gå med plogen
Marknaden invigdes storstilat av två ryttare som red upp på torget med ett plakat och inför en stor folkmassa kungjorde att det är belagt med dödsstraff att gå med plogen, sitta i vävkammaren eller låta tröskan gå under marknadsdagarna. Förmodligen bör detta tas med en rejäl nypa salt.
Att redogöra för alla upptåg denna helg hade tagit ”alltför mycket utrymme i anspråk” enligt journalisten, som nöjer sig med att sammanfatta att zigenarsällskapet tog staden med storm, cirkusen inte lämnade någon besviken, musiken och dansen flödade, och att köerna till tombolorna var långa alla dagar.
Alldeles innan tryck präntas några rader in om den ännu pågående marknaden:
”En kines går just utanför vårt fönster och skriker ut aftonens teaterföreställning. En rödklädd ryttare följer strax efter honom och blåser i en trumpet, intensivt och ljudligt. Pojkar med cigarrer, flickor med konfetti och blommor, zigenerskor med sparbössor vimla omkring varandra och skrika ut sina varor. Alldeles nedanför vårt fönster står en italienare och vevar positiv medan en annan sjunger... Det är full marknad ännu!”
För precis hundra år sedan, den 9 oktober 1923, var det en desto dystrare bild som målades upp i AN.
Ytterst sällan man får bevittna ett såpass ovärdigt marknadsliv
Marknadsdagarna hade visserligen bjudit på gynnsamt väder men desto mindre köpkraft. ”Endast ett fåtal hästar salufördes på kreaturmarknaden vid Minnebergsskogen” och ännu färre var köparna. Till råga på allt var hästarna av dålig kvalitet. Reportern drar slutsatsen att landsbygdens befolkning inte hyser samma livliga intresse som förr för marknaden. Huvudsyften tycks ha varit att roa sig av hjärtans lust på nöjesfältet, träffa kamrater och knyta nya vänskapsband.
En promenad genom staden gav dessutom det beklämmande intrycket att ingen tidigare marknad uppvisat ett så stort antal berusade personer. Ordningens väktare hade en arbetsam helg, och omhändertog inte mindre än 36 fyllerister, varav de flesta var ynglingar.
”Trångt, dyrt och tjatigt”
Reportern konstaterar torrt:
”På andra platser i landet är det ytterst sällan man får bevittna ett såpass ovärdigt marknadsliv.”
Liknande slutsatser drar den reportern Ingmar Norlén för femtio år sedan, den 8 oktober 1973 - att det var härligt väder men mycket fylleri.
Frågan om vad som lockar så många människor till mârten år efter år tar han sig själv friheten att besvara:
”Det är trångt, det är dyrt och det är tjatigt. Men det är tradition.”
Minst tio tusen besökare hade kommit till stan och torget var fyllt av de vanliga krimskrams-stånden. Kreatursmarknaden har man glidit ifrån, men i övrigt är det en mârten som alla andra, fast med lite mer fylleri än vanligt (drygt 40 fyllerister hamnade i finkan). Nja, inte riktigt som vanligt förresten, menar skribenten, eftersom den vågade porren uteblev, och man fick istället nöja sig med enklare striptease.
Söndagens räkenskap
En reflektion från undertecknad reporter som nu, i nådens år 2023, ska rapportera om denna helg av konfetti, sprit och krimskrams. Kommer även jag vara lika avmätt som mina kolleger för 50 och 100 år sedan? Ska även jag räkna fyllerister?
Säkert är att det är svårare att räkna antal nya vänskapsband som knutits, gapskratt som delats och skålar som utbringats. Men inte desto mindre värdefullt.
Om det blir brottslistor eller konfetti och glada människor som i dans och sång vimla om varandra framför min inre syn på söndag, det återstår att se.