Berättelsen om Rackenkolonin och dess konstnärer fullbordas i Agneta Bergqvists nyutkomna bok ”Att visa andras konst; Per-Inge Fridlund och RackstadMuseet”. En tegelsten på dryga 400 sidor som ger det historiska fundamentet för traktens konstnärer och konsthantverkare, och som bekräftades i och med tillkomsten av Rackstadmuseet.
Som en röd tråd genom sex decennier löper Per-Inge Fridlunds insats som presentatör i ord och utställningar av Rackenkolonin. Dessutom gjorde han en näst intill obeskrivligt stor lobbyinsats, som ytterst var avgörande för museets tillkomst.
Rackenkolonin har beskrivits i en rad böcker. Alltifrån Herbert Sjöbergs ”Konstnärskolonin vid Racken” från 70-talet, Ann Erikssons ”Christian bildhuggare”, Agneta Fjaestads ”Gustav och Maja Fjaestad ett konstnärspar”, Thomas Millroths ”Liss bildhuggare”, Britt Anderssons ”Från stenkärle till prydnadskeramik”, Sven Smedbergs ”Zetterquist en värmländsk konstnärsfamilj till Per-Inge Fridlunds och Sven Smedbergs ”Tjusning – om Rackenkonstnärerna, för att nämna några i den långa raden av välillustrerade böcker som publicerats genom åren.
Ambition och passion
Agneta Bergqvist redovisar i bokens källförteckning över 60 publikationer, 50-talet utställningskataloger, dagböcker, tidningsartiklar, uppsatser och bloggar samt fyra filmer.
Enbart den här sammanställningen visar författarens stora ambition och passion till en så fullödig beskrivning av denna del av Arvikas kulturhistoria, dess människor och utveckling.
Presentationen av konstnärerna och konsthantverkarna är lika gedigen framför allt genom de fördjupade personporträtten. Från Christian Eriksson och hans bröder i Taserud, Maja och Gustaf Fjaestad, Fritz Lindström med flera till dagens efterföljare i konst, konsthantverk och musik.
Agneta Bergqvist visar också på framväxten av konstinstitutioner i Arvika. Därmed för hon också in Per-Inge Fridlund, som i över 60 år, och mer än någon annan, introducerat Rackenkolonin både lokalt och nationellt. I berättelser, utställningar och publikationer. Allt med stor känsla, kunskap och respekt.
Översvämning
Konstkällaren kom till 1960 tack vare skohandlaren Axel Johanson, som också blev dess förste föreståndare med Per-Inge Fridlund som medhjälpare. Johansson upplät en egen lagerlokal i källarplanet, som låg under gatunivån. Varje vår översvämmades lokalen och det blev PerInges uppgift att skura golvet med saltsyra för att få bort kalkbeläggningarna.
Kommunens stora mängd av målningar skulptörer från sekelskiftet var vid den här tiden inte tillgängliga för allmänheten. Konstföreningen och kommunen samarbetade i att hitta en lokal, där konst och konsthantverk kunde visas permanent.
Konsthallen, en gång ett vackert bankpalats invigdes i början på 70-talet. Per-Inge Fridlund var högst delaktig i renoveringen av lokalen. Konstföreningens medlemmar utförde ett stort arbete, men det var Per-Inge som fick slå ned tegelväggar, bryta upp golv, drog in vatten i köket och måla lokalen. Han smidde också galler till innergårdens fönster. Som förlaga använde han originalgallren på fönstret mot gatan.
Fridlund blev föreståndare för Konsthallen och anställdes som vaktmästare på deltid.
Kunnig konstvetare
”Det var en kunnig konstvetare, utan formell kompetens, men med högt uppdriven känslighet för konstnärliga uttryck, som fick vaktmästarjobbet. Hans redan vittförgrenade kontaktnät kom väl till pass”, beskriver Agneta Bergqvist insiktsfullt.
I slutet på 70-talet beslöt kommunen, att minnesgården Oppstuhage skulle rustas upp. PerInge utsågs till föreståndare och guide. Det var en kvartstidstjänst, men på heltid återställde han byggnaden invändigt med en stor mängd av Christian Erikssons verk. Dessutom såg han vilka möjligheter parken kring Oppstuhage erbjöd, och som han genom åren förverkligat i en rad intressanta skulpturutställningar.
Per-Inge Fridlunds konstintresse kom redan i unga tonår. Thore Andersson och Helmer Forslund hade en källarateljé i grannhuset till Fridlunds. Han tyckte konstnärerna målade både snett och vint och det ledde till en diskussion med Thore Andersson som kom att pågå i decennier.
1959 gjorde Per-Inge sin första utställning på sin arbetsplats just tillsammans med Thore Andersson. Hur många utställningar som haft Per-Inges signatur genom åren vet han inte. ”Kanske några hundra” har han själv uppskattat. Allt från Konstkällaren via Konsthallen till Rackstadmuseet och hans egna arenor i Hämnäs gamla skola samt Galleri Pi.
Intensiva diskussioner
Drömmen om ett konstmuseum föddes hos Per-Inge i mitten av 80-talet och tillsammans med Jörgen Zetterquist var han med och bildade Ideella föreningen Rackstadmuseet 1986. Det blev sju år av stora insatser av medlemmarna med trion Fridlund, Zetterquist och Per-Eric Nordqvist i spetsen. Efter två år av intensiva diskussioner beslöts att museet skulle placeras i Taserud.
Per-Inge Fridlund hade en klar uppfattning om museets placering vid Oppstuhage, ”som skulle bevara minnet av Rackenkonstnärerna just genom sin belägenhet i centrum av den natur de förevigat och där de bott.”
Agneta Bergqvist har på ett initierat och respektfullt sätt berättat om Rackenkolonin och dess efterföljare. Dessutom ger hon berättigat utrymme åt Per-Inge Fridlund, som ägnat sitt liv att introducera och lyft fram detta kulturarv för tusentals människor.
”Eldjälen Per-Inge är ett gott exempel på att formell skolning inte är en förutsättning för att åstadkomma något stort. Det är trots allt den inre glöden, kompassen som driver en framåt”, konstaterar Bergqvist i bokens efterord.
Agneta Bergqvist
Att visa andras konst; Per-Inge Fridlund och RackstadMuseet (Carlsson Bokförlag)
Fotnot: Agneta Bergqvist är författare, docent, pensionerad läkare och universitetslektor. Bosatt i Norrtälje och i Rackstad.