Hoppa till huvudinnehållet

Robbie Robertson – rör sig mellan världar

Publicerad:
”Bob Dylan gav rockmusiken intellekt och litteraturen ett par svarta solglasögon skrev jag när Dylan fick sitt Nobelpris. Det var precis vad som hände under den turnén. Robbie Robertson var med och formade en musikalisk revolution.”
”Bob Dylan gav rockmusiken intellekt och litteraturen ett par svarta solglasögon skrev jag när Dylan fick sitt Nobelpris. Det var precis vad som hände under den turnén. Robbie Robertson var med och formade en musikalisk revolution.” Foto: Olle Lindeborg/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Musikdokumentärer går det tretton på dussinet, men ingen är så bra som Martin Scorseses The Last Waltz. Skådeplats var Winterland Ballroom i San Francisco, 1976. Kanadensisk-amerikanska The Band höll avskedskonsert och Scorsese förevigade detta. Resultatet är slående. En faktor är såklart musiken. En annan är gästlistan med artister som intar scenen ihop med The Band. Men där råder magi också.

När jag såg dokumentären Once Were Brothers: Robbie Robertson and The Band (2019) satte Scorsese ord på min förundran. När låtarna framförs filmas inte publiken. Är det den enkla, men geniala, förklaringen? Inget grepp kan i alla fall på ett bättre sätt fånga The Bands gärning och särställning. Alltid fokus på musiken.

”We don’t jam” som Robbie sa till Eric Clapton när denne gjorde sin pilgrimsresa till The Bands skrivarlya Big Pink i Woodstock, New York i slutet av 60-talet. Clapton var en stjärna i permanentat hår och rosa brallor, mitt i den psykedeliska yran, när han hörde The Bands debutplatta Music From Big Pink (1968) som fick honom att radikalt byta musikalisk inriktning. Det var en uppenbarelse av musikens framtid. Och dess rötter. The Band lade grunden till det vi idag kallar americana. En organisk mix av blues, soul, bluegrass, gospel, country, r&b och folkmusik. The Band jammade inte. De skrev låtar, och spelade in dem. Ett minikollektiv utan hierarkier. The Bands betydelse går inte att överskatta. George Harrison i The Beatles kallade dem det bästa bandet i universums historia.

Att just Martin Scorsese lyckades fånga essensen av The Bands musikaliska identitet känns, såklart, helt naturligt.

Men detta ska handla om Robbie Robertson, visionär och huvudsaklig låtskrivare i The Band. Innan de ens hette The Band, ett par år innan debutplattan, agerade de kompband åt Bob Dylan när han gjorde sin första elektriska rockturné. Folkmusikfansen rasade. De blev utbuade kväll efter kväll, jorden runt. Men Robbie visste, och Bob Dylan visste, att världen hade fel och att de hade rätt. Bob Dylan gav rockmusiken intellekt och litteraturen ett par svarta solglasögon skrev jag när Dylan fick sitt Nobelpris. Det var precis vad som hände under den turnén. Robbie Robertson var med och formade en musikalisk revolution.

I början av augusti i år dog Robbie Robertson. Han blev åttio år. Robbie turnerade inte, och hans diskografi är sparsmakad, ändå har få artister varit så närvarande och ständigt aktuella i mitt liv som just Robbie Robertson. Film är förklaringen. Efter The Bands upplösning inledde Robbie ett nära samarbete med Martin Scorsese. Han skrev och producerade filmmusik till flera av Scorseses projekt, eller agerade musikalisk rådgivare.

Den självbetitlade solodebuten kom 1987. Totalt blev det sex skivor, vid sidan om filmmusiken. Den hypnotiskt bra Sinematic från 2019 blev Robbies sista. Och det var som om det var skrivet i stjärnorna. På plattan finns låten med samma titel som dokumentären om Robbie och The Band; Once Were Brothers. Sinematic har en retrospektiv känsla, och även en filmisk, som titeln antyder. Vi rör oss i ett skiftande, semielektroniskt ljudlandskap. Robbies gitarr, både flyktigt och distinkt, ger djup och kontur åt melodierna som alla bär Robertsons atmosfäriska signum.

Förutom de två hittills nämnda plattorna släppte Robbie Storyville (1991) och How to Become Clairvoyant (2012). Däremellan gjorde han två album som knyter an till hans egna rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Music For the Native Americans, inspelad tillsammans med The Red Road Ensemble, kom 1994. Ett sällsynt vackert stycke musik. Contact From the Underworld of Redboy (1998) med beats från hip hop och electronica är den progressiva fortsättningen.

Robbie Robertson är för mig en komplett artist. Som låtskrivare sätter han mig i kontakt med andra världar, med det gudomliga. Om han så bara hade skrivit The Weight på The Bands första skiva. Han var en sofistikerad gitarrist som alltid tjänade låten, kompositionen. Rösten var som en lågintensiv naturkraft. Med pratsång gavs texterna lyskraft som vore de skrivna i uråldrig neon. Dessutom hade Robbie en konstnärlig integritet och en respekt för hantverket, både musik och text, som kan sammanfattas med ett enda rödlistat ord: smakfullhet.

Och han var måttfull. Sex plattor i eget namn mellan 1987 och 2019. Allt han gjorde var bra.

Robbie Robertson är en stor inspiration för mig. Såväl The Band som hans soloplattor har varit en del av soundtracket till mitt liv under trettiofem år. På ett konkret plan är hans texter som ett fyrtorn, även i en enkel haikuverkstad här ute i de värmländska skogarna.

Tack för musiken, tack för orden, Robbie.

Din musik lever, alltid och alltid.

Vi ses – somewhere down the crazy river.

Artikeltaggar

BluesBob DylanEric ClaptonGospelMusikNew YorkSan FranciscoSoulThe Beatles