Hantverksmagasinet har sedan drygt 20 år möjliggjort för lokala hantverkare att utöva sina yrken.
Nu blir finsnickaren Tom Tischler ytterligare en av dem i och med att han tar över snickeriverkstaden i hamnen.
– Jag vill att det ska vara en möjlighet för många, säger han.
Kajen vid Hantverksmagasinet nere i hamnen i Arvika är förmodligen en av stan bästa platser för förmiddagskaffet. Sedan 2002 har alltifrån guldsmeder, instrumentbyggare och keramiker arbetat här, med utsikt rakt ut över Kyrkviken.
Börje Gradin, som varit verksam i byggnaden i omkring 15 år med sitt företag Hultforsen Bygg & Snickeri, flyttar nu ut. Men det tycks inte vara med något större vemod eller oro över att hantverkstraditionen ska dö ut. Den som tar över delar nämligen kärleken till traditionellt hantverk och ekologiska byggmaterial.
Gesäll letade verkstad
Det hela började i i november 2020, då en ung man med en lustig hatt syntes i stan.
– Vi skojade faktiskt om det en del här nere i verkstan, berättar Börje.
Plötsligt stod mannen vid ingången till verkstaden och frågade om han fick bygga en gungstol i snickeriet.
Men den unge mannen med hatten, Tom Tischler, hade inte dykt upp av en slump.
Han var nämligen ute på en gesällvandring, och letade efter en verkstad där han kunde förfina sina kunskaper inom finsnickeri.
Nu, två och ett halvt år senare, står han i begrepp att ta över lokalen.
Levde utan tillhörigheter
Tom berättar medan kaffekokaren puttrar i det lilla kontoret i snickeriet.
– I Tyskland finns en tradition att, efter att man avslutat sin utbildning inom ett visst hantverk, lämna sin hemstad under tre år för att lära sig sitt hantverk på andra platser.
Det är inte längre något krav att genomföra gesällvandringen, men traditionen lever fortfarande kvar. Gesällen lämnar då alla sina pengar och tillhörigheter bakom sig och ger sig ut i världen, endast utrustad med sovsäck, arbetsredskap och gesällkläderna - med tillhörande hatt.
För att ge tyngd åt sitt åtagande spikas gesällens öra fast vid ett bord och spiken dras ut först när man lovar att inte återvända hem under de kommande tre åren.
Med ömt öra lämnade Tom hemstaden Steinhagen och vandringen skulle leda honom så långt söderut som den grekiska ön Kreta och ända upp till Härnösand i norr.
Delade värderingar
Åren som gesäll beskriver han som ”ren frihet”.
– Det var ett liv som vagabond, jag sov i lador, under stjärnhimlen, vid elden. Och i Tyskland känner alla till oss och är väldigt generösa. Det var ett jättebra sätt att samla på mig erfarenhet inom snickeri men också ett bevis på hur lite man behöver för att vara lycklig. Fast det är inget jag skulle vilja göra hela livet, tillägger han.
Det var Arvikas renommé som en konst- och hantverksstad som förde honom hit och av Börje fick han lov att bygga gungstolen i snickeriet. De insåg snart att de hade mycket gemensamt.
Börje, som flyttade till Värmland i början av 80-talet, var bland annat med och byggde Sveriges första ekoby i Karlstad och hade redan under 70-talet förstått att stora, industriella byggen inte var för honom.
– Jag ville arbeta med ekologiska material och hantverk. På den tiden stack jag ut lite för att jag undvek kompositmaterial och kemikalier och istället använde linoljefärg och massivt trä.
– Och det var ju inte direkt som att du tvingade mig att börja använda linoljefärg, säger Tom till Börje och ler.
Vill inspirera fler
Ganska snart efter ankomsten till Arvika började Tom och Börje prata om att Tom skulle ta över.
– Börje har inspirerat mig mycket, speciellt med hur han ser det som ett värde i sig att få vara med och förlänga ett hus livslängd, säger Tom.
Han hoppas i sin tur kunna inspirera fler att vilja lära sig om byggnadsvård.
– Min idé är att det här ska bli en typ av kollektivverkstad. Om någon till exempel vill renovera sina fönster kan jag hjälpa till med de mer avancerade bitarna, men man kanske kan ta bort färg eller måla dem själv, till exempel.
Det borde inte vara så svårt eller överdrivet dyrt att renovera själv, menar han.
– Då är risken att man bara kastar det gamla och köper nytt. Vi lever i en tid där vi inte kan kasta allt och jag vill inspirera till hur man kan återbruka och bygga på ett sätt så du kan ha dina saker i flera generationer. På pappret kommer det vara min verkstad men jag vill att det ska vara en möjlighet för många människor.
Centralt läge
Han funderar också på möjliga folkbildningssamarbeten och korta utbildningar.
– Kanske man kan komma hit en lördag och lära sig om grunderna i hur man lagar en stol eller eller byter ut en fönsterruta.
Han ser också det centrala läget som en stor fördel.
– Ofta ligger verkstäder i industriområden men hit kan folk komma in och se och lukta och kanske inspireras av riktigt hantverk istället för att köpa från stora byggvaruhus.
Du beskriver en vardag som låter ganska annorlunda från det fria livet som gesäll?
– Ja, men mitt beslut att stanna handlar inte bara om verkstaden utan också om att Arvika var det första stället där jag kände mig som hemma på många år. Människorna, hantverket och musiken drog mig tillbaka hit. Och ibland undrar jag vad jag gett mig in på, men samtidigt kändes det som att en sån här chans får man bara en gång i livet.
Ute på kajen slår sig Tom ner i en av de gungstolar han hunnit bygga sedan han kom till Arvika.
– Nej nu blev det fel generation, ropar Toms pappa som är på besök. Det är ju Börje som ska sitta.
Börje sätter sig något motsträvigt ner.
– Vi kanske ska spika fast ditt öra vid ett bord! säger Tom.
– Jaså, vad ska jag lova då? undrar Börje och gungar lite i stolen.
– Att du inte kommer hit 40 timmar i veckan i fortsättningen, säger Tom och båda brister ut i skratt.