Hoppa till huvudinnehållet

Är jag ultraortodox?

Publicerad:
Foto: EMILIO MORENATTI

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Den israeliska TV-serien Shtisel utgör en motpol till det klickvänliga flödet. Shtisel utspelar sig bland ultraortodoxa judar i Jerusalem. Det är skägg och långkok. Svarta hattar, svarta rockar och ett liv som kretsar kring Gud. Serien har gjort succé, även i de ultraortodoxa kvarteren, vilket är lite märkligt med tanke på att där ska inte finnas några TV-apparater. Att se på TV är att slösa med tid som skulle kunna ägnas åt Gud.

Jag har inte sett serien, men känner mig ultraortodox kring kreativitet och kulturkonsumtion. Den tid jag inte lägger på att skriva, se på film, lyssna på musik eller läsa känns outnyttjad. Vänner, barn, jogging och bad hör också till det nödvändiga och viktiga. Men jag gillar inte att deklarera, städa eller planera mitt sparande. Önskar att jag slapp tvätta bilen och laga mat. Bärplockning går bort för så mycket tålamod finns inte, även om jag älskar lingon och blåbär. Jag är lat. Jag är en ultraortodox popkulturkonsument som kan oneliners ur The Big Lebowski, men inte vet hur mycket jag betalar för mitt mobilabonnemang. Total överblick kräver tid. Tid jag kan lägga på att se Michael Manns film Heat. Om så bara för caféscenen där Robert De Niro och Al Pacino möts. Jag kan lyssna på The Coffinshakers senaste singel, eller återupptäcka Chris Isaaks Wicked Game.

Vid tangentbordet känner jag mig fri och privilegierad. Jag kan skriva om livet, men att skriva är också själva livet. Det martyrskap som mer namnkunniga skribenter och författare ibland vädrar är en skymf mot alla hårt arbetande människor. Det är fritt fram att lägga ner pennan om det känns betungande att kunna livnära sig på något man rimligen är passionerad kring, men det är pinsamt att lyssna till. Skapandet är en lustfylld lek. Paul Stanley i Kiss sa i en intervju, apropå musiker som beklagar sig över kändisskapet, att vi kan hjälpa dom genom att sluta köpa deras skivor.

Jag känner mig som Will i Nick Hornbys roman About a Boy som i filmatiseringen spelas av Hugh Grant. Det råder missförstånd kring Wills mognad och prioriteringar när han avböjer erbjudandet om att bli gudfar till sin systerdotter, varpå Will svarar: ”You’ve always got that wrong - I really am this shallow”. Minns inte om orden föll exakt så i boken. Ungefär så vuxen kan jag känna mig. Men jag är också skådespelare och diplomat. Under den ansvarstagande ytan försöker jag ändå reda ut saker som: bar Jason, mördaren i Fredagen den 13:e-serien, sin karaktäristiska hockeymask redan i den första filmen?

Men jag gör undantag. Inte ens de ultraortodoxa i Jerusalem är allt igenom konsekventa. Serien Shtisel har ju som sagt gjort succé även där, med hjälp av TV-apparater gömda i garderober. Lyssna på Cecilia Uddéns reportage i Godmorgon världen (P1, 19/1-2019).

Nyligen lämnade Robbie Robertson, frontman i The Band, jordelivet. Min favoritlåt med Robbie är Rattlebone, från plattan Contact From the Underworld of Redboy. Där sjunger Robbie, själv till hälften mohawk, om hur Amerikas ursprungsbefolkning för sitt kulturarv vidare:

”They don’t preserve it, they live it”.

Så är det med oss ultraortodoxa också.

Och Jason, han fick sin mask först i tredje filmen. Innan det bar han en huva av säckväv.

Det var väl fint att vi fick den saken utredd?

Artikeltaggar

Al PacinoFilmerHugh GrantJerusalemKissMichael MannMusikNick HornbyRattleboneRobert De NiroRockSkådespelareUSA