På torsdag firas Ukrainas nationaldag med sång och musik i Stadsparken.
En dag som präglas av blandade känslor, berättar Nadja, som är en av personerna bakom evenemanget. Hon flydde själv från Lviv, med sina tre barn och sin mamma, för lite över ett år sen.
– Sången är ett sätt att bevara den ukrainska kulturen, men också gemenskapen – och hoppet, säger hon.
Den 24 augusti firas Ukrainas nationaldag.
En dag som för två år sen innebar att gatorna i västra Ukraina fylldes av folk i färgglada folkdräkter, sång och musik.
– Det var alltid jättemycket folk – scener överallt, körer med barn och vuxna som sjöng i olika genrer; jazz, folkmusik och klassiskt, berättar Nadja, som minns tillbaka till sin hemstad, Lviv.
Själv sjöng hon sen liten i kyrkokör, varför dagen alltid började med mässa i kyrkan.
Fått starkare innebörd
Sången är något som förblivit ett centralt element – för Nadja personligen såväl som för det ukrainska folket.
När kriget började i östra Ukraina 2014 firades dagen ändå, berättar Nadja.
Om än lite mer nedtonat – så med desto större vikt vid självständighetsförklaringen, som nationaldagen firas till minne av.
– Det var en stark tro på att vi skulle få självständighet – inte bara hopp, men ren övertygelse, säger hon.
Samma övertygelse hade man när dagen firades för ett år sedan, berättar Nadja – som då befann sig i Stadsparken, Arvika.
Till ”musikstaden Arvika”
Efter Rysslands fullskaliga invasion klarade Nadja av att bo i Lviv i sex dagar.
– För varje larm fick man springa ned i källaren med barnen, berättar hon och tillägger:
– Till sist var det enda jag drömde om att få sova utan att bli väckt.
De begav sig då till Polen, med förhoppningen om att snart kunna vända tillbaka till Lviv.
– Ingen trodde att det skulle dröja så länge som det gjort, konstaterar hon.
Strax utanför Gdansk träffade Nadja en volontär, som ”tog emot henne som en syster”.
När volontären fick reda på att Nadja var utbildad operasångerska började han genast hjälpa henne att söka jobb.
– Han kom med alla möjliga förslag – att jag kunde bo hos hans mamma, hans svägerska, där fanns en teater, och där fanns en musikskola jag kunde undervisa på, och så vidare..
Volontären ska sen ha kommit i kontakt med en viss Johan Petré, vars syster tyckte det vore passande för Nadja att komma till ”musikstaden Arvika”.
– Och på den vägen var det! säger Nadja.
Håller intresset vid liv
Det är nu ett år och tre månader sedan Nadja kom till Arvika – tillsammans med sina tre barn och sin 77-åriga mamma.
– Barnen går i skolan och trivs väldigt bra här, berättar hon.
Pappan bor fortfarande kvar i Lviv och jobbar som volontär.
Något som är tufft att förhålla sig till, berättar Nadja – för barnen, inte minst.
– För deras skull försöker jag hålla modet uppe – men det är också med deras närvaro som jag blir på gott humör, säger Nadja.
Musiken har också en bidragande effekt.
Nadja berättar att hon hållit sitt intresse vid liv och sjunger så snart hon har möjlighet, bland annat vid olika konserter i Arvika.
Här närmast i Stadsparken – där hon och en rad andra sångare kommer framföra ukrainska låtar.
– Ukraina har omkring 200.000 folksånger, och folk sjunger dem fortfarande, berättar Nadja.
På torsdag kommer man höra flera av dem - men också modernare ukrainska låtar.
– Sången är ett sätt att bevara den ukrainska kulturen, men också gemenskapen – och hoppet, säger Nadja.