Hoppa till huvudinnehållet

Spöket i maskinen

Publicerad:
När maskinerna ges mänskliga drag är gränsen mellan vi och dom inte lika skarp längre, skriver AN:s kulturkrönikör efter att ha sett om ”I, Robot”.
När maskinerna ges mänskliga drag är gränsen mellan vi och dom inte lika skarp längre, skriver AN:s kulturkrönikör efter att ha sett om ”I, Robot”. Foto: KATSUMI KASAHARA

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Chicago, 2035. All markservice sköts av robotar. Företaget US Robotics grundare, Dr. Lanning (James Cromwell), som utvecklat robotarna säger: ”Sedan de första datorerna har det funnits spöken i maskinerna. Slumpmässiga kodsegment som bildar oförutsedda processer – som skulle kunna kallas beteende”.

Filmen i fråga är Alex Proyas I, Robot (2004). Människa ställs mot maskin och det är upp till polisen Del Spooner (Will Smith) att bringa ordning.

Det är som att svära i kyrkan, men jag har svårt för Sommar i P1. En och en halv timme i etern är osunt mycket tid att älta barndomens skrubbsår, seglatser och vägen till framgång. Thomas Engströms artikel ”Sommar i P1 – en mardrömssmoothie” (Aftonbladet, 2020.08.14) är läsvärd. Och rolig.

Undantag finns, såklart. Jag hörde delar av fysikern Max Tegmarks predikan. Han var övertygad om att AI (artificiell intelligens) kommer att förgöra oss. Oss, som i mänskligheten alltså. En realisering av dystopisk science fiction får tanken att svindla. Med ens får undergången en mer spektakulär inramning. För visst är det coolare att förpassas till evigheten av en ond, självtänkande superdator än på grund av en långsamt eroderad kustlinje och trytande färskvattenreserver.

Populärkulturen har alltid lanserat profetior, ofta rotade i äldre idéer. Till exempel den om att maskinerna en dag kommer att ta över. Så, en av dessa regniga sommarkvällar i den oändliga räckan av regniga sommarkvällar väljer jag film med Tegmarks skrämmande och kittlande framtidsvision i minnet. Jag filtrerar mer eller mindre klassiska titlar om olika former av teknikterror medan jag bläddrar. Det självklara avstampet är John Badhams War Games (1983) där en oskyldig tonåring är på vippen att oavsiktligt starta kärnvapenkrig. PC:n var ny, vilket skapade oändliga möjligheter. Och fallgropar. Vurmen för ny teknik löper alltid parallellt med ett potentiellt skräckscenario. Tanken på en Terminator som rest tillbaka, från framtiden, är skrämmande. Men om den kommit för att ställa saker och ting till rätta må det vara hänt.

Jag väljer att se om I, Robot. När maskinerna ges mänskliga drag är gränsen mellan vi och dom inte lika skarp längre. Tänk er en upprättgående, talande hushållsrobot. Alltid korrekt och vänlig. Tills det börjar glappa.

De eroderade kustlinjerna är inget att raljera om. Miljö- och klimatkrisen är ett faktum. Där kan AI hjälpa oss. Antar jag. Den globala uppvärmningens konsekvenser har blivit brutalt påtagliga för alla. Även för oss här uppe i den skyddade zonen. Visst kom det plötsligt? Ändå inte. Vår ovilja att inse sambanden är nästan imponerande. Så länge det inte drabbar mig direkt är det som att det inte riktigt händer.

Så, hur gör vi nu med AI? Det är förbannat rörigt, och abstrakt. Ser vi de slumpmässiga kodsegmenten - vill vi se spöket i maskinen? Knappast. Vi har ju inte ens fått se, än mindre ta del av, de utlovade framtidsgrejerna än. Var är sci fi-prylarna?

Får jag en allt i allo-robot hemma är jag beredd att blunda.

Ett tag till.

Artikeltaggar

Samhälle