De jobbar mot hat och rasism – ger föreställning om Flora som överlevde förintelsen

För demokrati och samtal mellan människor – och för att motverka nazism och främlingsfientlighet i Värmland.

Efter flera års arbete är demokratiprojektet ”Inte glömma, inte minnas” verklighet. Och på scenen väntar en teaterföreställning om förintelseöverlevaren Flora Gladhs livsöde.

– Med tanke på hur det ser ut i världen och i Europa i dag är det här otroligt viktigt att arbeta med, säger projektledaren Pia Torstensson.

Flora Gladh föddes 1925 i Budapest i Ungern. Hon överlevde förintelsen.

Hennes mamma, pappa och fyra mindre syskon dog i koncentrations- och förintelselägret Auschwitz.

Smärtsamma minnen

Från barndomshemmet i Ungern fördes Flora och hennes familj till koncentrationslägret.

– Ett av de ögonblick som var det starkaste och svåraste i Floras liv var när hon kom till avstigningsplatsen när de hade åkt i ett par dygn från Ungern upp till Polen. De kom in i Auschwitz Birkenau, vid porten och järnvägsspåret, säger Eva Thorstensson, författare till boken ”Inte glömma, inte minnas” som handlar om Flora Gladh.

Väl framme fick Flora gå till höger. Medan hennes föräldrar och syskon fick gå till vänster.

Sedan såg Flora dem aldrig mer.

– Det där pratade hon om hela tiden. Jag vet att det följde henne ända in i döden. Hon hade världens mardrömmar. Hon fick inte ens säga adjö, säger Eva Thorstensson.

Skolungdomar

Kulturens bildningsverksamhet är projektägare till demokratiprojektet.

– Vi har gjort något riktigt bra, säger Pia.

Nu har de skapat en teaterföreställning som berättar Floras historia. Pjäsen förstärks av studiematerial och flera filmer. Föreställningen kommer att visas för ungefär 2500 skolelever runt om i Värmland – och vänder sig i först hand till elever i årskurs åtta.

När de bestämde sig för att göra en föreställning av Evas bok ”Inte glömma, inte minnas” var Floras berättelse en viktig del – men de vill också att projektet skulle vara mer än ett vittnesmål från förintelsen.

– Vi vill att det här ska vara en kommentar till vår samtid, vilka utmaningar står vi inför i dag? Hur tar rasismen sig uttryck? Vilka grupper är drabbade? Vad kan man dra för paralleller mellan nu och då – och vad kan man faktiskt göra för att förändra? Det var vår drivkraft och förhoppning, säger Sandra Backman, som spelar Flora i föreställningen och berättar om hennes väg från Ungern, till Auschwitz och så småningom Deje, dit hon kom med de Vita bussarna 1945.

Klistermärken på huset

I den lilla tätorten i Forshaga kommun levde Flora sedan resten av sitt liv.

– Deje i dag är som ett nav för vit makt-rörelsen, säger Sandra Backman.

I en artikel i NWT har det rapporterats om hur högerextremistiska grupper från hela landet samlats i en lokal i Deje för ”kampträning och ideologisk skolning”.

Birger Furugård bodde i Deje och startade sina tankar där, lyfter Pia fram. Han var en av den svenska nazismens förkämpar.

Men det är inte bara i Deje idéerna tar sig uttryck – utan i hela Värmland, menar initiativtagarna.

Pia har själv mött hot – och det fanns även en hotbild mot hennes nära och kära.

– De satte klistermärken på vårt hus, på dörren, brevlådan, de skrev ”välkommen till Hammerskins lokala förening”.

Tung historia

Det dröjde många år innan Flora berättade om det tunga hon varit med om.

Sedan gjorde hon det till sin livsgärning, berättar initiativtagarna.

Året var 1996. Eva började sitt arbete med boken om Floras liv. Med flera olika organisationer och ungdomar i Karlstad åkte hon och flera andra i väg på resa. Hon besökte Auschwitz i Polen. Hon träffade Flora och Pia. De blev goda vänner.

– Där började mitt arbete med att följa Flora genom det helvete som hon hade varit med om. Några år tidigare hade hon börjat berätta. Hon teg i 50 år. Hon berättade inte ens för sina barn vad hon hade varit med om, säger Eva.

Kan göra skillnad

Pia, Eva och Sandra lyfter hur man kan vara aktiv i civilsamhället.

– Man kan faktiskt göra skillnad. Om någon fäller en rasistisk eller antisemitisk kommentar i personalrummet eller på skolan kan man säga ”Vad menar du med det?” ”Eller hur tänker du nu?” säger Eva.

De tror att det är få i Sverige i dag som ifrågasätter demokratins vara eller inte vara.

– Många kanske inte tänker på att demokratin är en aktiv process som man behöver vara delaktig i. Demokratin är väldigt ung – det är bara hundra år sedan kvinnlig rösträtt infördes, säger Sandra.

Flora var en av alla de som ville berätta om förintelsen. På en bänk i Krakow vände hon sig till Pia.

– ”Du måste lova mig att fortsätta berätta det här. Alltid”, sa hon. ”Ja,” sa jag, säger Pia.