Hoppa till huvudinnehållet

Harrison och jag – nästan som två bekanta

Publicerad:
Indiana Jones.
Indiana Jones. Foto: Pressbild

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

I Roman Polanskis bortglömda neo noir-pärla Frantic (1988), med utsökt musik av Ennio Morricone, är Harrison Ford på desperat drift genom Paris i jakt på sin kidnappade fru. Tilltufsad men handlingskraftig antihjälte är Fords paradgren som han uppvisar i flera filmer. Harrison Ford är en mästare på att förmedla känslan av att vara på fel plats vid fel tidpunkt, bubblande av frustration och ackumulerad stress. Karriärmässigt har han dock lyckats att vara på exakt rätt plats vid rätt tidpunkt. När Frantic gick upp på biograferna var Ford sedan länge en populärkulturell fixstjärna. Han hade agerat draglok för två legendariska filmserier: Star Wars och Indiana Jones. Master mind bakom båda dessa koncept är George Lucas. Musikalisk master mind: John Williams.

I och med Polanskis status i konstnärliga kretsar mutade Harrison Ford in ännu en nisch. För mig var Frantic en inkörsport till arty film. Detta var före Lynch och Loach, Coen och Kieślowski.

I Star Wars spelade Harrison Ford karaktären Han Solo.
I Star Wars spelade Harrison Ford karaktären Han Solo. Foto: George Brich

En text om Harrison Ford har varit i görningen flera år. Jag gör listor över saker jag vill skriva om. Så kommer andra ämnen emellan. Jag ville skriva om Harrison Ford som skådespelare, som en portalfigur för filmkonsten under de senaste fyrtiofem åren. Men än viktigare är den personliga historien. En historia om hur Harrison Ford alltid följt mig på ett egendomligt sätt. Nyss hade den femte Indiana Jones-filmen, The Dial of Destiny (James Mangold), premiär. Då kom jag så till skott.

Första filmen om Indiana Jones, Jakten på den försvunna skatten, kom 1981. Sannolikt såg jag inte den på bio, trots att jag vill minnas det så. Andra filmen, De fördömdas tempel (1984), såg jag definitivt på vita duken, även om jag egentligen inte hade åldern inne då heller. Berättelsen om Indiana Jones, arkeolog och global äventyrare, revolutionerade biorepertoaren. George Lucas väckte liv i äventyrsfilmen. Indiana Jones är en matinéhjälte i exotiska miljöer, ständigt jagad av nazister.

En monumental roll i Fords karriär är den som Rick Deckard i Ridley Scotts dystopiska framtidsskildring Blade Runner (1982). En ständigt aktuell historia om vad som är mänskligt och inte.

Affischnamn som Tom Cruise och Johnny Depp kläcktes på 80-talet. Men den tjugo år äldre Ford prickade in Star Wars, Indiana Jones och Blade Runner inom loppet av några få år. Oerhört märkvärdigt. På tröskeln till Hollywood stod nästa generations skådespelare av Ford-kaliber, som Ewan McGregor, Ethan Hawke och Leonardo DiCaprio.

Frantic
Frantic Foto: Pressbild

I Frantic förkroppsligar Ford, som en förtvivlad amerikan i den gamla världen, den brokiga dualism som Polanski representerar och gestaltar. Roman Polanski, av fransk-polskt ursprung, är både öst och väst, konstfilm och välregisserad underhållning. Järnridåns kollaps och Sovjetunionens sönderfall var nära förestående. Polanski och Ford opererade i en tid av historiska skeenden. De politiska kontinentalplattorna var i rörelse. För mig öppnades dörren till en filmvärld som gav mig ovan nämnda Kieślowski. Dennes trilogi Trikoloren bottnar, bokstavligen, i ett fransk-polskt öst-västperspektiv, mitt i det nya Europa.

Harrison Ford har, som sagt, alltid vandrat på den röda mattan alldeles intill min stig genom livet. Som president på ett kapat Air Force One mot Gary Oldman som rysk bandit. Eller i en romantisk komedi. Värd att notera är hans roll som Dr. Richard Kimble i Andrew Davis Jagad (1993). Anklagad för mordet på sin fru tvingas han fly, med Tommy Lee Jones som nitisk polis i hälarna.

De senaste tio åren har Harrison Ford knutit ihop flera säckar och återkommit i tre av sina mest ikoniska roller. När Disney 2015 plockade upp Star Wars-tråden och gav oss den sjunde delen i historien, The Force Awakens (J.J. Abrams), gjorde man det med den äran. Då hade det gått trettiotvå år sedan del sex. Scenen när Han Solo (Harrison Ford) återser Leia (Carrie Fisher) efter mer än tre decennier är det mest omtumlande jag sett på en bioduk. Jag skrev en text om saken på denna plats, Mina inre galaxer, när det begav sig.

Två år senare återkom Ford i Blade Runner 2049.

Och nu var det alltså dags för sista kapitlet i sagan om Indiana Jones. Den enda av de fem filmerna som inte regisserats av Steven Spielberg. Piskan viner under den bredbrättade hatten, nazisterna är sedvanligt ondsinta och filmen är matiné extra allt. Fyrtiotvå år efter första filmen har så Dr. Jones grävt upp sin sista artefakt. Det är med både vemod och tillförsikt jag sitter kvar i salongen när eftertexterna rullar.

Jag säger tack för allt, så långt, Harrison Ford.

Vi ses i nästa film – för du är inte klar än.

Inte en chans.

Artikeltaggar

DisneyEuropaFilmFilmerHarrison FordHollywoodIndiana JonesNöje/KulturParisRoman PolańskiSkådespelareSovjetunionenStar WarsTeaterThe Force