Kaiza Karlén fick med sig en bronspeng hem från friidrotts-SM i Söderhamn – men det var inte medaljen som hon värderade högst när hon vände hemåt efter tävlingarna, utan sättet hon vann den på.
– Framgång ligger inte alltid i resultaten, det beror på omständigheterna runt omkring också, konstaterar västvärmländskan.
Det blev nämligen i slutändan en högdramatisk kamp om bronset, där såväl Emilia Kjellberg och Malin Otterling Marmbrandt gjorde sina bästa hopp i den sista omgången – och förpassade Kaiza från tredje till femte plats.
Kaiza med 6.14 från den andra omgången var plötsligt tvungen att öka med minst tio centimeter för att säkra bronset, i sitt sista hopp.
Och det gjorde hon – med ett hopp på 6.26.
– Jag är väldigt glad på grund av allt det där, att jag lyckas tända till och göra mitt bästa för att ta en medalj. Det visar på en styrka.
Krånglande häl
En liten bragdstämpel på den också då hon hämmades av smärtande häl.
– Jag har en häl som har krånglat i några veckor och som har gjort att jag i stort inte kunnat träna. Jag visste att det skulle bli en del smärta under den här helgen. Det har inte varit optimalt och jag har inte kunnat stå där ute på ansatsbanan och känt mig så självsäker som brukar kunna göra. Det ligger i bakhuvudet att jag inte vågar trycka på riktigt.
– Men jag ville ändå försöka, om det inte gjorde alltför ont. Man ska inte pusha på för mycket men jag kände att det inte var farligt, utan mest om hur mycket smärta det var värt att ha.
Hur tänkte du inför det sista hoppet?
– Jag tänkte, att jag vet ju att jag kan, och att om jag hade pushat mig igenom smärtan så måste jag ju gå härifrån med en medalj – för att det ska kännas värt det.
Gillar mästerskap
Och att hon är en mästerskapshoppare, som har höjt sig när det behövts tidigare, visade sig ännu en gång.
– Jag lyckas tända till det där lilla extra som jag har på mästerskap.
Åt formstarka Maja Åskag och Tilde Johansson, etta och tvåa med 6.58 respektive 6.53, fanns inte så mycket att göra den här gången.
Nästa gång Kaiza drar på sig nummerlappen blir nu tidigast i uttagningstävlingen till Finnkampen.
– Nu behöver jag nog vila. Det är ingen fara med hälen, det är bara en inflammation i slemsäcken, och det kommer att bli bättre bara jag vilar.
Inte bestämt
Fast det är inte helt säkert att hon gör ett försök på den klassiska landskampen heller.
– Jag har inte helt bestämt mig. Hälsan får gå först. Jag vill ha en bra grundträningsperiod inför nästa år också. Hela den här säsongen har legat på en bra, stabil, nivå men för att kunna ta mig till nästa nivå så måste jag vara hel.