Hoppa till huvudinnehållet

En tunnbrödsrulle i Torsby

Publicerad:
Kiss – always and forever, skriver AN:s kulturkrönikör.
Kiss – always and forever, skriver AN:s kulturkrönikör. Foto: Thomas Banneyer

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Den färgglada och sockriga issörjan i snabbmatsrestaurangens slushmaskin vevas runt med samma sävlighet som bladen på Fryksdalshöjdens vindkraftverk vi passerar några mil senare på vår väg söderut från Dalarna. Vi rör oss i Bengt Berg-land. Fensbol, Hovfjället, Hänsjön. Barnen väljer nuggets och pommes frites i Torsby. Jag äter tunnbrödsrulle med Bostongurka.

Kiss i Dalhalla blev en upplevelse att minnas. Långt över mina förväntningar. Jag trodde vi skulle få nöja oss med pyroteknik och tomma gester. En sak att bocka av på listan jag ville göra tillsammans med barnen som utsatts för intensiv populärkulturell indoktrinering under uppväxten. Någon konstnärlig utdelning vågade jag inte hoppas på.

Jag såg dom för tjugofem år sedan när de återvände till ursprungligt format efter nästan femton vilsna år. En perfekt händelse. Sedan har jag aktivt undvikit dom. Nu gav jag vika, och det är underbart att ha fel. Det blev en klang- och jubelföreställning. Myten lever. Bandet återskapade drömmen, och låtmaterialet är odiskutabelt. Idel ädelt rockguld.

Fenomenet Kiss har snurrat i exakt femtio år. Om än inte med samma kontinuitet som slushmaskinen. Vi är jämngamla, bandet Kiss och jag. De bildades när jag var två år och har således alltid funnits, för mig. Tidigt kom de in i mitt och många 70-talsbarns liv. Vi dyrkade dom. Upplösningen kom i de tidiga tonåren. Vi ville olika saker, Kiss och jag. Men det klassiska, ursprungliga, Kiss har alltid vandrat vid min sida. I platåboots. Den pakten är för evigt.

I dikten Lägesrapport ur samlingen Drev (LT:s förlag, 1986) skriver Bengt Berg: ”Vi upphör inte att förundra oss över norrskenet och älgarnas frusna drömmar”.

Ett närmast eteriskt påstående som snarare hyser outtalade frågor. Den glest återkommande självinsikten gör anspråk på att avteckna sig först när jag speglar mig i det halvt dunkla. Kiss resa genom skiftande decennier måste från och till ha varit en kamp. Samtidigt har mitt liv tuggat på. Lika lätt, lika krångligt som för var och en antar jag.

Jag tänker på Bengts ord när vi rör oss utmed E45:an genom norra Värmland. Under större delen av 80- och 90-talet ägnade jag Kiss samtida, osminkade, projekt knappt någon uppmärksamhet alls. Men Dynasty, Destroyer, Dressed to Kill och de andra tidiga plattorna behöll sin eviga glöd. Nu hävdar bandet att turnerandet är över. Eftertanken gör entré. Jag kan bara stirra upp mot den sommarblå himlen, eller ner i skivbacken. De nötta konvoluten är som evigheten och det är gott nog. Femtio år. En ocean av tid, samtidigt bara ett ögonblick.

”Något hade hänt, stövelskaften manade på” fortsätter Bengt Berg i Lägesrapport.

Paul, Gene och de andra i bandet måste undra vad de gör i ett kalkbrott i Rättvik en regnig onsdagskväll i juli, 2023. Men dit har ödets slushmaskin vevat dom.

Efter två timmar och ett fyrverkeri lämnar vi amfiteatern. Kalla och genomblöta, men varma i hjärtat.

Kiss – always and forever.

Lika magiskt som ett norrsken, lika outgrundligt som älgarnas drömmar.

Artikeltaggar

Bengt BergDalhallaDestroyerFyrverkerierHänsjönKissKonstNöjeNöje/KulturRegnTorsby