Hoppa till huvudinnehållet

Så blev Västvärmland motorsportens mecka – här är mästarförarnas väg till framgång

Publicerad:
Reporter Tim Öberg
Tim Öberg
tim.oberg@arvikanyheter.se
Reporter Oscar Walldén
Oscar Walldén
oscar.wallden@arvikanyheter.se
Kenny Bräck från Glava, här efter att ha vunnit Indycar-serien 1998, är ett av de största svenska namnen inom svensk motorsport – och en av flera stjärnor AN-sporten nu pratat med om motorundret i Västvärmland.
Kenny Bräck från Glava, här efter att ha vunnit Indycar-serien 1998, är ett av de största svenska namnen inom svensk motorsport – och en av flera stjärnor AN-sporten nu pratat med om motorundret i Västvärmland. Foto: Rusty Burroughs

Från tre generationer och olika västvärmländska hörn har de med stora triumfer satt vårt område på motorsportkartan.

Pontus Tidemand, Kenny Bräck och Per Eklund är alla exempel på och bidrag till en stark och lika levande tradition.

– Det räcker inte att bara delta. Vinnare och framgång krävs för att skapa ett bredare intresse, säger Indy 500-mästaren från Glava.

Det här är en av artiklarna från året AN låst upp som julklapp till er läsare. Fler julklappsartiklar följer.

I årtionde efter årtionde har västvärmlänningar kört sig till stora framgångar världen över. I en tredelad artikelserie har AN-sporten försökt reda ut vad som ligger bakom den starka traditionen – genom stjärnförarna själva. Det här är första delen.


En dubbel Pikes Peak-vinnare från Koppom.

En Indy 500-segrare från Glava.

En rallyvärldsmästare från Charlottenberg.

Om bara en av västvärmlänningarna Per Eklund, Kenny Bräck och Pontus Tidemand nått sin respektive tyngsta merit vore det stort nog.

Nu nådde samtliga högst upp i de olika klassernas mördande konkurrens.

Och de är ju inte heller ensamma. Trion är levande exempel på något ännu större med fler involverade.

Men vi börjar hos dem.

”Inget annat i huvudet”

I fikarummet på övervåningen bjuder Per Eklund på småkakor i plåtburk och kaffe i pappmugg. Väggarna i hans verkstad är tapetserade med foton och inramade tidningsurklipp från karriären.

Han har inga problem med att prata igenom alla minnen. Då och då avbryter han sig själv för att hämta en modellbil (Saab 95:a, förstås), sin biografi eller något annat värt att visa upp.

För den nu 76-årige Per Eklund, som får räknas till en av de största svenska rallylegendarerna, har livsinriktningen varit given sedan barnsben.

– Det var inget annat än motorsport i huvudet, säger Per.

Per Eklund lyser upp när han drar anekdoter från tiden då han var som mest aktiv i rallysvängen.
Per Eklund lyser upp när han drar anekdoter från tiden då han var som mest aktiv i rallysvängen. Foto: Oscar Walldén

Som liten grabb i Skönnerud strax utanför Koppom fick han tidigt upp ögonen för det där med bilar. Pers pappa körde rally och ovanför butiken som familjen drev hyrde Bengt Andersson in sig i en lägenhet.

– Han var tävlingsledare för Svenska rallyt, eller Värmland runt som det hette då.

”Sven i Furtan var min idol”

Roadracing-föraren Sven Andersson, kanske mer allmänt känd som ”Sven i Furtan”, var en annan som inspirerade Per.

– Sven i Furtan var min idol, min pappa kände honom. När Sven åkte till Rio de Janeiro lovade han att skicka ett vykort till mig. Jag nådde inte upp till brevlådan och ställde mig på en drickaback för att titta efter, berättar Per.

– Efter flera månader kom det en vacker dag. Det var mäktigt.

Det blir fortfarande otaliga timmar i verkstaden för Per Eklund. Här med den Volkswagen Beetle som han jobbat med på senare år.
Det blir fortfarande otaliga timmar i verkstaden för Per Eklund. Här med den Volkswagen Beetle som han jobbat med på senare år. Foto: Oscar Walldén

Per var ung men redan övertygad – det var bilkörning han skulle ägna sitt liv åt.

Gammal nog för att ta ett jobb började han som reparatör på en av stans verkstäder för att komma steget närmare drömmen. Lönen kunde inte direkt finansiera en storsatsning.

– Det var tufft och inte lätt att hålla på med detta. Nu var pappa så intresserad och gjorde allt han kunde.

Hur var träningsmöjligheterna?

– Jag fick ta bilen och köra rakt ut i skogen. En har fått gått den hårda vägen. Det gick uppåt från ingenting. I dag har de det så bra med färdiga bilar.

Per Eklund efter en av sina rallycross-triumfer på 90-talet.
Per Eklund efter en av sina rallycross-triumfer på 90-talet. Foto: BILDBYRÅN

Tävlat världen över

Den hårda vägen skulle leda fram till storslagna resultat.

Under 70-talet sköt rallycrossdisciplinen fart i Sverige. Per bidrog starkt till detta genom att exempelvis vinna den allra första tävlingen i Hedemora. Han byggde också sporten rent bokstavligt talat och erbjöd ett handtag när banor som Höljes och Westom färdigställdes.

1999 vann han rallycross-EM. Lägg därtill meriter som en slutseger i Svenska rallyt och framgångarna i mytomspunna backtävlingen Pikes Peak – där han är hittills enda svensk att ha vunnit, dessutom vid två tillfällen.

Dan, 36, besegrade legendariska Pikes Peak-backen: ”En klen tröst”

Nya Zeeland, Himalaya, Elfenbenskusten, Japan och Koppom. Eklund har tävlat världen över och har svårt att sålla bland karriärens höjdpunkter.

– Det är svårt att säga. I början när en vann var det roligt, sen rullade det på.

Per Eklund

Född: 1946, uppvuxen i Koppom

Sport: Rally och rallycross

Främsta meriter: Vann Svenska rallyt 1976 och Pikes Peak 2000 och 2002. Europamästare i rallycross 1999.

Intresset har alltid drivit honom. Vid 76 års ålder har Per, som öppnar för fler race, till synes inga andra planer än att fortsätta.

När AN lämnar verkstaden på Vik tyder ingenting på att Eklunds arbetsdag går mot sitt slut.

Inte heller lusten att köra racerbil.

– Det är likadant än. Jag vill iväg.

Det var inte alltid vänskapligt mellan Per Eklund och Westom-kollegan Tommy Kristoffersson, vars son Johan ofta rörde sig runt Per under tävlingshelgerna. "Johan är så duktig och noga. Jag har följt honom hela tiden. Nu är han den största”, säger Per.
Det var inte alltid vänskapligt mellan Per Eklund och Westom-kollegan Tommy Kristoffersson, vars son Johan ofta rörde sig runt Per under tävlingshelgerna. "Johan är så duktig och noga. Jag har följt honom hela tiden. Nu är han den största”, säger Per. Foto: Oscar Walldén

Backade med släp – fick en gokart

En som hade Per Eklund som idol under uppväxtåren i Glava var Kenny (eller Cenny om du så vill) Bräck.

Tack vare sin första mentor, Nils-Arne Johansson, styrde Kenny tidigt in på banracing snarare än något annat. Som bekant sticker han därför ut bland de västvärmländska förarna.

– Att komma från Värmland och inte köra rally var ju inte traditionsenligt, men det var mycket under inflytande av Nils-Arne. Han sa att om du ska köra riktigt fort måste du också köra städat och då menade han på att racing var en bättre skola. Det var ett bra val för mig, det tror jag, säger Kenny, som har Indy 500-ringen som ett hyggligt bevis för det.

Kenny Bräck om drömjobbet på McLaren: ”Tänker varje år att nu får det vara bra”

Det var i tidiga tonåren Kenny sommarjobbade som vaktmästare för grannen och forne Formel Ford-mästaren Nils-Arne, som märkte hur grabben hade viss fallenhet för att ratta en bil.

– När han såg att jag kunde köra och backa med släp köpte han en gokart till mig.

”Trimma och köra som fan var roligt”

Även om inte mycket kom gratis var det förstås en tillgång att ha en formelbilsmästare i huset bredvid.

– Han var väldigt viktig, utan honom hade det blivit väldigt svårt. Jag mekade själv och jobbade ihop pengar till bensin hos honom. Han körde mig till tävlingar och sponsrade litegrann. Att ägna sig åt en en så pass dyr sport som man dessutom inte har någon vidare kännedom om är ett jävla hinder att ta sig över.

Kenny Bräck föddes nämligen inte in i någon bilsportfamilj där intresset kom naturligt och kunskapen gratis.

Att det skulle bli racingförare av honom var långtifrån givet också sett till förutsättningarna under uppväxten i Glava Glasbruk.

Kenny Bräck

Född: 1966, uppvuxen i Glava

Sport: Racing

Främsta meriter: Vann Indycar-mästerskapet 1998 och Indy 500 året därpå.

På 12-årsdagen väntade Kenny alltjämt på att köra sitt första race.

Men visst hade han skaffat sig lite rattvana innan dess, det såg pappa Bert till redan innan fötterna nådde pedalerna.

– Farsan lärde mig att köra bil på isen när jag var sex-sju år och sen blev det mycket skogsvägar. Det fanns inte så mycket att göra mitt i skogen. Bilar, mopeder, trimma och köra som fan var roligt.

”Gick inte få ihop pengarna”

Närområdets begränsningar var kanske något av en förklädd välsignelse. Inget kunde konkurrera med bilintresset.

– Jag gjorde det bara för att det var roligt, utan några målsättningar. Visst hade jag drömmar, men hur jag skulle nå dem hade jag ingen jäkla aning om.

Att finansiera racingsatsningen var en stor del av utmaningen. Som störst var svårigheten under karriärens tidigare del då sponsorjakten kändes omöjlig.

– Det gick inte längre att få ihop pengarna till det internationella åkandet och utan pengar kom heller inga resultat, säger Kenny, som inför säsongen 1992 tvingades vända hem för att köra skandinaviska Renault Clio Cup.

Den 30 maj 1999 vann Kenny Bräck legendariska Indy 500. Glavasonen är inte den nostalgiska typen och blickar inte tillbaka på karriärens höjdpunkter speciellt ofta: ”Jag är stolt över historien och har inget emot att prata om det då och då, men det är gammalt och längesen nu. Livet går vidare. Att sitta och tänka på gamla meriter går inte”, säger han.
Den 30 maj 1999 vann Kenny Bräck legendariska Indy 500. Glavasonen är inte den nostalgiska typen och blickar inte tillbaka på karriärens höjdpunkter speciellt ofta: ”Jag är stolt över historien och har inget emot att prata om det då och då, men det är gammalt och längesen nu. Livet går vidare. Att sitta och tänka på gamla meriter går inte”, säger han. Foto: AL BEHRMAN

Efter ett par säsongers tävlande i olika formelbilsklasser i Europa kom vändpunkten. Med Janne ”Flash” Nilsson som teamkamrat vann Kenny nio race av tio och med det även mästerskapet.

– Då var det så pass mycket sponsorpengar att jag kunde köra i konkurrenskraftigt material. Allt blev mycket lättare och här började jag tänka att jag aldrig mer ska köra en bil som jag vet att det inte går att vinna med, säger Kenny Bräck.

Han fortsätter:

– Min bil behövde inte vara bättre än någon annans, men grejerna skulle fan inte vara sämre. Klassen blev av sekundär betydelse; att köra Formel 3 var inte viktigt när jag inte satt i en konkurrenskraftig bil.

Otäcka kraschen: ”Bara ett hack i kurvan”

I mitten av 90-talet väntade tester med ett par olika F1-stall, men Kenny kom som bekant att viga den största och mest framgångsrika delen av karriären åt amerikanska Indycar. Där vann han sammandraget 1998 och jättetävlingen Indy 500 säsongen därpå.

2003 inledde Kenny sin andra sejour i serien. I ett inte lika konkurrenskraftigt material mäktade han med en pallplats och hade hugg på ytterligare en med 13 varv kvar av säsongens avslutande race.

Då kom den.

Kraschen.

18 månaders rehabilitering från bland annat ett brutet bröstben, två krossade fotleder och inre blödningar väntade efter olyckan på Texas Motor Speedway.

Sen var han – mot de allra flesta av odds – på startplattan vid 2005 års Indy 500.

– Att gå från i stort sett död till comeback var först inget jag tänkte på, men en kan inte bli utburen på bår utan måste sätta sin egna villkor på saker och ting. För mig var det viktigt att komma tillbaka och bevisa för mig själv att det bara var ett hack i kurvan.

2005, knappt två år efter kraschen, klev Kenny Bräck återigen ner i cockpit inför ett Indy 500-race. Mästaren från -99 slutade 26:a i loppet, men något var vunnet: ”För mig var det viktigt att komma tillbaka och bevisa för mig själv att det bara var ett hack i kurvan”, säger han.
2005, knappt två år efter kraschen, klev Kenny Bräck återigen ner i cockpit inför ett Indy 500-race. Mästaren från -99 slutade 26:a i loppet, men något var vunnet: ”För mig var det viktigt att komma tillbaka och bevisa för mig själv att det bara var ett hack i kurvan”, säger han. Foto: DARRON CUMMINGS

Kenny vill själv ogärna säga det rakt ut, men utesluter inte att den här typen av inställning i kombination med hans meriter har kunnat visa vägen för andra.

Traditionen, som han ser som den främsta framgångsförklaringen, är han ju själv en stor del av.

– Klart att det har lite betydelse på någon nivå, någon inverkan har man haft. Så länge som någon är framgångsrik i en sport väcks visst intresse hos andra. Det räcker inte att bara delta. Vinnare och framgång krävs för att skapa ett bredare intresse.


”Tack vare familjen”

Charlottenbergssonen Pontus Tidemand vann bland annat junior-VM 2013 och WRC 2-titeln 2017 – som största meriter i en redan lång och framgångsrik rallykarriär.

Han delar bilden om att motorsportintresset ofta går i arv.

– Från första början är det ju tack vare familjen. Farsan (Tomas) körde en del förr, men aldrig på den nivån. Så när man var en liten pöjk så var det support hemifrån som var väldigt avgörande, berättar Tidemand.

Som fortsätter:

– Sen har det byggt vidare. Väldigt mycket folk och företag i framför allt Västvärmland, men även från Norge, som har varit med och stöttat upp. Kompisar som har hjälpt till, familj – det är liksom ett stort intresse för motorsporten generellt i Värmland.

Pontus Tidemand

Född: 1990, uppvuxen i Charlottenberg

Sport: Rally

Främsta meriter: Tog hem JVM-titeln 2013 och WRC 2-mästerskapet 2017.

Dyr sport

Även om förutsättningarna funnits där från start har framgångarna naturligtvis inte kommit av sig själva.

– Det är ju ett otroligt hårt jobb och det är, som alla vet, en dyr sport. Det krävs ju att det är många som är med och stöttar upp.

Pontus Tidemand sprejar bubbel högst uppifrån prispallen efter Svenska rallyt 2017.
Pontus Tidemand sprejar bubbel högst uppifrån prispallen efter Svenska rallyt 2017. Foto: Håkan Strandman

Att ni är så många stora namn från Västvärmland får ses som ganska unikt. Har du några tankar själv på hur det kan ha blivit så?

– Jag tror det är traditionen, och det är väl samma för de andra som det har varit för mig skulle jag tro. Det har funnits förutsättningar och det har dykt upp team med folk runt omkring en som varit intresserade. Det är nog en faktor.

Tidemand överlägset världsbäst – lista med segerrikaste i WRC 2

Pontus Tidemand, som nyligen toppade en lista över de segerrikaste någonsin i WRC 2, är tydlig med att han inspirerats av övriga stora namn från närområdet.

– Väldigt mycket. Jag har ju varit inne i KMS och kört lite banracing och rallycross ihop med Tommy och Johan, det har varit jättelärorikt och bra för mig. Även hos Per Eklund har jag varit inne och kört lite rallycross i hans Beetle. Det är ju riktiga legendarer och duktigt folk.


Det här är första delen i artikelserien om motorsporten i Västvärmland. Del två, med Tommy och Johan Kristoffersson, och del tre, där utomstående experter ger sin syn på motorundret i vårt område, följer inom kort.

”Dagen jag slutar vinna kommer gnistan för motorsporten försvinna ganska snabbt”Profilerna om västvärmländska motorundret – här är deras teori: ”Det är unikt”

Artikeltaggar

CharlottenbergFordGlavaIndy 500Indycar SeriesKenny BräckKoppomMotorsportMänskligtPer EklundPikes Peak Hill ClimbPontus TidemandRally-VMRallycrossRenault Clio CupSportSvenska rallytVärmlands länWRCWRC 2

Så här jobbar Arvika Nyheter med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.