Hoppa till huvudinnehållet

Mitt hungrande hjärta

Publicerad:
”Bruce Springsteens berättelser rymmer drömmar, och en verklighet större än den vi så ofta låter oss begränsas av.”
”Bruce Springsteens berättelser rymmer drömmar, och en verklighet större än den vi så ofta låter oss begränsas av.” Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

När vi sätter tänderna i den efterlängtade hamburgaren är klockan 01.30. Det har tagit oss dryga timmen att komma ut ur stan. Bruce Springsteen i Göteborg, då blir det köer. Vid restauranger, till toaletter, och inte minst på gator och vägar efteråt.

Sommarens andra konsertäventyr avklarat, och dagen efter läser jag recensioner. Någon skribent pekar på Bruce ålder. Han har ju hållit på så länge, och inte är glöden fullt lika intensiv som för några decennier sedan. Ålder är, å ena sidan, biologi och matematik. Men det är också konkret verklighet. Dryga tre timmars fysiskt arbete, utan kafferast. Det är vad Bruce presterar, rakt framför våra ögon. För luttrade rockjournalister är det en dag på jobbet. För oss i publiken är det fest och högtid. Det handlar om perspektiv. Mitt resesällskap såg sin första, och kanske enda, konsert med Springsteen förra lördagen. Entusiasmen efteråt var inte att ta miste på. Springsteens egen lust och vilja var heller inte att ta miste på. Det positiva åldrandet tillför en extra dimension till framträdandet. Han är en artist som tar sitt hantverk, och sin publik, på yttersta allvar. Likt barn som vill höra samma saga kväll efter kväll vill somliga kritiker ha sin Bruce precis som de är vana. Man vill ha ”magi”. Det som provocerar mig är att de reducerar artisten Springsteen till rekvisita i sitt eget, aldrig sinande, flöde av Tik Tok-vänlig magi. Samtidigt tillskrivs hans konserter förväntningar som gränsar till det gudomliga. Det är undermåligt och nonchalant.

Bruce befinner sig i en fas i livet där vänner går bort och den solnedgång som jagats en hel karriär kommer allt närmre. Där möter vi Bruce denna afton. Sårbarhet, en konstnärlig dygd som annars tillskrivs högt värde, räcker inte för blaserade kvällstidningsreportrar som överdoserat konsertupplevelser och kravmärkt chai latte.

Jag vill också lyfta fram ifrågasatta låtval, som Lucky Town. Från 1992, året då Springsteen släppte två separata album samtidigt. Jag såg honom första gången sommaren efter. En förbisedd period i skuggan mellan två centrala verk; skilsmässoplattan Tunnel of Love (1987) och den halvakustiska The Ghost of Tom Joad (1995), inspirerad av John Steinbecks Vredens druvor. Just därför ett intressant låtval. Det var nästan så jag satt och hoppades på 57 Channels (And Nothin’ On), en favorit från samma era. En låt om hur fri konkurrens gett oss skit-tv. En låt jag diktat om. Speciellt aktuell om somrarna då tablåerna fylls av repriser.

Med detta sagt var det med nedskruvade förväntningar jag bänkade mig på Ullevi. Helgen innan hade jag bevittnat elektropopens mesta gentlemän i Pet Shop Boys (P.S.B). Synthfesten i London fick mig att ifrågasätta varför jag överhuvudtaget ägnat mig åt att konsumera rockmusik. Bruce visade dock omgående sin relevans. I mitt liv, men också i vår samtid.

Reaktionära krafter i den politiska debatten är parodiskt fixerade vid symbolfrågor. I grunden är det dock farligt och djupt problematiskt. Det råder ett kulturfientligt samtalsklimat. Springsteens politiska och sociala patos är ett vaccin mot detta hat, mot denna rädsla och okunskap. Även P.S.B som genom sin blotta existens, och sina texter, manifesterar kärlek och tolerans.

”Popmusiken är en tacksam bärare av drömmar” sa Neil Tennant (P.S.B) i en intervju.

Bruce Springsteens berättelser rymmer drömmar, och en verklighet större än den vi så ofta låter oss begränsas av. Men där finns också strävan, realism och sorg. Han har alltid berättat om de marginaliserade massorna, oavsett om musiken varit naken och avskalad eller som en fläkt av frisk luft. Han har berättat om hemstaden, om industrierna. Om arbetsmoral och det som förmedlas mellan generationerna. Och det gör han fortfarande. Så även förra lördagen. Det är åldrande och romantik, men det är också ett ständigt aktuellt konstnärskap. Somliga skulle kalla det magi.

Redo att skumma igenom min text tar jag fram läsglasögonen. Kanske ingen magi i det, men det är otvetydigt en del av åldrandet.

Tack, Bruce – du får mig att försöka förbli sårbar.

Ingen liten bedrift.

Artikeltaggar

ArtisterBruce SpringsteenGöteborgKonserterMusikNöje/KulturRomantikUllevi