Hoppa till huvudinnehållet

Skyll på färg-TV:n

Publicerad:
”Pet Shop Boys (P.S.B). Mitt eget Beatles.”, skriver Marcus Kohlberg.
”Pet Shop Boys (P.S.B). Mitt eget Beatles.”, skriver Marcus Kohlberg.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Sommaren 2023: tre års coronakarantän ska tas igen. Konserter väntar. Först ut var Pet Shop Boys (P.S.B). Mitt eget Beatles. Det bästa aktiva popbandet under min livstid. P.S.B:s musik ramlar rakt in i framtiden, alltjämt progressiv, skiva efter skiva. Fortfarande efter fyra decennier. Pophistorien är kodad i deras musikaliska DNA. Melodier, harmonier och sound är ändå omistligt P.S.B, varje gång. Texterna bygger på ett rikt bildspråk som tecknar drömska polaroider, fulla av oneliners. Klassiska teman i ett postmodernt vakuum, med politisk udd. I Suburbia (1986), låten som fick mig på fall, skissas 80-talets hetaste debatt: ”Where’s a policeman when you need one, to blame the colour TV?”

Min generation skulle rasa i fördärvet på grund av videovåld. Teknikfientlig moralpanik i vuxenvärlden fanns då, precis som nu. Det som gör textraden fenomenal, och inte bara bra, är att man väljer färg-TV:n som hot. Den var på intet sätt ny i mitten av 80-talet, vilket skänker scenariot en ironisk touch.

Plattan Actually utgör ett koncentrat av det utvecklingsstadium popkulturen hade nått 1987. Såväl musikaliskt som estetiskt. Det avskalat strama omslaget framstår än idag som modernt. Eller tidlöst. Detta manifesterades på Introspective året därpå. En av de bästa, och snyggaste, popplattor som producerats.

Att lyssna på Actually idag är en upplevelse med adderad klangbotten. Låtarnas kvalitéer avtecknar sig i relief mot samtidens utbud och konstnärliga idévärld. Neil Tennant och Chris Lowes musik har antagit en än starkare lyskraft, kompatibel med evigheten. Det ska till en jämförelse som Bob Marleys albumsvit för att göra P.S.B:s gärning rättvisa. Till och med när de låter annorlunda låter de typiska. Burning the Heather från plattan Hotspot (2020) är ett stilprov som går utanpå det mesta.

Det C-60 med Pet Shop Boys som bars runt i högstadiets Hang Ten-ryggsäck strömmas nu via mobilen i medelålderns trenchcoatficka. Lika flyktigt och gränslöst som tidens gång, lika angeläget som livet självt. Däremot finner jag inte vinylutgåvan av remixplattan Disco (1986), första P.S.B-titeln i min ägo.

Ett tvärsnitt av mina intressen och spretiga stilideal skulle ge en mosaik av motsägelser. Second hand-kavajer, skateboardkultur och poesi. Sida vid sida med långdistanslöpning, skräckfilm och tidiga vårdopp. P.S.B:s universum rymmer hela mitt jag: såväl min inre dapper chap (tänk brittisk tweed) som slackern (slöfock) i mig.

”I contain multitudes” som Bob Dylan, en annan följeslagare genom livet, uttryckte saken.

Den gångna helgen var det så dags för konsert. Äntligen. Jag upptäckte Pet Shop Boys som femtonåring, 1986. Musiken fick mig att längta till London och året därpå gjorde jag min första av många resor dit. Nu har jag sett dom spela, just där. Extravagant och värdigt.

Hur det var att återse staden i mitt hjärta? Bloody marvelous!

Med King’s Cross (låttitel) i fonden kommer Pet Shop Boys texter närmre, bokstavligt talat.

Lika flyktigt som tidens gång – lika angeläget som aldrig förr.

Artikeltaggar

Bob DylanBob MarleyChris LoweDiscoKonserterLondonMusikSuburbia