Varje dag är bilvårdsdag, sa Bosse Bildoktor. På samma sätt är det alltid säsong för skräck i rutan. Och sommarnatten lämpar sig alldeles extra bra. Kanske tack vare det suggestiva ljuset, kanske för att vi bara har knappt fem månader kvar till halloween. Eller så är det bara för att vi är lediga och har mer tid. Förra året listade jag svensk skräck här i sommarbilagan. Nu kör vi internationellt. Jag har skannat av tre stora streamingtjänster. Här är några blodiga pärlor!
Netflix
Zombieland (Ruben Fleischer, 2009)
Humor och affischnamn gav nytt liv åt de odöda. Woody Harrelson, Jesse Eisenberg och Emma Stone äger ruta för ruta på sin resa genom ett postapokalyptiskt USA där smittan slagit civilisationen i spillror. Bill Murray i rollen som sig själv stjäl dock hela showen.
Uppfriskande nytändning för zombiegenren.
Drag Me to Hell (Sam Raimi, 2009)
Marginaliserad minoritets kreditvärdighet ifrågasätts. Sällan har det varit så farligt att vara banktjänsteman. Något Alison Lohman i huvudrollen får erfara. Ockult ondska från den gamla världen. Bortom graven, direkt genom helvetets portar. Denna uppdaterade old school-skräck backas upp av budget och hantverksskicklighet.
Cannibal Apocalypse (Antonio Marheriti, 1980)
Vietnamveteraner som bär på mer än posttraumatisk stress leder till katastrof i storstaden. Jag vet inte om detta sorterar under B- eller C-film. Men kultstatus är också en kvalitet. Genremix och tidsdokument, check!
Viaplay
Scream (Wes Craven, 1996)
Filmen som definierade ett decennium och återupprättade den klassiska skräckfilmen under en epok av ironi och whatever-attityd. Av mästaren själv. Scream är en populärkulturell milstolpe. Att man offrar filmens största namn, Drew Barrymore, i öppningsscenen anger tonen. Scream satte standarden – andra följde efter.
The Conjuring (James Wan, 2013)
Hemsökta hus på vita duken har vi sett förr. Dock sällan så snyggt gjort som här. Det sitter i väggarna, men det räcker inte med snickare och ROT-avdrag. Här krävs paranormala utredare. Habilt filmhantverk. Uppföljare finns.
Bygger på verkliga händelser.
Terror på Elm Street (Wes Craven, 1984)
Svenskättlingen Robert Englund som drömsk seriemördare kan vara skäl att bocka av denna givna kontroll. Eller en ung Johnny Depp i sin debutroll. Eller så ser man den för att det är 80-tal i koncentrat. En varm throw back in time om du var med när det begav sig. En tidskapsel för det uppväxande släktet.
The Shining (Stanley Kubrick, 1980)
”All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy...”
Jack Nicholson i sitt livs roll. Detta är inte genrefilm. Detta är en av alla tiders bästa filmer, oavsett stil eller kategori.
Disney Plus
28 veckor senare (Juan Carlos Fresnadillo, 2007)
Zombievirus på brittiska öarna. Mer diskbänksrealism och skit under naglarna än Hollywood. Robert Carlyle, Jeremy Renner och Idris Elba noteras i rollistan.
Alien (Ridley Scott, 1979)
Science fiction/skräck – du väljer själv. Platsen är i alla fall rymden och det finns ingenstans att fly. Monstret ser vi knappt vilket gör det hela än mer klaustrofobiskt. Sigourney Weaver briljerar, flankerad av John Hurt och Harry Dean Stanton.
Omen (Richard Donner, 1976)
Låt oss avsluta på topp. Från en guldålder med Exorcisten, Halloween och Dawn of the Dead i ett kluster. Diplomatsonen Damien är självaste Antikrist och det är något med barn på film som stirrar och tiger. Pappan spelas av Gregory Peck.
Kan vara den bästa renodlade skräckfilm som gjorts.
Trevlig sommar - jag önskar Er varma dagar och kalla kårar!