Svensk kulturdebatt har kidnappats och handlar bara om stötande konst och sagostunder. Man anar inspiration från amerikansk, vit kristen höger och östeuropeisk auktoritär post-kommunism. Kanske dessa reaktionära krafter känner igen sig i dagens predikan som handlar om våra tröga omställningsmekanismer.
En god vän mailade godisfabrikanten som krympt favoritchokladen utan att sänka priset. Hon fick såklart snömos och floskler till svar. Man ville optimera kundupplevelsen. Jo, tjenare. Enda syftet är att öka vinstmarginalen, inget annat. Sen kom kriget och inflationen. Då låg fältet fritt för smyghöjningar. Så även årets glassnyheter. Jag provade en av dom. Supergod, superdyr. Och superliten. Avsevärt mindre än sina föregångare ur samma glassfamilj. Aldrig mer.
Krav på omställning kan komma snabbt eller smygande, av lust eller genom yttre påtryckning. Bilbranschen illustrerar detta mer än väl. Sveriges forna industriflaggskepp, numera kinesiskägt, var sena på bollen med elbilar. Man började trevande med att konvertera befintliga modeller. När man så äntligen lanserade sin första renodlade elbil var det som om raketerna brunnit ut och skumpan börjat bli avslagen. Möjligen att man var up to date i absolut realtid, men inte mer. Bilen är dinosauriestor. Tyngst i klassen. Produktionen är energikrävande, väg- och däckslitage ökar. Dessutom drar den mer el. Här finns en inbyggd motsättning där den initialt goda, men påtvingade, ambitionen mynnar ut i ett nollsummespel. Som en rest från det vi försöker lämna. Omställningsdilemmat: förändring får inte kosta något.
Jag kan ta mig själv som exempel. Min kosthållning är förhållningsvis god och jag joggar passionerat. Men ibland faller man ur. I vinter fuskade jag. Träningen kändes knackig och jag gick i sötfällan. Det blev godis oftare än vanligt och den ena dåliga vanan födde den andra. När jag så örfilade mig mentalt och kom tillbaka i gamla (bra) vanor köpte jag ändå någon power bar då och då. Det vill säga godis som inte är godis. Vem försökte jag lura? Det smakar, nästan, som godis men innehåller inget socker. Om syftet blott är energi i samband med motion går det lika bra med en banan.
Låtsaschokladbiten är lika nödvändig som en tre ton tung eldriven koloss. Den givna hållbarhetsstrategin är självklart downsizing. Terränggående jeepar i stan borde begravas tillsammans med den fossila bränslekulturen. Omställningsdilemmat: det får inte kosta något. ”Nyttigt” godis och förlegad framtidsteknik speglar vår oförmåga att offra något. Det är svårt att omfamna tanken på att göra avkall på sådant vi tar för givet. Kanske det ligger i vår natur, kanske det beror på att vi är överflödsknarkare. Förändring, visst, om den påtvingas. Men helst ska det vara ungefär som innan. Nån genväg borde väl finnas, eller?
Jag har gått över till bananer och vanlig choklad igen, även om kakorna krympt. Bilbranschen kan börja banta sina bilar.
Och det behöver inte kosta något!
Det går att ta ut samma pris – lär av glass- och godisjättarna.