Författaren Lars Andersson är högaktuell med sin historiska roman ”Hittebarnet i Kyjiv”. AN:s Sven Smedberg träffar Andersson i Sunne för ett litterärt samtal om boken.
Vårregn faller över Ekebyvägen i Sunne när jag kör in genom porten med järngrindarna, Lars Andersson vinkar på farstubron till den gamla villan och körsbärsträdet blommor överdådigt. Det väntar kaffe i köket och i biblioteket med de hisnande höga hyllorna väntar två fåtöljer, det är som gjort för ett litterärt samtal. Sambon Kari Løvaas har en essä om Karin Boye att skriva för norska Klassekampens bokmagasin så hon stänger dörren om sig och jag ställer min första fråga till Lars:
Var fann du historien om Olav Trygvasons barndom?
Jag har sökt upp Lars med anledning av att hans korta roman ”Kievs vår” från 1998 kommit i omarbetad version med den nya titeln ”Hittebarnet i Kyjiv”.
– Jag höll för länge sen på med en annan bok med anknytning till en av Snorres kungasagor. Den skrev jag inte, men fann att historien om Olavs mor, som flyr undan förföljare från Viken och föder en son på en holme någonstans i svearnas land, var gripande. Hon och barnet blir båtflyktingar österut. Och senare försökte jag haka ihop det med hjälp av den medeltida Nestorskrönikan, jag hade lite bakgrund att låta berättelsen spela mot, i min ungdom hade jag försökt lära mig ryska.
Vi konstaterar i det sammanhanget att Lars snart kan se tillbaka på femtio år som författare.
Flyktingarna blir i Estland överfallna av rövare, modern försvinner och barnet säljs som slav till en bonde. Varjagen Sigurd Eiriksson kommer förbi, han är i färd med att uppbära skatt åt kung Vladimir. Sigurd känner igen sin frände, köper honom fri och för honom till hovet i Kiev i Gårdarike – dagens Ukraina. Olav är förvisso en kungason, enligt Sigurd, och bör få en värdig skolning för sin framtida roll.
– Nutida forskare betvivlar nog hela Snorres story om det där och om uppväxten i Kievriket, han har tagit för sig ur bibliska legender och annat. Jag börjar i andra änden, ett hittebarn som på lösa boliner förses med en identitet, och hur makt och känslor då investeras i honom från olika håll.
När Ryssland i fjol anföll Ukraina och vi var dag hörde om Kiev kände Lars att hans roman från 1998 borde få en bättre form, stoffet brände på ett helt annat sätt.
Plötsligt ryckte ju den där fjärran historiefonden in i pågående, ohygglig verklighet tätt inpå oss. Och vi blev påminda om vårt gamla kultursamband med Kievriket.
Lars bok ingår i en trilogi, där även ”Pestkungens legend” från 1988 och ”Salome Alexandra” från 2017 återfinns. Legenden utspelar sig i Klarälvdalen digerdödens år 1357 och handlar om kung Magnus Erikssons möte med skogens konung Göpa vid Strängforsen. Salome utspelar sig i Jerusalem år 70 f.v.t. där drottningen fascineras av en viss – fast alltså historiskt bakåtflyttad – dödsdömd Jesus, hans märkliga förkunnelse och karisma. I alla tre böckerna pågår en kamp om makten och i alla tre ställs folklig tro och sed mot något frambrytande nytt. Och alla tre stödjer sig på tidiga historiska dokument, krönikor och apokryfiska evangelier, de får karaktären av begynnelser och är skrivna på ett delvis sagobetonat, arkaiserande språk.
”Lomjansguten” är också den en kortroman…
– Den bör räknas till samma sällskap, fast den kanske inte är en kungasaga.
Fast jo, om ”en konung och en drömmare”, som hos Dan Andersson...
Dina kungasagor är små. Ska man se dem som ”mellanböcker”?
– Det ligger något i att jag gärna pendlar mellan den breda och myllrande epiken och de koncentrerade kammarspelen, ett växelbruk.
Men spelmän dyker upp även i hans bredare, episka romaner, som ”Vattenorgeln” som utspelades till stor del i Brunskog och Mangskog – Lars är också författare till den prisade Aurellbiografin ”Platsens ande”. Och han påminner mig om att jag spelade Spelmans-Ola i hans friluftsspel ”En underjordisk älv” på Gammelvâla.
Jag påpekar att Lars tycks vara flitig vid skrivbordet, översättare, författare och biograf. Hur får han tiden att räcka till? Jon Fosses Septologin är ett mastodontverk!
– Att översätta Septologin är en fröjd, en njutning, rentav lätt, det är bara att jag sätter mig till. Jag har bara de två sista delarna kvar av de sju. Svårare är arbetet med biografin om den tidige Göran Tunström. Dels därför att det är en grannlaga uppgift, Göran var en viktig person för mig, både litterärt och personligt. Dels för att jag överraskande fick tillgång till bevarade resedagböcker och annat, materialet blev större och rikare än jag hade kunnat ana.
Den kommer ut i år?
– Sånt är svårt att veta. Nästa eller nästnästa.
Avslutningsvis: Jag antyder på försök en succession: Aurell, Tunström, Andersson, en värmländsk litterär mittfåra. Lars värjer sig:
– Den successionen får du dra åt Mangskogen med!