Mamman kämpar för kriminelle sonen: ”Jag orkar inte mer”

Publicerad:
Maria är mamma till Felix, en av Arvikas kriminella missbrukare. ”Han är värd ett bättre liv. Jag slutar aldrig att hoppas”, säger hon.

– ”Det finns inga pengar” – den meningen kunde alla. Men vad kostar han inte i dag?

Första gången AN skrev om Marias kamp för sin son var han nio år och behövde en assistent, om en månad muckar han från sitt sjätte fängelsestraff.

Vardagsbrotten, eller mängdbrotten som de också kallas, har hamnat i gängkriminalitetens skugga. Stölder, rattfyllor och ringa narkotikabrott står inte högt på den politiska dagordningen. Men brotten belastar rättsväsendet tungt. Och skapar stort lidande. AN tittar närmare på vardagskriminaliteten i Arvika och Eda i en artikelserie. Ett 20-tal personer står för merparten av brotten.


– När Felix är inlåst har jag ett liv. Inga samtal från polisen eller iva. Jag vet var han finns och att han inte gör sig själv eller någon annan illa. Då är det lugnt i mej.

Fanns en chans

Det har gått 21 år sedan vi sågs. Då bodde Felix och Maria i en lägenhet i Arvika. Den gången handlade det om hur sonens skoldag skulle se ut, vilka anpassningar som behövdes för att pojken, som diagnostiserats med adhd, skulle lära sig läsa, skriva och räkna. Och hur andra barn skulle skyddas från hans raseriutbrott.

AN skrev om Marias ”kamp mot rektorerna och deras besparingar” - det var så hon uppfattade situationen under sonens år i grundskolan. ”Det är inte behoven som styr. Utan pengarna. Det är min erfarenhet”, sa Felix mamma i artikeln som publicerades den 4 december 2002.
AN skrev om Marias ”kamp mot rektorerna och deras besparingar” - det var så hon uppfattade situationen under sonens år i grundskolan. ”Det är inte behoven som styr. Utan pengarna. Det är min erfarenhet”, sa Felix mamma i artikeln som publicerades den 4 december 2002. Foto: Sofie Borg

– Då fanns det fortfarande en chans. Det är min övertygelse.

Maria tar emot hemma i huset efter jobbet. Borta vid garaget skymtar sambon. De har det bra, lever som folk gör mest, men hon är rädd att cirkusen snart drar i gång igen. Och hon är rädd för att inte orka. Inte en gång till.

– Jag försöker göra det jag kan för att Felix ska få ett anständigt liv.

Känd riskfaktor

Att adhd är en riskfaktor för misslyckad skolgång, droger och kriminalitet har varit känt länge. Ju tidigare stöd och behandling sätts in, desto större chans att de negativa konsekvenserna minskar.

Möt Felix, 29, som åkt fast för 89 brott: ”Går lätt åt helvete”

– Jag ville att Felix skulle klara grundskolan med godkända betyg. Utan det tar man sig inte vidare i livet.

Efter många år med assistenter och smågrupper sattes Felix i vanlig klass på högstadiet. Det funkade inte. Maria tog strid för anpassade lösningar och gick på oräkneliga möten.

AN följde Marias kamp för sonen. I artikeln från den 1 juni 2007 säger Maria: ”Problemen är så uppenbara. Att pojken har rätt till stöd skulle inte ens behöva diskuteras.”
AN följde Marias kamp för sonen. I artikeln från den 1 juni 2007 säger Maria: ”Problemen är så uppenbara. Att pojken har rätt till stöd skulle inte ens behöva diskuteras.” Foto: Sofie Borg

– Lärarna gjorde vad de kunde, mitt motstånd var alltid rektorerna, de hänvisade bara till ekonomin, att det inte fanns pengar.

Hon minns frustrationen. Den finns kvar under ytan.

– Vad kostar han inte idag? Hade det inte varit bättre att lägga pengar på skolan.

Maria har kopior på skrivelser genom åren, till olika nivåer inom skolan och socialtjänsten, Bup och Skolverket. Det är tung läsning, särskilt med facit i hand.

”Med hänvisning till tidigare redogörelser hävdar undertecknad att skolan vidtagit erforderliga åtgärder”, skrev Arvikas skolchef och verksamhetschef i ett svar till Skolverket januari 2008.

Då var Felix 14. Fanns det verkligen inget mer att göra då, den gången innan drogerna och kriminaliteten på allvar hade fått fäste. Maria kan inte släppa tanken.

– Jag skrev även till Jan Björklund, han var skolminister då, men fick inget svar.

Den 23 november 2007 publicerades ytterligare en artikel om Maria och Felix situation. Då menade Maria att man nekade sonen stöd.
Den 23 november 2007 publicerades ytterligare en artikel om Maria och Felix situation. Då menade Maria att man nekade sonen stöd. Foto: Sofie Borg

Tuff kärlek

Felix försvann in i droger och kriminalitet. Hon har fått rådet ”tuff kärlek” många gånger. Att bryta kontakten och inte låta sonen komma hem så länge han missbrukar. Nolltolerans.

– Jag har försökt i perioder men klarar det inte.

Bakom den vuxne mannens missbruk och kriminalitet finns hennes älskade unge. Att ge upp går inte. Inte heller att se honom hemlös. Dörren är fortfarande öppen.

Maria tycker att låten ”Mamma förlåt” med Sebastian Stakset och Einár rymmer alla känslorna.

– Den är klockren, säger hon.

Skolchefen svarade att pojken fick lika mycket stöd, men att det utformades annorlunda. Föräldrarna valde ändå att anmäla bristen på stöd till skolverket.
Skolchefen svarade att pojken fick lika mycket stöd, men att det utformades annorlunda. Föräldrarna valde ändå att anmäla bristen på stöd till skolverket. Foto: Sofie Borg

Om några veckor, när Felix muckar från fängelset, står hon där på perrongen igen. Maria har tagit ledigt från jobbet.

– Jag har sagt till honom att det är sista gången, att jag inte orkar mer.

Men om det inte blir sista gången? Hon pausar och svarar lite avvaktande:

– Ja, då står jag väl där igen om det behövs.

Medberoende mamma

Det finns ett medberoende. Hon vet det så väl och har vid flera tillfällen sökt gruppstöd genom 12-stegsprogrammet. Att dela med andra är skönt, och att be om sinnesro för det man själv inte kan förändra, det hjälper, tycker hon.

– Man tror att man är ensammast i världen, men det är inte så.

Samtidigt smyger skammen omkring. Tillsammans med skuldkänslorna. När Felix var liten ställde Maria upp med både namn och bild. I dag vill hon vara anonym. Att ha en son som begått brott och gjort människor illa är inget man vill skylta med offentligt.

– Det är ju inte jag som gjort det men det hjälper inte.

Något anhörigstöd från det offentliga har Maria aldrig fått.

– Jag skulle ha velat få frågan: ”Hur mår du och är det något vi kan göra för dig?”

Nattliga samtal

I 15 år har hon levt med sonens missbruk. Kontakten har varit i stort sett daglig. Det är Felix som ringer. Hon hör direkt om han är påtänd.

– Nyanserna, röstläget, sättet han inleder samtalet. Är det ”tja morsan”, då är det lugnt.

Att han inte längre lever. Det är skräcken.
Maria, Felix mamma

Är telefonen tyst i ett par dagar då läser hon blåljusnyheterna.

– En del poliser hör av sig och berättar när han grips, det är en fördel, då vet jag innan det står i tidningen.

Det är värre när vården ringer, hon räds de nattliga samtalen. När Felix är fri finns alltid en oro för att något ska häda. Två gånger har han hamnat på intensiven efter att ha tagit överdoser.

– Men mest rädd är jag för den tredje sortens samtal, att han inte längre lever. Det är skräcken.

Enda räddningen

Maria har inte gett upp om förändring, även om hoppet går hand i hand med besvikelserna. Hon är luttrad, men också realistisk.

– Att Felix blir drogfri och inte bor i Arvika, det är enda räddningen, som jag ser det. Här orkar han inte stå emot.

Felix är snart ute. Tiden på anstalten har varit bra, hon låter nästan lite förvånad, bättre än hon vågat hoppas. Han har studerat och tentat av nians betyg i engelska, svenska och matte. Det är definitivt ett framsteg och hans ansökan om behandling ger visst hopp. Men Maria ser samtidigt hur allt runtomkring saknas.

Flyttar till mamma

– Utan bostad är det svårt. Förra gången fick jag till svar att det var sommar och han kunde sova på en parkbänk. Nu är det kallare men det gör ingen skillnad, han får ingen hjälp med bostad.

Därför flyttar sonen med största sannolikhet in hos mamma igen.

– Det brukar gå i två veckor sen blir det kompisar och droger. Då är det kört. Men jag slutar aldrig att hoppas. Felix är värd ett bättre liv.

Läs tidigare delar i serien:

20-tal smågangsters dominerar brottsstatistiken: ”Det jamsas för mycket”Lars, 56, en av Västvärmlands värsta busar – är kändis på häktetFöreningen kan andas ut – så fick de stopp på inbrottstjuvarna: ”Äntligen lugnt”Brottsoffrens stora frustration: ”Vi gör polisens jobb – det är rätt tröstlöst”

Artikeltaggar

ArvikaBrottBrott, lag och rättDrogerEdaEinárJan BjörklundMissbrukOroligheterSamhälleSkolverketVardagsbrotten

Så här jobbar Arvika Nyheter med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Läs vidare