Under lördagen samlades över 200 lärare, förskolelärare och elever i stadsparken i Arvika. De demonstrerade mot de planerade besparingarna inom Lärande och stöd, liksom mot lönerna som ligger långt under snittet.
Demonstrationen, som ursprungligen skulle hållits på torget, fick flytta till stadsparken eftersom man ansåg att det riskerade att bli trångt på torget. Och tur var väl det.
Vid scenen i stadsparken samlades åtminstone 200 personer.
Yvonne Mosling, ordförande för Sveriges lärare i Arvika:
– Vi har fått nog. Nu sluter vi samman för att vi vill att politiken ska förstå att det här är allvar och att de har det yttersta ansvaret för skolan. Kostnadsbesparingar och låg löneutveckling är inte att ta ansvar.
Utöver beskedet att underskottet inom Lärande och stöd kommer kräva sparåtgärder var det också lönefrågan som fick den redan överfyllda bägaren att rinna över för lärarna i Arvika. Redan innan de olika aktörerna inom skolan slöt ett avtal om löneökningar med 4,1 procent i april 2023 och 3,3 i april 2024 gick Arvika ut med att lönehöjningen blir 2 procent.
– Det är inte så man gör läraryrket attraktivt och får folk att vilja jobba och leva här, menar Yvonne.
Efter besked om nedskärningar – lärare i Arvika sluter upp för att protestera”Kan inte bli mer effektiva”
Demonstrationen är en del av den våg av missnöje och frustration som sköljer över landet. Förra lördagen, den sjätte maj, tågade över tvåtusen lärare, förskollärare och elever i Stockholm mot underfinansiering av skolan. Nu är det lärarna i Arvika som ryter ifrån och ytterligare demonstrationer planeras i Gävle, Göteborg och Umeå.
Man hamnar ofta i situationer där man tvingas välja vilka elever man ska satsa på
Johanna Lindskog och partnern Johan Sjöberg är båda lärare. Johanna är rädd att besparingar kommer leda till att man inte kommer kunna hålla nationell standard på undervisningen.
– Vi är oroliga att vi inte kan följa skollagen om vi får ännu mindre att röra oss med, säger hon.
Johan:
– Vi tycker att det är orimligt att det satsas så lite på eleverna i Arvika. Man hamnar ofta i situationer där man tvingas välja vilka elever man ska satsa på, man hinner inte med alla.
Frustrationen är stor.
– Vi har jobbat i tio år snart och får varje år höra att vi måste spara och effektivisera. Men vi kan inte spara mer nu, vi kan inte bli mer effektiva.
Hur känns det att behöva välja vilka elever man ska satsa på?
Johanna:
– Det känns fruktansvärt. Vi har valt det här yrket för att vi vill utbilda alla elever och möta allas behov. När man måste prioritera mellan olika elevers framtid är det självklart jättejobbigt.
”Budgeten är felsatt”
Flera AN pratar med tycker att man redan ”trollar med knäna” och att budgeten måste utökas. Det är idag bara två kommuner i Värmland som använder mindre pengar per år per elev än Arvika kommun.
Yvonne:
– Det handlar inte, som Peter Söderström säger, om att vi använder mer pengar än vi har i budget. Många lärare vittnar redan om att elever inte får lagstadgat rätt stöd, och om hur de måste kopiera och scanna material olagligt för att vi inte har pengar att köpa undervisningsmaterial. Det handlar om att budgeten är fel.
På Magnus Fors’ skylt står det kort och gott ”Skärpning!”
Utveckla?
– Framförallt se till att vi får en budget som håller nån jävla gång istället för att få höra att man spräcker den år efter år. Det måste ju bero på att den är felsatt. Och även gällande lönerna, att vi fick en tvåprocentig reallönesänkning gentemot andra lärare. Det blir man också rätt irriterad på, säger Magnus.
Kusinerna Eldar och Elsie Lindgren är två av eleverna som demonstrerar, dels för att stötta sina lärare, men också för sin egen skull.
– Det här är vår framtid vi pratar om. Man märker på små saker i vardagen i skolan att kvaliteten blir sämre, datorer som inte blir lagade och sånt som gör att det blir svårare för oss att lära oss, säger Eldar.
Inte minst anser han att resurslärarna borde värderas högre.
– De får mindre betalt än de borde trots att jobbet de gör är lika viktigt som mentorernas. Och de behövs!
Från scenen hörs Yvonne Mosling:
– Det är dags att politikerna lyssnar på oss som är experter inom skolan. Därför vill jag uppmana alla lärare: var inte tysta! Stå upp för er själva och era kollegor och säg ifrån.