Möt Felix, 29, som åkt fast för 89 brott: ”Går lätt åt helvete”

Felix har åkt fast för 89 brott. Samtliga i Västvärmland. Stölder, häleri, narkotika, olovlig körning, rattfylleri och senast ett rån.

– Jag har hållit på mer eller mindre sen jag var 14 år. Halva livet.

Möt honom i fängelset.

Vardagsbrotten, eller mängdbrotten som de också kallas, har hamnat i gängkriminalitetens skugga. Stölder, rattfyllor och ringa narkotikabrott står inte högt på den politiska dagordningen. Men brotten belastar rättsväsendet tungt. Och skapar stort lidande. AN tittar närmare på vardagskriminaliteten i Arvika och Eda i en artikelserie. Ett 20-tal personer står för merparten av brotten.

Att åka kollektivt till anstalten kräver pigga ben, ett hyfsat lokalsinne och gott om tid. Men ankomst före utsatt klockslag premieras inte av Kriminalvården. Besökare släpps in endast tio minuter i förväg.

Bakom staket, taggtråd, tre låsta portar och ett ogenomskinligt skyddsglas finns den anonyma centralvakten. Identitet och besökstillstånd granskas. Efter viss väntan öppnas dörrarna automatiskt, två unga uniformerade kvinnor tar emot.

– Du ska träffa Felix.

Dubbla larmknappar

Insidan är vänligare än utsidan. Kriminalvårdarna småpratar, låser in personliga tillhörigheter och visar vägen till besöksrummet. Det är inrett för familjer, förklarar de, inget annat var ledigt.

– Här finns en anropsknapp om du vill avbryta besöket och här finns en larmknapp om något händer.

Vakten låser dörren från utsidan och går för att hämta Felix.

Sitter för rån

Vi har aldrig träffats tidigare, bara pratat i telefon. Då var Felix påverkad och höll sig undan för polisen. Vi skulle ses en onsdag i Arvika, han lovade berätta om mängdbrotten och drogerna, men hann aldrig.

Felix greps, häktades och hamnade här.

Han slår sig ner bredvid mjukisormen, klädd i kriminalvårdens grå byxor och vita plasttofflor.

– Jag sitter av ett rån.

Han behövde pengar, hade tjafsat och var aggressiv, det slog slint.

– Det var en impulsiv handling, ett sätt att få ut min ilska.

Jo, han tänker på dem han utsatt för brott, men inte just då, inte i stunden. Det kommer sen.

Sjätte voltan

Felix är inne på sin sjätte volta, det är så han benämner tiden på anstalt. Stället är bra, här har han suttit flera gånger, och det är hit han helst vill om han får välja.

– Fast det är klart att jag hellre skulle vilja göra något annat med mitt liv än att sitta på kåken. Innan det är för sent.

Efter 18-årsdagen och fram till i dag har han dömts eller fått åtalsunderlåtelse för 89 brott. Han finns under 28 avsnitt i belastningsregistret. De första fem åren blev det böter, villkorlig dom och kontraktsvård, sen kom fängelsestraffen. Sammanlagt 88 utdömda månader, av dem har Felix avtjänat 55 på anstalt.

– Jag börjar bli för gammal för det här livet, fyller 30 nästa gång.

Under tiden i fängelse kommer alltid tankar om förändring, men hittills har det slutat på samma sätt, tillbaka till drogerna, kompisarna och brotten hemma i Västvärmland. Belastningsregistrets nio A4 sidor är fyllda av stölder och narkotika, olovliga körningar och rattfyllor. Rånet är det allvarligaste.

Tiden står still

Dagarna på anstalten är en total kontrast till livet i Arvika. Här är allt inrutat och styrt.

– Jag mår helt ok när jag sitter här. Tiden står still. Vi gör samma saker. Det blir rutiner.

För den som är hemlös är det dessutom tak över huvudet. Sämst är att inte få gå ut mer än en timme om dagen. Rastlösheten följer honom.

Men straffet, att bli inlåst och berövas sin frihet, lägger grunden för rutiner Felix själv aldrig förmår att skapa utanför murarna. Det finns vila bakom den låsta celldörren.

– Jag varvar ner, sätter på tv:n, en dag till har gått.

Det blir lugnt i huvudet. Att ha eget rum är skönt, tycker Felix. Alla har inte det.

Bryta med Arvika

Ska det hända något i positiv riktning måste det börja i anslutning till muck, resonerar Felix, då tillvaron varit fyrkantig och drogerna lämnat kroppen. Utan att bli fri från dem är ingen förändring möjlig. Det krävs en egen uppriktig och stark vilja, det vet han. Men också rätt förutsättningar. Praktiska saker som bostad, sysselsättning och stöttning.

– Jag borde bryta med Arvika och göra som morsan vill.

Felix vet inte om han är redo. Men tankar finns, om en bättre framtid och kanske en utbildning.

– Hon har skickat information om en folkhögskola. Jag ska försöka läsa upp mina betyg, har ju bara godkänt i hemkunskap med mig från nian. Vi fick laga mat och äta, det var därför jag gick dit.

Havererade tidigt

Tillvaron havererade tidigt, en del minns Felix, annat har han fått berättat.

– Jag var stökig och fruktansvärt jobbig. Det är jag fortfarande ibland.

Att pojken hade stora problem med koncentration och impulskontroll konstaterades redan på förskolan. NPF-diagnosen, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, sattes på lågstadiet.

– Jag skämdes för min adhd och jag minns medicinerna. De förändrade mig, jag blev lugn men kände inte igen mig själv.

Han tyckte att concerta – ett centralstimulerande medel som ges till personer med adhd-diagnos – gjorde livet deppigt och tråkigt. Med drogerna var det annorlunda. De gav ett annat slags lugn. Felix försöker förklara känslan av harmoni mitt i allt det destruktiva.

– Jag mår bra av amfetamin och benzo – det är ett rent helvete att det är så. För drogerna förstör livet. Och sliter isär bra relationer.

Han rekommenderar ingen att börja.

– Jag var tolv första gången jag testade hasch. Från 14 rökte jag spice och hasch regelbundet.

Det var inget konstigt, minns Felix, utan en del av vardagen bland kompisarna.

– Det fanns överallt, droger i trappuppgångarna och missbruk i familjerna. Det hörde till.

Han beskriver ändå uppväxtmiljön med värme.

– Vi hade kul, vännerna var allt.

Fick folk att garva

Skolan däremot var en enda lång räcka av misslyckanden med några få undantag. Felix trivdes sista året i grundskolan, då han flyttades till en anpassad skolform.

– Dom räddade mig. Där fick jag städa, laga mat, bära möbler, mycket praktiskt. Ibland hade vi lektioner. Dom hjälpte mig att bli en bättre människa.

Men det var i kompisgänget självförtroendet växte.

– Jag skaffade kontakter, de äldre lyssnade på mig, jag fick folk att garva.

Han minns tonårskänslan att komma in i ett rum, få uppmärksamheten och bli respekterad. Hur andra såg på honom var viktigt.

– Jag gillade rollen.

Avstängd från skolan

Felix lämnade högstadiet utan godkända betyg. Och på Taserudsgymnasiets individuella program stängdes han av på grund av missbruk.

– Det blev tyngre droger och våldsamt. Min bästa vän dog. Hela min värld rasade samman.

Felix tycker att han fått många chanser, både från myndigheter och närstående men han har varit oförmögen att ta dem.

– Jag har avbrutit kontraktsvård, skrivit ut mig från avgiftning, fortsatt ljuga och svika, jag har gjort många illa.

Det är som en enda härva av allt och han skäms.

Tycker om pengar

Felix berättar om tjejerna – kompisar och flickvänner – som gjort allt de kunnat för honom. Vissa har ställt ultimatum; ”Lägg av med kriminalitet och knark annars går jag”.

– Jag har väl varit mer glad i drogerna än i dom.

Det är en sorglig sanning, tycker han, men det handlar inte bara om drogerna. Felix ser också ett behov av spänning, som alltid funnits där så länge han kan minnas, och önskan om att ha pengar.

– Jag tycker om pengar, jag vill kunna göra saker. Jag är fast i att tjäna pengar på illegala grejer. Det är inte så mycket annat jag kan. Men det finns en önskan om att få lära sig.

Han beskriver livsstilen, den som började redan på högstadiet; jakten på pengar, droger för eget och andras bruk, inbrott och stölder, fester, bakfyllor, vänner och gemenskap, hot och våld.

Felix har aldrig jobbat och inte haft en egen bostad på fem år. Han hänger runt hos kompisar. Krisar det finns mamma.

– Morsan har alltid funnits bakom mig, hon har kämpat. Hon gör det än.

Går åt helvete

Framtidsutsikterna är små, tror Felix.

– Det går lätt åt helvete. Tre av mina närmaste vänner är döda.

Det är sorgligt för så många. Felix bläddrar i sitt block. Han har förberett sig och skrivit ner sånt han vill berätta. Om sig själv och om Liam, Jhonny och Fransisco.

– Jag satt här när de hittade Liam död. Kunde inte ens vara med på begravningen.

Felix har själv varit nära att dö av överdoser, personalen på akuten i Arvika har räddat hans liv flera gånger.

– Jag vill inte dö, jag vill skärpa mig och få tillbaka min moral. Jag vill inte sitta på en rättegång till. Men jag är för glad i droger och jag är duktig på att ge upp.

Han jämför med sina syskon som det gått bra för, som har familj och jobb och hus. Och bästa barndomskompisen, han har också klarat sig, fast de söp ihop första gången redan på mellanstadiet.

Inga enkla svar

Felix vet inte vad som skulle ha gjorts annorlunda längs vägen. Eller framåt heller för den delen. De enkla svaren finns inte.

– Jag hoppas få Laro-behandling, har fått avslag tidigare men det ska prövas igen.

Laro står för läkemedelsassisterad rehabilitering vid opiatberoende. Det är en behandling för personer som haft ett långvarigt och allvarligt beroende av heroin eller andra opiater. De får narkotikaklassade läkemedel och skrivs in i ett vårdprogram. Utöver den medicinska delen kompletteras behandlingen med samtal och stöd från psykiatrin.

Felix tror att Laro kan leda till förändring. En plats på behandlingshem, det är också en möjlighet. Men han måste vara ren först. Än har han inte börjat lämna urinprov. Det räcker med de sista tre månaderna på anstalten för att komma i fråga för behandling.

Om tillgången på droger innanför murarna vill han helst inte prata. Fast alla vet att de finns.

– Det är klart att jag skulle vilja ha ett annat liv. Kanske går det.

Läs tidigare artiklar i serien: