Arvika Konstförening
Arvika Konstförening bildades 1945 och dess förste ordförande var arkitekten och kulturelle mångsysslaren Ludvig Mattsson, som flyttade med sin familj från Mangskog 1899. Som konstintresserad tonåring lärde han känna Christian Eriksson och Rackenkonstnärerna. Han studerade konsthistoria och arkitektur vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Under de första åren fick föreningen ambulera med sina medlemsutställningar, till en början på andra våningen i KFUM-huset och sedan bla inne på gården i en lokal i gamla Vagnfabriken.
En ung konstnärsgrupp bestående av Våge Albråten, Thore Andersson, Jèrôme Zetterquist, Helmer Forslund, Bo Fjæstad, Axel Hennix, Erland Brand, Olof Larsén, Roy Stake och Greta Nihlaéus bildade 1959 Ateljé Aktiv. De sökte alla egna ateljéer och egen utställningslokal. Efter att även de fört en ambulerande tillvaro upplät den konstintresserade skohandlaren Axel Johansson, Sko-Axel, en lagerlokal att hyra i det Hollenderska huset med ingång ned från hörnet Kyrkogatan - Östra Esplanaden. Medlemmarna rustade upp lokalen, bland annat lade Helmer Forslund och Thore Andersson ett vackert tegelgolv och murade väggar.
Konstkällaren
Axel Johansson kom tidigt in i styrelsen för Arvika Konstförening. Den var i behov av en permanent utställningslokal, varför han så småningom upplät en annan lagerlokal i samma fastighet under en längre tid och ingången flyttades till husets andra ände. Ett samarbete etablerades mellan Konstföreningen och Ateljé Aktiv, varvid staden ställde upp och färdigställde ytterligare utrymmen i källaren och även betalade hyran. Lokalen kom att kallas Konstkällaren och Axel Johansson blev dess föreståndare 1960. Dessvärre var lokalen för liten för att kunna tillgodose föreningens utställningsbehov. Belägenheten i källarplanet under gatunivå gjorde också att där regelbundet blev översvämningar varje vår och det blev Per Inge Fridlunds uppgift att varje försommar skura golvet med saltsyra för att få bort kalkbeläggningarna. Arvika hade redan då ett etablerat rykte som konststad, varför man fortsatte att söka en större lokal.
Jörgen Zetterquist, född i Arvika och utbildad på Valand, var under sina göteborgsår en flitig deltagare i Arvika Konstförenings vår- och höstsalonger. Första gången Jörgen ställde ut i Konstkällaren var på en samlingsutställning 1960. När han visade sina porträtt och landskap blev det en chockerande upplevelse, skrev Arne Olsson i Arvika Nyheter. Så friskt och djärvt hade man inte här sett någon handskas med färgen och nå så lysande resultat. Jörgen flyttade till Rackstad 1965. Med ömsesidig respekt och samma mål, nämligen att få till stånd en lokal, ett centrum för att visa konsten från trakten, blev han och Per Inge ett radarpar i många decennier. Jörgen Zetterquist kom med i stadens konstnämnd 1967, där han satt många år tillsammans med Sven Eriksson, Erik Norelius, Axel Johansson och Olle Skog.
I Konstkällaren gjordes många fina utställningar, tex med Liss Eriksson och Erland Brand 1963 och en minnesutställning över Jèrôme Zetterquist 1969. När Konsthallen togs i bruk 1973 minskade intresset för Konstkällaren. Den förvaltades dock av kulturnämnden ytterligare en tid och uppläts för kortare utställningar utan jurybedömning.
Konsthallen
Envetet påtalades att Rackenkolonins konstnärer borde uppmärksammas mer i Arvika. Lokala medier engagerades. Politiskt stöd fick man när Sven Junzell, advokat och kommunpolitiker för dåvarande Högerpartiet, 1967 väckte en motion i stadsfullmäktige om iordningställande av en lokal för att permanent visa konst och konsthantverk. Följande år bifölls motionen och kommunen tillsatte en kommitté för att finna en lämplig lokal. Den kom att samarbeta med Arvika konstförening genom Per Inge samt med konstnärerna, representerade genom Jörgen Zetterquist. Så småningom lyckade konstföreningen hitta en lokal som lämpade sig bättre för dess traditionella utställningsverksamhet. Den låg i fastighet nr 8 i kvarteret Pilen, ursprungligen bankpalats i jugendarkitektur för Kristinehamns Enskilda Bank från 1903. Byggnaden är fortfarande en av stadens vackraste. När banken lämnade lokalen på 1930-talet öppnade kommunen där ett ölcafébolag för att kunna servera öl under ordnade former. En del av dess överskott 1938 - 39 bidrog till inköpet av Christian Erikssons skulptur Sommardopp i Stadsparken. När lokalen skulle bli restaurang ritade Ludvig Mattsson en tillbyggnad 1950 mot grannfastigheten. Senare blev den såväl danslokal som blomsteraffär.
Kommunfullmäktige godkände inrättandet av en konsthall där 1971. Vid ombyggnationen följdes i hög grad Konstföreningens idéer och önskemål, förmedlade av dess sekreterare Axel Johansson, Jörgen Zetterquist och Per Inge Fridlund. Per Inge blev grovarbetaren i föreningen och utförde själv mycket av arbetet. Han fick slå ner tegelväggar och slå sönder den gamla restaurangspisen. Han bröt upp golv, drog in vatten i köket och målade. Han smidde galler till innergårdens fönster, med originalgallren på fönstren mot gatan som förlaga. Den vackra skylten mot gatan gjordes senare i smide med mässingsinläggningar av Lars-Uno Ericson. Den populäre auktionisten och riksdagsmannen Karl-Erik Eriksson kom att betyda mycket för det fortsatta arbetet för att synliggöra konst och konsthantverk i Arvika, inte minst genom att som dråplig och rolig auktionist lyckas dra in pengar till såväl Konsthallen som senare RackstadMuseet genom auktion på skänkta verk av traktens konstnärer. Vinsten gick till en konsthallsfond, med vilken konstföreningen ekonomiskt kunde bidra till ombyggnaden. En av de två stora takkronor som konstsmeden CG Ericson gjorde till Centralskolan 1914 fick pryda den vackra utställningssalens tak.
I samband med invigningen av Konsthallen 12 maj 1973 öppnades i den stora salen och på det övre galleriet en utställning med verk av Christian Eriksson, Ahlgrensson, Fjæstads, Lindström, Ander, Boquist, Lindh, Ekstam, Knöppel, Palm, Sager-Nelson, Sahlström, Thorsander och Zetterquist, vilka tillhörde Arvika kommun och Västra Värmlands Fornminnesförening. Britta och Jörgen Zetterquist hängde den fina utställningen, men den äldre konsten fick snart stryka på foten för konstföreningens aktuellare utställningar. Föreningen ansvarade för Konsthallen med dess olika lokaler från september till april. Kulturnämnden svarade för hyra och föreståndarens lön. Denne ansvarade för utställningarna och föreningen ansvarade för eventuell vakthållning. Under en följd av år ansvarade Kulturförvaltningen för att sommarutställningen ägnades åt just Rackenmålarna. ”Då närdes åter idén om en permanent lokal för Rackenkonsten”, berättade Per Inge Fridlund.
Axel Johansson blev Konsthallens förste föreståndare, men Per Inge hjälpte till mycket. Axel hade ett arvode på 3000 kronor om året, pengar som han dock gav till Per Inge, som ju var den som gjorde grovjobbet för föreningen. En anständig lön var inte att tänka på. Konsthallens verksamhet var alltför perifer för att platsa på några lönelistor. Och ”skönandar har ju så roligt ändå!” som Sven Smedberg uttryckte det. Per Inge fick i praktiken överta funktionen som föreståndare redan 1974 och Arvika kommun anställde honom som vaktmästare på deltid som beredskapsarbete för att ta hand om Konsthallen under vinterhalvåret.
Det var en kunnig konstvetare, utan formell kompetens, men med högt uppdriven känslighet för konstnärliga uttryck, som fick vaktmästarjobbet. Hans redan vittförgrenade kontaktnät från åren i Stockholm och på Thielska galleriet kom väl till pass. Arvika Konsthall gästades under de här åren av konstens ”crème de la crème”. Inför kungens besök 1975 renoverades byggnaden utvändigt. Det var med stolthet och glädje som trion Axel Johansson, Erik Norelius och Sven R Eriksson tog emot Carl XVI Gustaf på den röda mattan som rullats ut på trottoaren.
År 1979 gjordes en minnesutställning över Björn Ahlgrensson. Det var den första separatutställningen med honom i Arvika. ”En skymningslyriker hade upptäckt idyllen i Arvika och erövrade den måleriskt i Konstnärsförbundets anda”, stod det i programkatalogen. Även skisserna till altartavlan i Trefaldighetskyrkan, inklusive alla personerna på tavlan visades separat. Dessutom kunde man visa originalaffischerna till Konstnärsförbundets utställningar i Stockholm som Ahlgrensson målat. Under Per Inges och Jörgens initiativ gjordes ett stort antal utställningar, sex eller sju per år, med inhemska eller utifrån komna konstnärer. Det är svårt att göra ett urval att presentera.
En uppmärksammad självporträttutställning gjordes 1980 med 25 konstnärer från hela landet, bland andra Torsten Bergmark, Rudolf Flink, Jerry Andersson, Barbro Andréen, Erland Band, Ingemar Lööf, Britta Reich-Eriksson, Olle Skagerfors och Jörgen Zetterquist, huvudsakligen realistiskt avbildande. Samma år gjordes en stor utställning med värmländska tecknare inklusive Jörgen. En minnesutställning över Fritz Lindström gjordes 1983. Hela den stora konstnärssläkten Zetterquist har förekommit ofta i olika konstellationer under dessa decennier. Olle Zetterquist hade separatutställning i Konsthallen 1984, men det dröjde till 2005 innan Jörgen hade sin första separatutställning där.
Sommaren 1989 visades ett femtiotal verk av Rackenkonstnärerna inklusive Christian Eriksson och keramiker, verk som fanns i kommunens ägo eller vård men som inte tidigare varit tillgängliga för beskådande av stadens invånare. Intresset för de årligen återkommande visningarna av de svenska klenoderna blev ett argument i kampen för en stationär visningsplats. Under de kommande somrarna till och med 1992 fungerade Konsthallen som en återkommande utställningslokal för Rackenmålarna. Därefter kunde kommunens innehav flyttas över och deponeras på RackstadMuseet.
Årsskiftet 1987 - 88 gjordes en minnesutställning över Maja Fjæstad. Den bestod till största delen av inlånade verk - målningar, akvareller, träsnitt, teckningar och textila arbeten. Endast några träsnitt, inga målningar av Maja Fjæstad fanns nämligen i Arvika kommuns eller Konstförenings ägo. Utställningen väckte mycken uppmärksamhet, var rikligt besökt och gick sedan vidare under ett år till Värmlands Museum i Karlstad och till Thielska galleriet i Stockholm.
En stor retrospektiv utställning med Thore Andersson gjordes 1988. Thore ansåg att det var den bästa utställningen han haft. 1989 gjordes även en minnesutställning över Märta Zetterquist, vilken visade hennes stora bredd och i katalogen fanns mycket av Märtas poetiska tankar om bildskapande. Utställningen gick sedan vidare till Värmlands museum. En konstnär som Per Inge högaktade mycket var Roy Friberg. Han visades första gången i Arvika 1990 i en separatutställning och Per Inge kom därefter att visa hans alster vid ett flertal utställningar i såväl RackstadMuseet som galleri Hämnäs och galleri pi.
När Konsthallen firade 25-årsjubileum 1998 visades en utställning där man kunde inkludera 33 av de 35 konstnärer som funnits med på invigningsutställningen.
Även under de följande 25 åren har flera stora, uppmärksammade utställningar gjorts. Vid millennieskiftet visades Ecce homo av Elisabeth Olsson. Den nationellt omskrivna och kontroversiella målningen var inte mindre kontroversiell i Arvika och väckte starka känslor och debatt i media. Hösten 2002 visades bildvävar av Elisabet Hasselberg Olsson, vilken gjort väven i fonden i riksdagshusets plenisal. Paret Gunnar och Lisa Larsson, han känd Valandutbildad målare samtidigt med bröderna Zetterquist och hon nationell keramikerikon, visades 2016. År 2021 lyckades man få Bea Szfeld att ställa ut sina vackra och spektakulära papperskläder i EPA-huset.
Men inte bara bild-och föremålskonst har visats upp i Konsthallen, utan ett otal konserter har hållits där, tex de årliga adventskonserterna, där någon av Jörgen Zetterquists ensembler alltid stod för den sista. Vid vernissager spelade de tradjazz under kastanjen vid entrén, vilket väckte uppmärksamhet och drog folk. Dessemellan gavs konserter med olika musikgenrer, inte bara jazz utan allt från klassiskt till folkmusik och gospel. Konsthallen kunde även visa upp celebra musiker som klarinettisten Putte Wickman och sångerskan Nannie Porres. Vid flera tillfällen ackompanjerades utländska musiker av Jörgen Zetterquist och hans band, som tex när Warren Vache på flygelhorn, Scott Hamilton på tenorsax och George Nasso på trombon spelade 1979. Musiker från Ingesund har flitigt konserterat i lokalen.
Periodvis har det rått oenighet om huruvida Konsthallen ska var förbehållen de professionella eller bereda plats även för andra. De årliga vår- respektive julsalongerna med huvudsakligen regionala konstnärer, båda jurerade, var mycket populära. En långvarig konstdebatt fördes i början av 1980-talet och flera konstnärer och kulturens tillskyndare deltog. En del konstnärer, som inte blev utvalda till den jurerade julutställningen ansåg sig utstötta. De menade att det gjordes skillnad mellan dem som var anslutna till KRO (Konstnärernas Riksorganisation) och dem som inte var det. Det var dock en extern konstnär som valde ut de deltagande konstverken och varken konstföreningen eller Per Inge var inblandade.
I april 1990 aviserade Per Inge att han tänkte sluta efter 17 år på Konsthallen, då han ansåg att den 75-procentiga anställning han hade inte motsvarade allt arbete han lade ned. Han menade att Konsthallen hade en stor potential. ”Det finns massor av utställningar av hög kvalitet som man kan visa där. Det är en av de finaste konsthallarna vi har i Sverige”, sa han. Vid årets utgång slutade han för att helt fokusera på ett blivande Rackstadmuseum. Han efterträddes av Carin Tidén, som satt nästan lika länge. Hon avlöstes som föreståndare 2014 av Ann Lundqvist. Marcus Modh kom 2018 och hade stora planer på förnyelse och en utvidgad verksamhet, men då han inte fick något gehör för sitt krav på en heltidstjänst för att kunna förverkliga planerna slutade han i början av detta året. Nu får Petra Eriksson ansvara för Konsthallen tillsammans med konstföreningen.
Under åren har diskussioner förts och utredningar gjorts om Konsthallens framtid. Konsthallen har aldrig stått högt på kommunens ekonomiska prioriteringslista trots många önskemål om upprustning av såväl utställningslokalerna som övriga utrymmen. Men ännu finns eldsjälar som gör det bästa av situationen och den vackra Konsthallen finns tack och lov kvar som en sliten men vacker och vital 50-åring. Hon önskas en kraftfull och berikande fortsättning!
Agneta Bergqvist
Författare till boken ATT VISA ANDRAS KONST – Per Inge Fridlund och RackstadMuseet som ges ut i sommar