"Det blir ingen julavslutning i år för vi har inte hunnit med!".
"Han satt och grät men jag var tvungen att springa till nästa brukare! Jag hann inte!".
"Jag söker till industrin, det blir aldrig bättre".
Välfärdsstaten Sverige eroderar under våra fötter. Under pandemin tvingades många föräldrar stanna hemma med sina barn som hade symtom. Förskolepersonal överbelastades och VAB gjorde att många inte kunde lönearbeta. Sköterskor lämnade COVIDtester på löpande band. Många åldringar och riskgrupper satt utlämnade till samhällets goda vilja. En rätt dålig garanti.
Citaten i början visar det "flimmer" som nu blir allt starkare i Sverige. Vi tar inte hand om våra värnlösa, vi belönar inte de som gör det möjligt för båda föräldrarna (eller singelhushållet) kan gå iväg och arbeta. Nästa steg kommer kanske bli att ni som har en medelinkomst, eller under, kommer få åka oftare till era åldrande släktingar. Kanske rent av att de får bo hemma hos er. Kan låta exotiskt för en Svensk, men det är en verklighet i de system vi nu försöker efterlikna. Vi har ju redan detta fenomen bland föräldrar som har barn med olika funktioonsnedsättningar. En mycket tyst grupp i samhället. De som har höga löner eller är födda in i välbärgade släkter kommer dock inte behöva bekymra sig om sin frihet. Problemet är att denna minoritet inte är representativ för restan av befolkningen och att det i grunden är du som står på line nere vid verken som faktiskt gör det arbete som alla ovanför dig tjänar pengar på. Det är självklart att det även är dessa som ska bidra mer och mest för att dina barn ska få en utbidling, att dina föräldrar ska få den omsorg de har rätt till. Inte du. Problemet är att när högoinkomsttagarnas skatter minskat (de som bor i Göteborg, Stockholm och Malmö), då skickas notan till dig via kommunalskatten. Du kanske får en femma extra i plånboken medan allt runt dig faller. "Solidaritet" är ett samhällskoncept. Inte bara ett fint slagord.
Ditt barn som behöver särskilt stöd i skolan kanske inte kommer få det. Barn som behöver komma till BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) är fast i en lättelång kö för att ens få stöd- detta är tungt för de föräldrar som försöker navigera i denna labyrint. Nu när de stora kullarna födda under efterkrigstiden kommer behöva ökad vård och omsorg så blir behoven större än vad vi kommer mäkta med. Resultatet av detta blir att vi bränner ut befintlig personal. Tro inte att det bara är Arvika och Värmland som står med dessa problem. Det är hela det Svenska folket.
Fågelskrämman