Applåderna rasar till eftertexterna. Ett kvitto på att filmföreställningen är något utöver det vanliga. Det är Star Wars-fest. Salongen är full av entusiaster. Jag är bland vänner och jämlikar. Applåder, på bio. Inte en konsert. Den avslutande delen i originaltrilogin, Return of the Jedi, hade premiär 1983. Jag såg den på Saga. Där ligger nu en thairestaurang, intill stadens enda herrekipering. Med anledning av fyrtioårsjubileet hade filmen nypremiär förra helgen. Jag hade bara sett den en gång på stor duk. Tills nu. Denna gång i Karlstad. Episkt är ett missbrukat ord, men ibland är det befogat. Som denna gång.
Oavsett repertoar är det något alldeles extra med film på bio. Att omslutas av fåtöljen, mörkret, bildomfånget och ljudet låter sig inte jämföras med mycket annat. Film är också något som går igen i mina klädskåp. Lika ofta som jag tänker att jag ska bygga upp en mogen basgarderob slutar inköpen med att jag klickar hem en t-shirt med tryck över hela bröstet. Inte sällan med motiv från filmens värld. Varje jul får jag en ny tröja ”Från Tomten”. Nu senast med Scooby Doo. De tecknade spökjägarna regerade i rutan när Palme fortfarande levde och en nypumpad BMX var nyckeln till frihet. Jag känner en specifik doft när jag ser Scooby Doo. Doften av hyacint. Det är synonymt med jullov och good shit på TV.
När jag i vuxen ålder löste medlemskap i Bio Kontrast kom åter en doft att prägla filmupplevelserna. Doften under det välvda taket på Sveabiografen. Oemotståndligt.
Nyligen blev jag inbjuden till en inspelningsstudio som väckts till liv efter decennier i dvala. Stället har blivit ett skönt lördagshäng med kaffe, Skogaholmslimpa och livliga diskussioner. Om musik, om politik. Om allt. Som strävsam poet känns det stort att sitta runt samma bord som fullblodsmusiker. Då jag i vinter debuterat som låttextförfattare finns en länk, men egentligen tror jag det är underordnat. Det är kreativiteten och lusten som utgör fogmassan i denna brokiga mosaik. Tacka aldrig nej till en kopp kaffe och bjud alltid en själv, skrev Ulf Lundell. Där nånstans finns ett vattenhål alla kan samsas kring. Och vet ni, i studion finns samma doft som på Svea. Linoleum, gamla kablar och tyg. Lagom dammigt. K-märk doften, nu!
För övrigt är Svea på väg att återuppstå som filmpalats. Enastående. När jag satt där i biomörkret i Karlstad stod alla stjärnor rätt. Cirklar slöts och pusselbitar föll på plats. Känslan av att allt är i rörelse, att (nästan) allt är möjligt. Det konkret historiska med att se om den aktuella filmen efter fyrtio år är en sak. Men det handlar om en känsla. En känsla som uppstår vid limpfika i en skivstudio, och som alltid uppstod när filmklubben på Svea höll hov. En känsla jag själv försöker nå genom skapande. Suset från datorn och en bryggare som puttrar. Knattrande tangenter och en text som tar form.
Den känslan når mina innersta rum, precis som doften av hyacint och gammal elektronik.
Tillvaron ges kontrast – här eller i en galax långt, långt bort...