– Titta på mig, jag är 56 och sitter här fortfarande.
”Den halvdöda pundaren”, han som hade mejseln bredvid sig och som ordföranden i bostadsrättsföreningen hittade vid entrén, då när inbrotten i Snickaren avlöste varandra, han avtjänar nu sitt straff på häktet i Karlstad.
Vardagsbrotten, eller mängdbrotten som de också kallas, har hamnat i gängkriminalitetens skugga. Stölder, rattfyllor och ringa narkotikabrott står inte högt på den politiska dagordningen. Men brotten belastar rättsväsendet tungt. Och skapar stort lidande. AN tittar närmare på vardagskriminaliteten i Arvika och Eda i en artikelserie. Ett 20-tal personer står för merparten av brotten.
Det var den vanliga visan med stölder och olovlig körning, häleri, en kniv och några ringa narkotikabrott.
Lars är en av Västvärmlands mest brottsaktiva personer. Han har hållit på, till och från, sedan 1980-talet. Risken att han skulle begå nya brott ansågs för hög, därför häktades han i väntan på rättegång.
Och här är Lars fortfarande kvar, trots en tingsrättsdom på tre månaders fängelse.
– Jag har överklagat.
Jag hinner bli släppt innan målet kommer upp i hovrätten och då drar jag tillbaka överklagan.
Men inte för att han nekar till brotten eller hoppas på en lindrigare påföljd, utan för att få stanna kvar och avtjäna hela straffet i häktet. Taktiska skäl, alltså.
– Jag hinner bli släppt innan målet kommer upp i hovrätten och då drar jag tillbaka överklagan.
Hemma i häktet
Till skillnad från de flesta andra klienter gillar Lars häktet. Många vittnar annars om att tiden här är den värsta, i väntan på att få komma till en anstalt. För Lars är det tvärtom. Häktet i Karlstad är lite som hemma, tycker han.
– Här känner dom mig. Och jag får städa.
Lars sköter renhållning av korridorer och allmänna utrymmen när övriga är inlåsta. Vakterna hintade redan vid hissen om att han är lite av en favoritfånge, fast de absolut inte får ha några sådana. En stammis, av den mer sympatiska sorten.
Lars är nöjd över att han slipper till anstalt den här gången.
– Jag har det bättre här, fängelserna har blivit så röriga. Det är överbeläggningar och ett hårdare klimat.
Råare attityd
Han jämför bakåt. Det har gått nästan 40 år sedan Lars satt inne första gången.
– Det är definitivt råare och helt andra attityder i dag. De yngre har ingen respekt för de äldre.
Säkerheten på anstalterna har också skärpts. Kriminalvården har förändrats, tycker han.
– Det är sån stress överallt. Mycket bråk och tjafs, ibland blir det slagsmål. Här är det mycket lugnare.
Drogaffärer på nätet
Även det kriminella livet utanför murarna har ändrats.
– Många yngre tänker bara på pengar och drogaffärerna görs på nätet.
Lars har aldrig lärt sig att hantera en dator och känner att han inte hänger med i den digitala krimvärlden. Fast knarket får man tag i ändå. Och stölderna sköts analogt.
– Jag var risig när jag kom hit. Därute är jag en helt annorlunda person, tänker inte normalt. Skiter i det mesta och visar ingen hänsyn. Du skulle inte känna igen mig.
De där första dygnen när sprit, amfetamin och piller ska ur kroppen är en mardröm. Tänk att den pallar efter alla år, Lars tycker det är lite konstigt, men konstaterar att han har helt okej fysik för sin ålder och sitt leverne. I häktet har han dessutom tränat regelbundet.
– Jag springer milen på 50 minuter, ja på bandet alltså.
Så rent teoretiskt borde det finnas en chans att överleva och börja om, resonerar han, med 12-stegsmodell och öppenvård på Omnibus. En del har klarat det, vet han.
– Fast det är svårt i Arvika, jag borde nog bort.
Jag har inte alltid levt så här. Det var bättre ett tag, jag hade jag jobb.
Men så här efter tre inlåsta månader längtar han efter sina vänner. Det enda liv han har finns ju där borta.
– Jag ser fram emot att komma hem. Soc har lovat en tillfällig bostad.
Träffar sin dotter
Lars har nyligen fått kontakt med sin vuxna dotter, hon ska hämta honom dagen då han muckar.
– Vi har setts, hon kom på rättegången, först kände jag inte igen henne. Jag grät och visste inte var jag skulle ta vägen.
Han berättar om sina tre barn, de är geografiskt spridda och kontakten är inte den bästa. Men den nyvunna med dottern hoppas han kunna behålla.
– Det är så mycket jag skulle behöva ta tag i.
Lars letar efter någonstans att fästa blicken i det kala besöksrummet. En rökning-förbjuden-skylt är enda utsmyckningen. Och grå gardiner. Någon uppfattning om var i huset vi befinner oss går knappast att få. De dubbla fönsterrutorna täcks av jalusier, styrda av ljuset.
Genom den gröna dörrens glas går trots allt tiden att följa, en klocka rör sig ljudlöst. Häkteschefen har godkänt 60 gemensamma minuter.
– Jag mådde så jävla bra av amfetaminet, fick saker gjorda. Det gick så fort att bli fast. Men jag har inte alltid levt så här. Det var bättre ett tag, jag hade jag jobb. Det är de senaste tio åren det spårat ur helt.
Fika i frihet
Vakten öppnar mitt i samtalet, han har inte bråttom men tiden är slut. Vi bestämmer oss för att fortsätta pratet på hemmaplan, en fika i frihet. Så är det tänkt.
Några dagar senare förmedlar en närstående ett mobilnummer med uppmaningen att ”inte låta det gå för länge innan ni ses”.
Tillbaka i häktet
En vecka var inte snabbt nog. Lars greps på Kyrkogatan för rattfylleri, grov olovlig körning och ringa narkotikabrott. Efter en stöld i ett förråd på Parkgatan häktades han återigen med motiveringen ”risk för återfall”.
20-tal smågangsters dominerar brottsstatistiken: ”Det jamsas för mycket”Brottsoffrens stora frustration: ”Vi gör polisens jobb – det är rätt tröstlöst”