Hoppa till huvudinnehållet

Själens druvor

Publicerad:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

I Judd Apatows The King of Staten Island (2020) får vi följa slackern Scott (Pete Davidson). Han är 24 år och bor kvar hos mamma. Scott knarkar med sina vänner och när en dröm om att bli tatuerare. Han befinner sig mellan sin högpresterande yngre syster med siktet inställt på college och vuxenvärldens ekorrhjul med lönearbete och bills to pay.

Osökt kom jag att tänka på Sideways (2004) i regi av Alexander Payne. En annan film om val, fast i ett annat skede i livet. Där möter vi Miles (Paul Giamatti) och Jack (Thomas Haden Church) på en roadtrip genom Kaliforniens vindistrikt. Miles är en nyskild lärare med författarambitioner. Hans kärlek till, och kunskap om, vin och druvor blir en metafor för vad som saknas i det liv som tappat styrfart och minst en växel. Jack däremot är en sorglös livsnjutare. Flexibel moral, ingen konsekvensanalys. Det är med anledning av dennes stundande bröllop de båda vännerna gör resan, i Miles röda Saab 900 cabriolet. Livet, dess möjligheter och fallgropar, ställs på sin spets. Existentiell mitt-i-livet-tvivel har hög igenkänningsfaktor. Det är dock sällan det skildras så dråpligt, sorgligt och roligt som i Sideways.

För Scott i The King of Staten Island har det tåg som Miles i Sideways tycker sig ha missat ännu inte gått. Scott lever på denna förhoppning, samtidigt som han både straffar och försvarar sig med ett ironiskt och distanserat självförakt med komisk underton.

Jag tänker att självreflektionen hamnar på undantag i kristider. Det sorterade ju under lyxångest redan innan räntechock och lågkonjunktur. Matpriser och boräntor, pandemi och krigsberedskap. ”Now ain't the time for your tears”, som Dylan sjunger i The Lonesome Death of Hattie Carroll. Vi förlorar perspektivet i sakpolitikens och nyttofascismens spår. Att avgörande val görs på rationell grund är en försåtlig tanke. Se på den polariserade klimatdebatten där ifrågasatta livsstilsval mynnar ut i lättkränkta känslosvall.

Både Scott och Miles rannsakar dom val som gjorts. Likt den sköra och svårodlade Pinot Noir-druva som når sin fulla potential endast under vissa förutsättningar bär dessa älskvärda filmkaraktärer på allas våra drömmar, förhoppningar och vedermödor.

Efter att ha sett The King of Staten Island bestämde jag mig för att se Sideways på nytt. Snabbt insåg jag att filmen inte bara stått emot tidens tand. Den hade mognat (ursäkta) som ett bättre vin. Tjugo års adderad livserfarenhet sedan jag såg den förra gången gör sitt till.

I den postumt utgivna diktsamlingen Inte dåligt alls (Albert Bonniers förlag, 2022) skriver Kristina Lugn om de nygifta som försöker trivas med sina bettskenor. Med humor och klarhet ringar Lugn in vad kärlek är. Acceptans som en språngbräda mot frihet. Riktig frihet. I sådan jordmån finns förutsättningar att växa och utvecklas. Där någonstans, när eftertexterna rullat klart, tar Scott och Miles nästa steg tror jag. Kanske även Jack.

Tålamod, omsorg, och skörden kan bli god.

Gäller såväl druvor som människor – med eller utan bettskenor.

Artikeltaggar

BonniersFilmFilmerIslandKalifornienKärlekValVin