Han påbörjade den långa resan mot att genomföra samtliga sex lopp i World Marathon Majors 2014.
När 61-årige västvärmlänningen Rolf Kjärsgård gick i mål i Tokyos maraton var det hela fullbordat. Han är dessutom rankad etta bland 60-plussare i Sverige.
– Det var bara en eufori, beskriver han slutskedet i Tokyo-loppet.
Ett sällskap som han lär vara tämligen ensam om i Västvärmland att vara med i än så länge. Kanske även i hela Värmland, misstänker Rolf Kjärsgård.
Dessutom är han del av ett färskt världsrekord.
– Det var 117 svenskar som hade gjort det här innan – nu är vi 147, om jag har fattat det rätt. Men Tokyo var ju så speciellt i och med att pandemin kom 2020. Jag tror det var 3033 personer som sprang in majorn, vilket var fler än någonsin att göra det samtidigt, så därför blev vi med i Guinness rekordbok, berättar Rolf.
”Jävligt många mil”
En lång och mödosam resa kom till vägs ände i och med det japanska major-loppet.
– Egentligen var jag tänkt att lägga ner det här 2020 efter Tokyo. Det kräver ju lite, inte bara att gå ut och springa en mara liksom – det är jävligt många mil före. Så kostar det enormt mycket pengar att ta sig till de här ställena, konstaterar Rolf.
– Men nu har jag ju tvingats hålla igång några år till, det är väl bättre än att bara ligga på soffan kanske...
Dessförinnan har han sprungit två gånger i både New York och Boston samt en gång i Chicago, London och Berlin. Alla dessa ingår alltså i World Marathon Majors.
– Om två år kommer de troligtvis lägga in den sjunde och då blir det Kapstaden. Men nu är jag färdig med det här.
En start i årets Stockholm Marathon lär det dock bli, tillägger han.
Etta i Sverige
Sammanlagt har det blivit 17 maratonlopp. Det allra första i Rom 2014 – en plats som ligger Rolf extra varmt om hjärtat, berättar han.
Det hittills snabbaste var dock i Stockholm 2021, där han gick i mål på imponerande 3.16.06. En tid som placerade honom på plats 710 totalt.
Samma år var han rankad etta i Sverige för sin åldersgrupp 60+ i Abbott World Marathon Majors.
– Men jag var ju inte snabbast i Sverige för den sakens skull. Det är en serie, Wanda age group, och där var jag på delad förstaplats. Jag och någon från Stockholmstrakten hade samma poäng, men jag kom före honom på grund av mitt efternamn.
– Då var jag rätt stolt. Just nu ligger jag på första plats tack vare Tokyo, berättar Rolf.
”Stått i kö sen 2016”
I och med tiderna han gjort får han viss förtur när anmälan görs – men just Tokyo har varit speciellt på det sättet.
– Det är ju svårt att få startplatser i de här stora loppen. New York är ju omöjligt, men om jag vill så får jag springa där om jag är ute i rätt fönster när de släpper biljetterna. Tokyo går inte – det är för många. Där har jag stått i kö sen 2016 och betalade handpenningen 2018 för 2020.
Men så kom då som sagt den där pandemin.
– Jag kommer inte ihåg om det var åtta dagar före loppet eller åtta dagar före vi skulle åka, så fick jag mejl på morgonen när jag var på väg till jobbet. Jag visste att det skulle komma, vi hade läst mycket om att Japan stängde ner. Då var jag supertränad så det var väldigt ledsamt.
Efter ytterligare ett par framflyttade upplagor var det så äntligen dags. För en dryg månad sedan kunde loppet äntligen genomföras – och Rolf kunde alltså sälla sig till en exklusiv skara svenskar att bli en ”six star finisher”.
Hur kändes det när du äntligen gick i mål?
– Det var ju helt fantastiskt! Men det blev ju också en tomhet efteråt, konstaterar Rolf och fortsätter:
– Det här loppet är ju roligt att springa, men de säger att efter tre mil får du verkligen visa om du har tränat eller inte. Oftast när du har sprungit 3,5 mil så vill man ju bara i mål, men det gjorde jag inte den här gången – det var bara en eufori. Bara gôtt, spännande och roligt.
”Tråkigt att bara lyfta vikter”
Man skulle kunna tro att västvärmlänningen har sprungit på det här sättet i princip hela sitt liv, med tanke på tiderna han har satt. I det tuffa Tokyo-loppet sprang Rolf på 3.25.26 och han har sprungit både Boston och Chicago på strax över 3.27.
Idrottsbakgrunden är dock i princip obefintlig, berättar Rolf – utöver att han spelade fotboll som ung.
Först 2007 fick han upp ögonen för löpningen.
– Jag var i Ryssland och jobbade och hade ingenting att göra på kvällarna, så jobbade jag ihop med några finnar som gick på ett gym under kvällarna och hängde med dit. Jag tyckte det var tråkigt att bara lyfta vikter, men så testade jag ett löpband.
Sprang före frukosten
Det passade honom betydligt bättre och så småningom blev han biten ordentligt av motionsformen.
När han var tillbaka i Norge, där Rolf jobbar som konsult på ett företag – men ofta är iväg och jobbar i andra länder – började han springa utomhus om kvällarna.
– Så visade det sig att jag kunde springa hur långt som helst. 2010 sprang jag före frukosten på söndagar när jag var ledig – men var ju tvungen att sluta innan frukosten stängde, haha. Det inte så långt som nu men det var mycket för en nybörjare, 1,5 mil var inga problem exempelvis.
Under en kvällstur i Norge fick Rolf se att ett halvmaraton skulle gå av stapeln om bara ett par dagar, vilket han bestämde sig för att anmäla sig till.
– Det vore ju roligt att prova liksom, sen trodde jag aldrig att jag skulle fixa det. Men jag läste på om vad man skulle äta och allt. Det var första gången jag sprang med nummerlapp och blev väldigt nöjd med tiden – så det var jätteroligt.
”Kunde inte ta ett löpsteg”
Många fler lopp skulle det alltså bli. Men ett mindre roligt besked efter Stockholm Marathon 2014 kunde ha satt stopp för allt.
– Då gick jag i sönder knät och i foten och fick besked om att jag hade artros. Jag hade världens tid på gång och fick gå de sista fyra kilometerna i Stockholm, säger Rolf.
Hur var det att få det beskedet?
– Inte alls roligt, för då hade jag köpt en startplats till New York Marathon i november och jag kunde inte ta ett löpsteg på hela sommaren. Jag cyklade och gick mycket och hoppades det skulle gå över – jag var fortfarande i form.
– Så började det närma sig och blev höst. Då gick jag till Henrik på Hagapraktiken och han gjorde nånting med mig, jag var tvungen att vila två dagar. Efter tre dagar sprang jag Prästängsbanan i tre kilometer – och två veckor senare sprang jag New York Marathon.
– Sen dess har jag aldrig haft ont nånstans. Jag nästan grät när jag gick i mål, konstaterar Rolf.