Drogmissbruk är den gemensamma nämnaren för de brottsaktiva i Västvärmland. Tidiga vårdinsatser och tydligare straff skulle göra skillnad. Det menar Jonas Wendel, chef för lokalpolisområde Arvika.
Hans kritik mot rättssystemet är hård.
– Det jamsas för mycket.
Vardagsbrotten, eller mängdbrotten som de också kallas, har hamnat i gängkriminalitetens skugga. Stölder, rattfyllor och ringa narkotikabrott står inte högt på den politiska dagordningen. Men brotten belastar rättsväsendet tungt. Och skapar stort lidande. AN tittar närmare på vardagskriminaliteten i Arvika och Eda i en artikelserie. Ett 20-tal personer står för merparten av brotten.
Det finns cirka 20 så kallade brottsaktiva i Arvika och Eda. Det är personer som har minst nio brottsmisstankar i minst två öppna ärenden. Polisen är väl bekant med dem alla. De flesta har varit med länge, 15 till 20 år är inte ovanligt.
Mängdbrottslingarna ägnar sig åt stölder och häleri, kör bil utan körkort och är påverkade av narkotika, tabletter och/eller alkohol. Listan över vardagsbrott är lång.
– När vi har de här personerna bakom lås och bom minskar brottsligheten i Västvärmland kraftigt, säger Jonas Wendel.
Men de sitter inte i fängelse så ofta. Eller åtminstone inte så länge. Och det beror på hur systemet är utformat.
Det kostar inget att begå många brott och det vet de om.
– Efter sju brott så blir det ingen ytterligare påföljd.
Straffrabatt
För det första och allvarligaste brottet gäller fullt straffvärde, sen ges rabatt enligt en fallande skala. Från och med den åttonde åtalspunkten händer inget.
– Allt bakas in i det tidigare. Det kostar inget att begå många brott och det vet de brottsaktiva om, säger Wendel.
Mängdrabatten, den så kallade asperationsprincipen, har funnits i svensk lag sedan 1930-talet. Jonas Wendel tycker att tänket är helt bakvänt.
– Stöld nummer två borde generera ett högre straff än stöld nummer ett, anser han.
Men något sådant lagförslag diskuteras inte. Nu är det tvärtom och det gynnar de som ägnar sig åt att begå många brott under kort tid.
– Det jamsas för mycket, säger Jonas Wendel. Det behövs tydligare markering tidigt i en brottskarriär.
Han tycker att reaktionerna från samhället är svala men poängterar samtidigt att hårdare straff och fängelse inte är en lösning för de unga brottslingarna.
Stöld nummer två borde generera ett högre straff än stöld nummer ett.
Wendel menar att straffrabatten är motiverad för den som debuterar, samma sak med åtalsunderlåtelse och skyddstillsyn. Det kan och ska användas för förstagångs-förbrytare – men inte för de multikriminella.
Frustration
Rättssystemet gör honom irriterad.
Polisen griper och utreder, vardagsbrotten är prioriterade och tar mycket tid, men sen slutar processen ofta med åtalsunderlåtelse eller skyddstillsyn.
– Det skapar frustration. Vi gör ett bra jobb, men reaktionen från övriga rättskedjan är sval.
Att de notoriska vardagsbrottslingarna gör ett besök hos frivården ändrar ingenting, menar Wendel. Tjuvarna är snabbt tillbaka i uthusen och källarförråden.
Och de som döms till fängelse för stölder, häleri, olovliga körningar och ringa narkotikabrott – de absolut vanligaste åtalspunkterna – får genom systemet med straffrabatt på sin höjd några månaders fängelse.
Förundersökningsbegränsning innebär att en brottsutredning begränsas till att enbart omfatta de viktigaste delarna, eller att vissa brott inte alls utreds.
Åtalsunderlåtelse innebär att brottet utreds, men att det varken blir åtal eller rättegång. Däremot finns brottet antecknat i belastningsregistret och har samma verkan som en dom.
Skyddstillsyn innebär en prövotid på tre år. Den som dömts till skyddstillsyn bor hemma och övervakas av frivården. Det sker genom regelbunden kontakt med en frivårdshandläggare, åtminstone under det första året.
Mängdrabatt - i svensk rätt tillämpas asperationsprincipen. Det innebär att rätten vid straffmätningen utgår från det brott som har högst straffvärde och sedan ger en reduktion för varje efterföljande brott.
Källa: Åklagarmyndigheten och Kriminalvården
Dömd för 63 brott
En kvinna i 50-årsåldern från trakten får tjäna som representativt exempel. Hon har missbruksproblem och har ägnat större delen av sitt vuxna liv åt stölder och häleri.
De senaste sex åren har kvinnan dömts för 24 fall av stölder, nio häleri, nio narkotikabrott, fem olovlig körning, två bedrägeri, rattfylleri, fortkörning, snatteri, hemfridsbrott med mera. Hon finns under 63 avsnitt i belastningsregistret.
– Det är inga grova brott men många målsägande drabbas hårt.
Och ”kostnaden” för de 63 brotten är liten, tycker Wendel.
Fyra fängelsedomar
Kvinnan har dömts till fängelse vid fyra tillfällen. Hon har suttit inlåst sammanlagt 21 månader sedan 2016. I övriga fall har rätten dömt till skyddstillsyn, det vill säga frivården har övervakat henne.
Dessutom finns tre åtalsunderlåtelser och fyra strafförelägganden i belastningsregistret. Sammanlagt 19 300 kronor har dömts ut i böter. Om hon betalat framgår inte.
Exemplet är ett i mängden, och högst ordinärt när det handlar om den här typen av brottslighet.
– Det här är vad personen är dömd för, sen finns det massor som inte håller i en tingsrätt, påpekar Wendel.
Inget hopplöst läge
Han tycker att situationen är tröttsam. Men inte hopplös.
För att komma tillrätta med mängdbrotten vill Wendel se två saker; tidig och bra missbruksvård samt tydligare straff.
Eftersom drogmissbruk är den gemensamma nämnaren för personerna som begår mängdbrotten finns allt att vinna på att bekämpa narkotikan.
Glappet är livsfarligt, då är de tillbaka till knarket och polarna.
– Kan vi rädda en människa är det värt det. Vi lyckas ju faktiskt ibland, det får man inte glömma. Men det behövs tidiga insatser. Ju längre ett missbruk pågår desto svårare är det att bryta.
Livsfarligt glapp
Wendel tycker att samarbetet med socialtjänsten är bra, men att det behöver bli tätare. När polisen är klar med sitt ska socialen erbjuda vård direkt. I den bästa av världar uppstår ingen väntetid mellan myndigheternas insatser.
– Glappet är livsfarligt, då är de tillbaka till knarket och polarna.
Och då är risken för nya brott stor.
Han tycker att att socialtjänsten i Arvika behöver mer pengar.
– Vårdbehovet är större än resurserna. Alla som vill och behöver vård får det inte i dag.
Osmart läge
– Det är osmart både ur ett mänskligt och ett samhällsekonomiskt perspektiv att inte satsa på förebyggande insatser, anser både Ann-Sofie Elofsson och Jonas Wendel.
Under de två år som Ann-Sofie Elofsson har haft ansvar för de brottsaktiva i Arvika har det som mest varit 18 personer på listan och som minst en. För dagen är de fyra. Det är samma människor som återkommer. De sitter inne ett tag och är sen snabbt tillbaka i den kriminella miljön.
– Under min tid är det bara en person som lämnat missbruk och kriminalitet bakom sig. Han var extremt aktiv men flyttade från Arvika och har brutit helt med sitt gamla liv.
Flyttar från Arvika
Hon ser vissa gemensamma drag bland de som lyckas, förutom en stark egen vilja lämnar de hemorten och börjar om i ett annat sammanhang.
– Man behöver hitta något som är viktigare än drogerna, det kan vara kärleken, det kan vara gud eller något annat, men den hjälpen behövs.
Och det tar tid, någon quick fix finns inte.
– Att inte ge upp utan testa olika behandlingsformer är också viktigt. Det finns bra behandlingar men inget som funkar på alla, säger hon.