Jag fann mig nyligen sitta vid en bäck i Charlottenberg, skrattandes för mig själv. Jag hade under lunchpromenaden tagit en tur längs Vrångsälven i förhoppning om att få känna historiens vingslag och nu satt jag där och höll i något som förkroppsligade min längtan.
Få saker kittlar mig så mycket som att förstå min omgivning ur ett historiskt perspektiv, och därför har arbetet med artikelserien ”Jössekungens arv” varit särskilt lustfyllt.
Det är svårt att förstå att den här platsen har varit hem till många hundra människor och en stor industri, som under sin höjdpunkt var en av Värmlands största. Men genom att läsa dokumentation och vittnesmål från de som tidigare intresserat sig för samma frågor som jag, kommer historien till liv för min inre syn. Barnen, ”sotiga små troll” som någon kallade dem, som arbetar med att fånga in ringlande glödvarma järntenar för rätning och klippning, men som leker för glatta livet i forsen så fort de får en ledig stund, kvinnornas värv med att klä och föda familjen och ta hand om alla praktiska göromål, männens slit vid härdar och i fabrikens alla inrättningar. Men också gemenskapen runt eldarna, samtalen på bruksbacken, dansen till spelemännens toner, förälskelser i nejdens sommargrönska.
Vid ett besök i Eda kyrka fick jag se rent konkreta avtryck från den tiden.
Kyrkogårdsarbetaren Sara Karlsson var vänlig nog att visa mig till den store brukspatronen Oscar Sundström och hans hustru Valborgs grav. Den har en mycket hedersam placering, rakt framför kyrkoportarna är stenen rest vid toppen av en trappa som lämpligt nog fått namnet ”Sundströms trapp”.
Sara var bekant med namnet Sundström, även om hon inte visste riktigt vad denne hade gjort för att förtjäna en sådan särplats i kyrkan och, kan man förmoda, människors hjärtan.
– Ja, det här är nog den finaste platsen på hela kyrkogården, sa hon.
Inne i kyrkan finns även den silverkrans som vid Oscars begravning överlämnades av bruksfolket. Det slår mig att man måste ha varit en tämligen god ledare om arbetarna överlämnar en sådan gåva på ens begravning.
Det mesta från brukets tid är idag borta, både brukets olika verkstäder och smedjor, men också de flesta av arbetarbostäderna. Mitt emot den gamla herrgården står dock ett hus som förmodligen varit någon typ av magasin. På taket sitter en klocka. Jag funderade mycket på vad den användes till.
Sedan stötte jag på ett stycke i en text som kunde vara en ledtråd. Det var om en Anders Öhrström som under många år skötte vällingklockan på bruket. Detta gjorde han med sin ständige följeslagare hunden Riki-Tiki. På annat håll läste jag att en vällingklocka ofta användes på större gårdar för att sammankalla gårdsfolket till måltider eller arbetspassens start och slut. Den brukade sitta mycket synligt ovanför gaveln på ett hus eller en trösklada, precis som den mittemot herrgården.
I texterna såg jag också framför mig kvinnorna, som tillverkade kläder till hela familjen, men som ibland lockades av gårdfarihandlare, dalmasar och västgötaknallar när de passerade trakten med vackra kläder och allehanda.
Jag läste dessutom rent häpnadsväckande saker, som att bruksfolkets kalas inte sällan gästades av personer med björnar och apor.
Tillbaka till min promenad vid Vrångsälven. De inre bilderna lyser med sin frånvaro. Kan allt detta verkligen ha hänt här? Kanske har forsen sköljt bort alla minnen.
Jag kommer till platsen där det gamla kolhuset stått, sätter mig på huk och börjar tankspritt och lite uppgivet peta i en liten vattenström som kämpar för att ansluta till älven. Och där är den. En gammal rostig spik. En kvarglömd rest från det förflutna som missats av spikplockarpojkarna. Det var ju just spik som blev brukets kassako, och som möjliggjorde dess blomstring. Plötsligt ser jag allt tydligt. Jag fylls av skratt och blir sittandes och tittar på den en bra stund.
Tänk att en liten metallbit från en svunnen tid kan uppfylla en människa med så mycket glädje.
Tänk att det går att koka lycka på en spik.