Framgångsrike veteranfriidrottaren Olle Borg har gott om titlar sedan tidigare – men den senaste smäller lite högre än det mesta.
I måndags blev han nämligen världsmästare i längdhopp.
– Det kan ju vara trevligt att titulera sig som någon gång, konstaterar Olle med ett skratt.
Hemma i Sverige vinner han allt som oftast ganska överlägset men på VM, i polska Torun, blev det ett riktigt klassiskt längdhoppardrama där västvärmlänningen kom att pressas ända in i den sista omgången.
– Det blev lite onödigt spännande nästan.
Olle tog ledningen med ett hopp på 4.26 i den första omgången och den stod sig in till den femte omgången, då letten Valdis Cela hoppade lika långt.
Svarade direkt
Olle, som i och med sin ledning stod sist i hoppordningen, svarade direkt med att öka med två centimeter.
I hela tävlingens sista omgång blandade sig dock Jan Ties, från Nederländerna, in i det hela då han tog ledningen med ett hopp på 4.31. På det svarade Cela med ett hopp på 4.36 – vilket hastigt och mindre lustigt förde Olle Borg ner på en tredjeplats med ett hopp kvar att hoppa.
– Jag var tvungen att försöka få till något bättre.
En situation som delvis påminde om utomhus-VM i Tammerfors ifjol, då Olle tappade ett VM-silver i sista omgången.
Och där stod han med den grannlaga balansgången att både vara tvingad att öka – men ändå inte ta i för mycket.
– Det får ju absolut inte bli ett övertrampshopp. Det gäller att hålla ihop det.
Och det gjorde han. Sista hoppet blev 4.46, tio centimeter längre än Valdis ledarhopp, och därmed var guldet i 75-årsklassen säkrat.
– Det känns ju rätt gott när det går bra.
Muskelfäste
Hyfsat imponerande också i synnerhet då han dragits med lite skadekänning sedan nyår.
– Det är ett muskelfäste upp mot rumpan som inte mår bra. Jag lyckades snubbla på en matta och vred till benet.
Skadan gör att ansatslöpningen inte riktigt blir vad den skulle kunna vara.
– Det gick inte vidare lätt i ansatslöpningen. Det blev inte några jättebra hopp. Det enda som kändes någorlunda var det sista.
– Resultatmässigt är jag inte särskilt nöjd med det här, det var inte så jättebra egentligen.
Första guldet
Fast det räckte ju till ett VM-guld och sådana vinner man inte så ofta. För Olles del var det ett första.
– Det var roligt. Jag hade hoppats på det och visste att jag hade chansen. Man vet ju inte hur det ska gå i varje enskild tävling men om man ser till resultaten så var jag bland de bättre och jag visste att jag hade någorlunda bra chans att vinna.
Att Valdis Cena skulle bli en av de tuffaste konkurrenterna var han också väl införstådd med.
– Jag har träffat honom fyra-fem gånger. Han är duktig i mycket och har vunnit andra grenar här nere, som höjdhopp och femkamp.
Ingen femkamp
Olle själv skulle också ha tävlat i femkamp men den grenen fick han stryka, precis som korta häcken.
– Jag klarar inte att springa häck på grund av skadan.
Trots det så finns chansen till ytterligare ett VM-guld, då det väntar en trestegsfinal på lördag förmiddag.
– Det är Valdis Cela som blir konkurrenten där också. Det är han och jag som har hoppat runt tio meter, ingen av de övriga i startfältet har hoppat över nio meter – så det är ganska stor skillnad.
Färskt rekord
Olle kommer dock med gott självförtroende och hoppform med ett färskt världsrekord, på 9.78, som han satte på NM på Island för några veckor.
– Det finns förhoppningar om något liknande, säger Olle, som inte utesluter att det till och med ska kunna bli ett nytt världsrekord.
– Jag har hoppat över tio meter några gånger och hoppade 10.11 på EM för ett år sedan, så det ska inte vara omöjligt.