Lokalt skriver vänsterpartister att de ”förundras över att oppositionspartierna har så svårt att se att Arvika är en del av världen”. Detta eftersom oppositionen inte ställer upp på deras symbolpolitik. När jag dock tittar på Vänsterpartiet på riksnivå anser jag att vänsterpartisterna behöver en spegel, för där förundras jag av deras världsfrånvänd.
Allt började med förslaget om så kallade ”Sverigepriser” på el. Det var Vänsterpartiets första nationalistiska och planekonomiska trollspö. ”Bibbidi-bobbidi-boo” och plötsligt skulle Sverige få köpa el billigt och sälja den dyrt, trots att det egentliga problemet är en överproduktion i norr och en effektbrist i söder utan överföringsmöjligheter. Sverigepriser är tydligen någonting andra länder bara ska acceptera utan att svara med samma mynt enligt Vänsterpartiet eller menar de kanske att svenska skattebetalare ska betala för kalaset genom dyra subventioner? Deras svar på den frågan lyser fortfarande med sin frånvaro. Tomas Kåberger, professor i industriell energipolicy vid Chalmers tekniska högskola och tidigare generaldirektör på Energimyndigheten, kritiserade i NWT förslaget om Sverigepriser, eftersom det skulle leda till brist på el och därmed ett behov av att planekonomiskt fördela elen vi då skulle ha kvar.
I skrivande stund uppger branschorganisationen Svensk dagligvaruhandel att livsmedelsföretagen i landet tappar omsättning om vi räknar bort inflationen, bland annat eftersom kunder ändrar sina köpvanor. Det är särskilt kännbart för butiker på landsbygden och för mindre butiker, så kallade kompletteringsbutiker, eftersom de redan från början har lägre marginaler.
Vad är då Vänsterpartiets nya trollspö? Ett pristak på livsmedelsvaror… För att återanknyta. Sverige kontrollerar inte kostnadsökningarna, inte minst för att de beror på kriget i Ukraina. Det är alltså omvärlden som bestämmer. När kostnaderna går upp någonstans i det globala ledet (råvaror, arbetskraft, transporter, el, räntor och svenska kronans svaghet) behöver företagen höja sina priser för att gå runt. I inflationstider behöver Riksbanken höja räntan och regeringen hålla igen i statsbudgeten, utöver precisionsingrepp som förlängningen av tilläggsbidrag för ekonomisk utsatta barnfamiljer. Ekonomi kallas för ”den dystra vetenskapen” av en anledning.
Det finns ingen gratis lunch, för den kostar alltid någonstans i slutändan. I kommunistiska Venezuela gapar butikshyllorna tomma och företag har gått under, efter att militären marscherade in med statliga prislappar som syftade till att bekämpa inflationen. Vad berodde inflationen på? Bland annat på oljepriset på världsmarknaden, alltså en omvärldsfaktor de inte kunde kontrollera. Prislapparna sitter dock där, men inflationen finns kvar och butikshyllorna är fortfarande tomma.
Avslutningsvis får Vänsterpartiet mig att tänka på Gustaf Fröding. De säger ”Så ska vi ha't!” och det låter väl fint, men de svarar inte på frågan ”Var ska vi ta't?”. För i slutändan kostar planekonomi, om omvärlden står för kostnadsökningarna. Brist och konkurs är vad pristak slutar i, precis som prisgolv brukar leda till ett överskott på någonting. Det vet varje ekonom, men tydligen inte Vänsterpartiet.
Anton Sjöstedt (L)
Kommunfullmäktigeledamot