Hoppa till huvudinnehållet

Poetisk rättvisa

Publicerad:
Bokrea, genrebild.
Bokrea, genrebild. Foto: Janerik Henriksson/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Jag minns tegelstenen om Albert Speer, nazisternas arkitekt. Och den tjocka biografin över Paul Gauguin, min favoritmålare. Hemsläpade från Bokrean 1992 kanske, eller ännu tidigare. Det blev mest konstböcker, biografier och poesi. Romaner gör sig bäst som pocket. Dessutom finns biblioteket. Demokratins finaste institution.

Nötta pärmar och hundöron är kärlek. Bokrean var, med rätta, en hypad högtid. När jag strävade efter att bilda mig på egen hand, forma mitt framtida jag och ange konturerna för den jag ville vara, då var Bokrean en av årets orienteringskontroller som skulle rundas. Jag läste Cicero och Beowulf, Neil Tennants låttexter och Stephen King. På Svea såg jag Wild at Heart och David Lynch var den nya fixstjärnan.

Nästan allt på Bokrean var tryckt i snikupplagor på grådassigt, skört papper. Att älska och hata. Tillvaron var en roterande galax av intryck med Kieslowskis filmer, U2:s Berlinsessioner och second hand-mode. Muddy Waters blues och hemgjort vin. Jag läste Kafka och Camus. Begrep hälften, kanske. Men det var underbart befriande att gå vilse. I språket, i konsten, i politiken. Och i populärkulturen. London var mitt Mekka.

Aktuella böcker som slukades blev film, nästan i realtid. Jag tänker på Nick Hornbys High Fidelity och About a Boy. Sökandet var konstant. Ett analogt internet som blandade allt; musik, konst, litteratur. Högt och lågt. Antikt och samtida, k-märkt och kitsch.

Som alla förändringar sker det gradvis, och jag minns inte när Bokrean började avta som angelägenhet. Jag saknar det, och inget hindrar mig från att gå dit, men det blir sällan av. I mitt fall beror det i alla fall inte på ljudbokens utbredning. Jag lyssnar inte på böcker. Någon kvalificerad bokmal i bemärkelsen tugga i sig romaner från pärm till pärm har jag aldrig varit. För det epitetet är jag en allt för långsam läsare. Men läser gör jag, och har alltid gjort. Poesi, biografier, fackböcker. Artiklar, intervjuer, låttexter. Som bränsle för det egna skrivandet. Nyss omskrivna Juan José Millás Världen var dock en hänförande påminnelse om romankonstens kraft.

Så, en fikalördag på stan slinker jag ändå in på årets rea. Bokbord, eller snarare öar, fyller golvet i butiken. Kokböcker och livsstilsbiblar, barnböcker och deckare. Jag frågar om det finns någon lyrik på rean. Jodå, ett halvt hyllplan, längst ner i en av de ordinarie gångarna, där finns poesin. Tre titlar. Talande, men ändå sorgligt.

Haikumästaren Matsuo Bashô skrev att han kan sakna det verkliga Kyôto, även inne i Kyôto. Kanske är det så med bokrean också, att det handlar om känslor och minnen. Det minner om en annan tid i livet, men också en annan tidsålder. En tid av linjär TV, fast telefoni och kontanter. Ett annat Sverige. Och det krävdes månghundraårig japansk poesi för att nå insikt. Poesi är roligt, inte farligt. Den plöjer nya fåror. I denna jordmån trivs även kitsch, skräck, pop och annan litteratur.

Galaxen roterar, om du själv vill.

Vårda ditt analoga internet - vi ses på nästa års bokrea!

Artikeltaggar

Albert SpeerBöckerDeckareJuan José MillásKrönikorKyotoLondonMekkaNeil TennantPaul GauguinPoesiStephen KingU2