Hoppa till huvudinnehållet

Romankonst

Publicerad:
Tomas von Brömssen.
Tomas von Brömssen. Foto: Björn Larsson Rosvall

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Vissa berättelser stannar kvar, som om texten utgjorde egna minnen, egna erfarenheter. Det personliga är allmängiltigt. Juan José Millás bok Världen är ett sådant exempel. Jag hörde Tomas von Brömssens röst läsa ett stycke ur den i P1:s Radioföljetongen. Det var en barndomsskildring. Berättarjaget redogjorde för hur fantastisk världen kunde te sig när den betraktades i febrigt tillstånd. Feber, det ultimata ruset. Bara några tiondelar. Precis så att det slår udden av verklighetens obarmhärtiga skärpa. Ett filter av förhöjd livskänsla. Med ens bestämde jag mig för att jag ville läsa boken, så jag bytte omgående från radio till musik i bilen.

Jag minns själv upplevelsen av feber när jag var liten. Som om kroppen, framförallt huvudet, var inlindat i något mjukt. Hallucinationerna och den bedövande känslan. Starkast intryck gjorde ändå känslan av att sväva. Jag svävade när jag hade feber. Ibland bara en bit ovanför sängen. Ibland högt, närmast flygande.

Jag lyckades, mer eller mindre av misstag, höra von Brömssen läsa ytterligare en passage. Bokens huvudkaraktär, pojken Juan (författaren), och hans kamrat Vitaminas tar spårvagnen till de dödas stadsdel. Pojkarna går runt på gatorna, fascinerade, lätt skrämda. De döda lever sina liv som oss andra, med den skillnaden att de är just döda.

Jag kände en omedelbar samhörighet med texten, på samma sätt som när jag hör bra musik. En intuitiv känsla som kommer med den sortens självklarhet som inte kräver någon förklaring. Jag stängde av radion, igen. Boken stod reserverad på biblioteket och väntade på mig.

Världen (Bokförlaget Tranan, 2015) är en självbiografisk roman i översättning av Manni Kössler. Den fattiga barndomen i Madrid skildras osentimentalt, inte sällan med lågmäld, svart humor. Vardagen ter sig magisk, mystisk. Kantstött skönhet, sedd genom ett barns ögon. Juans kamrat Vitaminas lider av en sjukdom som gör att skolgång inte är lönt. Alla vet att han knappt kommer uppnå tonåren. Tillsammans utforskar de sitt hörn av världen. Gatan, kvarteret och människorna som befolkar det. De förvaltar den tid de fått.

Som vuxen lever Millás sitt liv som författare, formad och märkt av barndomens umbäranden. Kölden, hungern och den sanktionerade misshandeln i skolan. Men också kärleken och äventyret. Ambivalensen inför den offentliga rollen som författare och det tvångsmässiga flyktbeteendet är inte olikt Woody Allens neuroser. Gränsen mellan livet och konsten är sedan länge upplöst.

Millás skriver med en enkelhet som skär genom tillvarons alla lager. Språkets nyanser, som att ord kan ha en viss smak, är en byggsten i det liv som utgör berättelsen. ”Elektricitet smakar koppar”, skriver Millás. Språket som ett verktyg för existentiell förståelse, inte bara som en bokstävernas infrastruktur. Världen, såväl den konkreta som den metafysiska, blottläggs. Ingenting är för banalt, ingenting är för invecklat för att skärskådas. Allt passerar författarens tangentbord, ner på papperet, in mellan pärmarna.

Och rakt in i mig.

Romankonst.

Artikeltaggar

Krönikor