Kaiza Karlén åkte hem för att träffa släkten – och passade på att ta ett SM-brons av bara farten.
Eller, ja, någon jätteskräll var det ju inte att Gunnarskogstjejen hade vägarna förbi Atleticum Arena i Malmö under helgen.
Fast från Valencia i Spanien är det ju en bit och då är det ju rätt rationellt att passa på.
– Det här är faktiskt första gången jag är i Sverige sedan jag flyttade ner till Spanien i augusti, konstaterar Kaiza.
Några större förväntningar hade hon dock inte på vintersäsongens enda tävling på svensk mark – men utfallet blev ju riktigt bra.
– Jag hade inte förväntat mig så mycket alls efter de förberedelser jag haft, medger Kaiza.
Smärtfritt
Även om hon var strålande glad över att kunna göra ett SM smärtfri så har vägen fram till mästerskapet varit långt ifrån, just, smärtfritt.
– När jag blev bra i hälsenorna gick det väldigt bra, tills jag fick problem med en sena under foten i november. Jag kunde inte springa alls från början av december och sex veckor framåt. I stort sett har jag bara kunnat träna på fullt ut i tre hela veckor inför tävlingssäsongen.
Tre mindre tävlingar i Spanien har hon hunnit med innan hon drog hem mot kalla Sverige.
– Det har gått lite bättre för varje tävling. Det har inte varit de resultaten jag kan göra men jag har kunnat träna och det har gått framåt.
Fram till dagen före SM då hon blev sjuk.
– Jag mådde ganska dåligt i lördags men det var bara att försöka göra sitt bästa. Omständigheterna gör ju att man blir extra glad när det går bra. Jag är alltid glad för en medalj – men nu är jag extra glad.
Just det här att kunna hoppa smärtfri var guld värt i sig.
– Det var så länge sedan så det är inte något man tar för givet. Det var så skönt att kunna fokusera på att hoppa långt istället för att behöva känna efter.
Högdramatisk
Tävlingen i sig blev högdramatisk med totalt sex tjejer över sex meter och många som var med och utmanade om medaljerna.
– Det var roligt. Alla var verkligen med.
Storfavoriten Khaddi Sagnia tog guldet med 6.30, men var bara 12 centimeter före tvåan Tilde Johansson – som i sin tur var tre centimeter före Kaiza, på 6.24.
– Jag njöt verkligen av att vara med där igen och jag kände att det är där jag hör hemma. Man blir lite som en liten familj med de andra tjejerna som hoppar.
Sommaren nästa
Med det här bronset lägger hon nu ner inomhussäsongen och ställer istället om siktet mot sommaren, fortsatt med Valencia som bas.
– Jag trivs jättebra. Jag har verkligen skapat mig en vardag och jag känner att jag kommer hem när jag kommer till Valencia, det är där jag har träningen, vänner, boende och pojkvän, alla delar som jag trivs med.
Det kommer dock att bli en hel del tävlingar i Sverige framöver också. Så är i alla fall planen.
– Jag kommer att tävla lite överallt och det finns många bra tävlingar i Sverige. I början av sommaren kommer jag nog att tävla en del i Spanien. Folk åker ju dit för att tävla – och då är ju jag redan där.
Ny tränare
Hennes tränare numera heter Rafael Blanquer, tidigare själv olympisk längdhoppare.
– Han är väldigt vettig och det märks att han bryr sig om sina idrottare.
Men upplägget skiljer sig en del mot det hon är van sedan tidigare.
– Träningen är tuff och det är mycket mängd. I höstas körde vi sex dagar i veckan, fyra och en halv timme varje dag. Det är mer än jag gjort tidigare och det kändes, men jag har ändå pallat med det även om det varit mycket.
Hon har inga stora riktpunkter i tävlingskalendern för den kommande sommaren, istället är det en viss tävling i Paris nästa sommar som överskuggar allt borta vid horisonten.
– Den stora tävlingen är OS nästa år, det är där jag har de väldigt stora bokstäverna i kalendern.
Paris i siktet
2023 kommer sålunda att handla mycket om att göra resultat som kan skapa förutsättningar för att ta sig till Paris.
– Det blir att fortsätta att ta steg. Det ger mig inte så mycket att fokusera på det eller någon kvalgräns, det blir inte som man tänkt sig ändå.
– Jag vet att det är jättetufft och att jag har många centimeter kvar från mitt för att klara kvalgränsen, men jag kan inte tänka - shit - jag måste hoppa 6.82. Jag gör inte det just nu utan jag får ta ett steg i taget. Vem vet? Jag kanske hamnar där. Det är en process.