Mikael Marcimains filmatisering av ”Händelser vid vatten”, Kerstin Ekmans roman från 1993, har emotsetts med stor förväntan. Anledningen är självfallet att romanen är ett betydande konstverk av en av våra betydande författare och att den rentav kan komma att tillhöra vår uppsättning av litterära klassiker – Ekman fick Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset och Svenska Deckarakademiens pris för sin roman. Till intresset bidrar även att produktionsplaner har ältats länge, även i offentligheten, och att briljanta skådespelare som Rolf Lassgård och Pernilla August förgyller rollistan. Och – såvitt jag kan bedöma – möttes seriens första avsnitt av berömmande ord från fackfolket, jag noterar någon toppnotering och flera näst intill. Från publiken kom däremot ganska snart invändningar. Somliga var förutsägbara.
Några petit-mâitrar har funnit faktafel, det förekommer rocklåtar som spelades in några månader efter filmens midsommar, polisen kör SAAB-ar av fel årsmodell et cetera. Anmärkningarna är utslag av en trist trend att av konsten ständigt förvänta sig dokumentära avsikter och därmed dokumentär akribi. Eller är det realitysåpors förment dokumentära verklighet som förvillar? Ekmans mordhistoria från Svartvattnet kan väl vara inspirerad av det tragiska dubbelmordet vid Appojaure natten till den 13 juli 1984, men sedan upphör samband. Ekman berättar sin historia och Marcimain gör detsamma.
Någon menar att serien tecknar en nidbild av norrlänningen. Man tänker på bristen på kulturell förfining, det latenta våldet och på materiell och andlig knapphet i den lantliga ödsligheten, kan man tro. Frågan är om inte samma historier med samma civilisationskritik lika gärna kunde utspela sig i Värmland eller Småland. Skogen blir där mindre vidsträckt och dialekten en annan, men annars…
Stjärnbergskollektivets djurhållning och odling övertygar inte de som vet sig förstå hur sådant ska gå till. Jag är okunnig beträffande getter, betesmark och potatisland, men konstaterar att vi rimligtvis bara får ta del av brottstycken av det som händer i skogsgläntan.
Det är svårt att höra repliker, menar man. Så är det förvisso. Aktörerna är tydligen instruerade att inte använda den diktion som hör till yrkets verktyg. Det ska låta autentiskt, lika mumligt som i Verkligheten, kan’tro. Detta inverkar menligt på begripligheten. Är det inte längre accepterat att i ett konstverk något förhöja uttrycket i begriplighetens namn?
Konst är inte verklighet, konst förhåller sig till verklighet. Eller: konst skapar ny, tidigare osedd verklighet.
Jag har tvingats använda TV:ns textfunktion, det är trist, men det hjälper.
Det flyger allt som oftast en pilgrimsfalk över bilden utan att förklaring lämnas. Den gamla regeln att konsten inte nödvändigtvis ska kräva förklaringar gäller här. Att uppleva är fullt tillräckligt. Den långbenta spov som flög genom Jan Troells ”Här har du ditt liv” föranledde aldrig klagomål såvitt jag minns. Eller läste vi enkelt av spovens symboliska funktion den gången? Kanske är fågeln cineasten Marcimains hälsning till en stor föregångare.
Falken laddar historien utan att vi inser med vad. Det är i sin ordning.
Somliga kan ha svårt att försona sig med att ”Händelser vid vatten” inte berättar bara en historia, man kan lätt räkna till ett halvt dussin och det utmanar förstås tittarens uppmärksamhet. Vidare: somligt utspelar sig på 1970-talet och annat tjugotalet år senare. Visserligen anges tidsförflyttningen med en text, men den braskar inte och kan lätt förbises. Komplikationer råder.
TV-seriers dramaturgi
Det är ju alltid så att filmatiseringen av en roman är som att koka ner en oxe till en buljongtärning. Buljongtärningar är förvisso smakrika men viss ståtlighet går förlorad i metamorfosen. Kommer denna slagfärdiga liknelse från John Steinbeck månntro? Han hade erfarenhet av att få sina texter nerkokta till tvåtimmars celloidunderhållning, vi minns både ”Vredens druvor” och ”Möss och människor”. Så vi som har läst Kerstin Ekmans mästarstycke borde lätt drabbas av besvikelse när rutan inte förmedlar det rika inre bildspel som vår fantasi skapade vid läsningen. Så är det nog för somliga. Jag har i stället tänkt att min läsning bidrar till att avläsa och ”förstå” filmens många fragmentariska antydningar. Det var svårt nog i Ekmans text och blir inte mindre svårt i TV-rutan. Komplikation råder.
För det är ju så att Marcimain har undvikit att använda konventionell TV-seriedramaturgi, som ofta är förenklande. Handlingen drivs i sådana sammanhang ofta av repliker som inte är en nödvändig eller autentisk utsaga hos rollfiguren utan är till för att vi åskådare ska förstå vad som händer, ett trist förfarande. Vidare, inte sällan envisas man med att inleda en episod med en bild på det hus i vilken episoden kommer att försiggå – allt detta medverkande till att åskådaren förslöas och fråntas möjligheten att medagera med sitt intellekt. Dessutom ska man som tittare kunna gå ut i köket för att sätta på kaffet och kunna återvända med kannan till skärmen utan att ha gått miste om särskilt mycket.
Mikael Marcimain förfar på ett annat sätt. Många små fragment avlöser varandra, ibland utan en replik, alltid utan kommentar. Avlyssningar, bilder, montage, kinematografi i bästa mening. Ibland adderas musik, men den är inte underordnat ackompanjerande, ett känslostöd blott, utan en självständig, klingande del av helheten. Episoderna, korta och långa, de parallella historierna, som alltså är flera, formas konstfullt till en fläta, vilket kan verka förvirrande och mystifierande. Man kan rentav säga att Marcimain följer Ekmans dramaturgi och berättar om mordgåtan med gåtans egen berättarmetod, alltså: om mordet är ett mysterium är även berättelsen mystifierande. Långt från en klarögd kriminalkommissaries utredande saklighet. Berättelsen lånar sin form från det ämne som är berättelsens föremål.
”Händelser vid vatten” är ingen dussindeckare. Det är ett mångfacetterat konstverk, en buljongtärning som kräver min fulla uppmärksamhet. Och som ibland är i sin fulla rätt att – på deckares vis – dra mig vid näsan. Om figurerna vid Svartvattnet är tafatta, delar jag deras tafatthet.