Hoppa till huvudinnehållet

Kulturkanalen: Minns ni Hassel?

Publicerad:
Lars-Erik Berenett som Roland Hassel.
Lars-Erik Berenett som Roland Hassel. Foto: Pontus Lundahl

I katastroffilmen Den blomstertid nu kommer (2018) lamslås landet efter en diffus attack. Innovativa produktionsbolaget Crazy Pictures gav oss en fingervisning om ett nytt perspektiv i svensk film. Nu är de tillbaka med UFO Sweden (2022) där vi rör oss än längre bort. Vi möter ett föreningsdrivet Sverige. Det är dagordning och fika på styrelsemöten i typisk källarlokal. Den lilla ufo-föreningen, som har sin verkliga motsvarighet, drivs av frågor större än de vardagliga. Med tidstypisk rekvisita är det omistligt 80- och 90-tal på vita duken. Det skojas friskt, inte minst genom de udda karaktärer som låter sig hänföras av potentiellt utomjordiskt liv. Men det görs med kärlek. Och mitt i all igenkänning och skruvad vardagskomik rör man vid djupt allmänmänskliga, existentiella frågor.

I samma veva som storhelgernas biobesök såg jag Roland Hassel på SVT Play. Minns ni Hassel? Olov Svedelids romanpolis som blev film(er) på 80-talet med Lars-Erik Berenett i huvudrollen. Det är snömodd och inomhusrökning och Simon Palms (Björn Gedda) buskiga ögonbryn i Stockholms cyniska storstadsdjungel. Från en oredigerad tid, i naturligt ljus. Sverige hade genomlevt rekordår och oljekris men börseran hade ännu inte slagit igenom fullt ut. Landet befann sig fortfarande i en mental efterkrigstid. Där finns en länk till tider av kårhusockupation och månlandning. De historiska sprången är korta, ändå ter sig Sverige före internet som ett parallellt universum.

Det är lika långt, eller lika nära, till det oskyldiga 80-talet som det är till andra världar. Kalla det maskhål, kalla det tidsresor. Jag har vid flera tillfällen skrivit om det som historiens cirklar.

I UFO Sweden gestaltas denna samexistens på ett minst sagt remarkabelt sätt. Jag kommer närmast att tänka på Interstellar (2014), den film som utan tvekan är bäst i klassen på detta område. Oavsett filmtekniska lösningar hittar UFO Sweden en egen frekvens.

Det är Hajks Bengt Alsterlind med McGyvers gör-det-själv-attityd i ett bortglömt Arkiv X-avsnitt som utspelar sig i den sista skärvan av det svenska folkhemmet. Man har ambitionen att söka svaren på de stora frågorna. Det är ömsint, charmigt, komiskt. I Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963) gror tvivlet på Guds existens. Frågorna är alltjämt de samma. Även i en blå VW-buss över östgötaslätten i jakt på utomjordiskt liv. Då och nu är inte isolerade företeelser, allt hänger samman.

Hassel-filmerna utgör tidskapsel där detaljerna vittnar om tidens gång, samtidigt som ingenting har hänt. Värderingar, ideal, mode och tempo skiftar. Människans otillräcklighet, den är konstant. Och däri ligger det vackra.

”Life is full of misery, loneliness and suffering – and it's all over much too soon”, som Woody Allen sa.

Komisk svärta. Så, vi klarar oss inte utan Gud, eller ufo:n. Inte ens Roland Hassel gör det. Varats olidliga lätthet ska hanteras genom en absolut natur som vi ständigt tolkar och omtolkar.

Trösten kan finnas i svaren, men också i mystiken.

Inte av denna värld.

Artikeltaggar

Bengt AlsterlindBjörn GeddaCrazy PicturesEugène SimonFilmerGudKrönikorLars-Erik BerenettOlov SvedelidSkådespelareStockholmSVT Play

Så här jobbar Arvika Nyheter med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.