Krönika: Så gjorde jag granskningen av konstkuppen mot Arvika Nyheter

I över ett år har jag jobbat med att få fram uppgifter om den fräcka konststölden på Arvika Nyheter 1991. Jakten på svaret vad som hände de stulna tavlorna ledde mig till Arvikas undre värld, till personer med stort våldskapital, till rånare och narkotikasmugglare.

Till en av världens största konststölder och – Clark Olofsson.

Det var i november eller december 2021 som jag bestämde mig för att göra efterforskningar om en konststöld som hade inträffat på min egen arbetsplats. Jag hade hört att Staffan Ander, chefredaktör på Nya Wermlands Tidningen, berättat om att tidningskoncernen blev erbjudna att köpa tillbaka den stulna konsten.

Det lät som en spännande historia, men när jag satte mig i tidningens arkiv visste jag inte ens vilket år som konststölden skedde, bara att det var för ungefär 30 år sedan.

Efter några timmars bläddrandes i tidningslägg, som det kallas, hittade jag rätt årtal – 1991.

Men i tidningen mattades rapporteringen om stölden av efter ett par veckor och informationen var knapphändig.

En person visade sig ha klara minnesbilder av stölden – konstkännaren och galleristen Per-Inge Fridlund. 1991 var arbetet med Rackstadmuseet i full gång och Per-Inge arrangerade en utställning i Lund med Rackenkonstnärer. Han lånade med sig en tavla från redaktionen – en målning av Björn Ahlgrensson – och den räddades från stölden och hänger kvar på redaktionen.

Staffan Ander kunde berätta lite kort om att tjuvarna försökte att sälja tillbaka verken via försäkringsbolaget – men det var i stort sett all information som fanns tillgänglig.

Men under arbetets gång sökte jag och fick till mig information. En poliskälla tipsade mig om ett intressant namn, och när samma namn dök upp från ett helt annat håll en tid senare så väcktes min nyfikenhet.

Mannen hade studerat konst vid Uppsala universitet och är vän med Clark Olofsson.

Det som står i artikeln går att belägga med handlingar från myndigheter och offentliga arkiv – ett klassiskt journalistiskt gräv som har tagit mycket av min fritid i anspråk.

Det har kommit in fler tips om konstkuppen mot Arvika Nyheter, vissa av dem har varit intressanta, häpnadsväckande och till och med trovärdiga – men har inte gått att belägga.

Allt mitt arbete leder mig fram till att jag, som journalist, befinner mig i en situation där Clark Olofsson kan skaffa fram tavlorna mot ”en kompensation” till ”pojkarna”.

Om han talar sanning eller ej är svårt att veta – men ”Något skumt är det”, som Kjell Hestrell, tidigare säkerhetschef på statens konstmuseer, säger.

Ser redan nu att många på sociala medier ifrågasätter att vi ger Clark Olofsson utrymme – men det är faktiskt så att han har blivit en del av den här historien vare sig vi vill eller inte.

Det är en väntad reaktion men det gör mig samtidigt lite ledsen att man som läsare inte kan se den enorma arbetsinsats som har lett fram till det här reportaget. Och jag hoppas att Clark Olofsson inte ska stå i vägen för det.

Från början ville jag berätta en spännande historia om ett bortglömt brott, men det hela har utvecklats till något mer personligt. Konst är, enligt mig, på något sätt höjden av mänsklig civilisation – att stjäla, plundra och förstöra konst är ett brott mot vårt gemensamma kulturarv och vår historia.

Min förhoppning är att tavlorna ska komma tillbaka till Arvika Nyheters redaktion där de hör hemma och att Arvikaborna ska kunna ta del av den fantastiska kulturskatt som försvann för över 30 år sedan.

Fotnot 1: Det är viktigt att påpeka att vi inte säkert kan veta om den så kallade Arvikabon var inblandad i konstkuppen. Ingen åtalades för stölden, mannen satt inte anhållen och vi vet inte ens om han förhördes, eftersom förundersökningen är utgallrad från Arvikapolisen och Värmlandsarkiv.

Fotnot 2: Ytterligare ett poddavsnitt om konststölden är på gång.

Lyssna på tidigare avsnitt: