Clark Olofsson om konstkuppen mot Arvika Nyheter: “Jag vet var tavlorna finns”

Tavlor för miljonbelopp stals i en fräck kupp mot tidningens redaktion.

I över 30 år har de varit spårlöst försvunna – men nu kan AN avslöja nya, häpnadsväckande uppgifter.

– Jag kan skaffa fram tavlorna, inga problem, säger Clark Olofsson.

Det är en vårdag 2022 och jag sitter i källaren på Arvika Nyheters redaktion med min jobbtelefon redo. Några månader tidigare har jag börjat undersöka en över 30 år gammal konststöld som många verkar ha glömt bort.

Tolv målningar försvann spårlöst från Arvika Nyheters redaktion 1991 och ingen verkar veta vad som har hänt med dem.

Jakten på svaret vad som hände de stulna tavlorna kommer att leda mig till Arvikas undre värld, till personer med stort våldskapital, till rånare och narkotikasmugglare.

Och till en av världens största konststölder.

Det går fram en telefonsignal.

Pulsen stiger.

Den andra signalen.

Det sprakar till.

– Ja hallå, svarar en välbekant stämma.

– Hej, är det Clark?

Och ja, det är Clark Olofsson som jag presenterar mig för.

– Är det så att du har information om tavlorna som stals i Arvika på Arvika Nyheter?

– Jag kan skaffa fram tavlorna, inga problem. Men pojkarna vill ha en kompensation.

En av Sveriges mest kända och ökända brottslingar säger sig veta var tavlorna finns.

Hur hamnade vi här?

Sedan våren 2022 då jag berättade om konststölden i AN-podden har det skickats flera vykort till redaktionen.

Avsändaren är anonym. På ett av vykorten står det:

”Säkert smågangsters från trakten med en mer kompetent konstkännare i bakvattnet.”

Skribenten nämner inga namn, men kanske är personen rätt ute.

För under efterforskningarna kommer fler tips in och ett namn återkommer gång efter gång. Han går som en röd tråd genom den här historien.

Mannen är i övre medelåldern, kommer från Arvika och är dömd för flera grova våldsbrott och rån.

Arvikabon är, ska det visa sig, konstintresserad och nära vän med – Clark Olofsson.

Köpte konst till lokaltidningarna

Familjen Ander, som äger tidningskoncernen NWT där AN ingår, har länge haft ett stort konstintresse.

– Vi har alltid varit intresserade av konst, det har varit ett stort familjeintresse. Vi har haft inställningen att en fin miljö är bra för arbetsmoralen, och vi tror att fin konst kan göra att man trivs lite bättre på sin arbetsplats, säger Staffan Ander, Nya Wermlands Tidningens chefredaktör sedan 1978.

Ove Eklöf, verkställande direktör på Arvika Nyheter från början av 60-talet till mitten av 90-talet, var en erkänd konstkännare och särskilt intresserad av den så kallade Rackstadgruppen, som var en samling konstnärer som levde och verkade i Arvika under 1900-talets första hälft.

Han fick i uppdrag av familjen Ander att köpa konst till lokaltidningarnas redaktioner.

1973 flyttade Arvika Nyheter sin redaktion till nuvarande lokaler vid Magasinsgatan i en fastighet som byggdes av häradshövding Liljesköld.

Väggarna pryddes av koncernens allra finaste konst. Gustaf Fjaestad, Bror Lindh, Fritz Lindström, Ture Ander och Björn Ahlgrensson – de flesta hade anknytning till Rackstadkolonin.

– Det var som en konstvisning när man kom dit, minns Staffan Ander.

Tidningens reception fungerade som ett galleri. När konstnärer ställde ut plockades den permanenta utställningen ner.

Rackstadmuseet invigdes av kungen och drottningen först ett par år efter konststölden 1991. Arvika Nyheter hade fram till museets öppning den enda permanenta utställningen med alla Rackenkonstnärer representerade.

Vissa tavlor ratades

Morgonen lördag den 9 februari 1991 ringer det hemma hos Christer Ekstedt på Solvik i Arvika. Han är prenumerationsansvarig på Arvika Nyheter.

Det är en av hans kollegor.

– Christer, ska ni ha någon ny utställning? Det har jag inte hört talas om. Här nere hänger inte en enda tavla kvar på väggarna – det är helt tomt.

– Ja, men vad säger du? svarar Christer.

– Jo, men det är helt sant, det finns inte en tavla, inte ens småtavlorna.

Han lägger på luren, tänker att något är fel och känner sig uppjagad. Den första instinkten är att hoppa in i bilen och köra till redaktionen, men han bestämmer sig för att ringa chefen Ove Eklöf för att berätta vad som hänt.

Först blir det knäpptyst.

– Vart tog du vägen? frågar Christer.

– Vad fan säger du?

Christer bestämmer sig för att åka till redaktionen och titta. Väl på plats möts han av poliser och förvånade miner. De förstår ganska snabbt att tjuvarna tog sig in via ett krossat fönster och att de lastade ut konsten via en lastbrygga på husets baksida.

På tisdagen efter stölden fick redaktionen besök. Några privatpersoner hade gjort ett fynd i en park nedanför redaktionen.

– De kom med de enklaste tavlorna som ingen ville ha. Det låg nere i buskarna. Det var fem, sex tavlor som kom tillbaka den vägen. Men det var inga värdefulla tavlor, utan de var ratade, berättar Christer.

Någon dag efter stölden kom även en äldre herre som var bosatt i bibliotekshuset mittemot redaktionens baksida. Han hade varit ute under natten för att röka och såg vad han trodde var tidningsbilen.

Men när han hade läst om kuppen i tidningen så tänkte han efter.

– Dels var tidningsbilen väldigt tidig och sen var det flera personer med i tidningsbilen den natten. På det viset hade vi en som hade sett det men inte förstod vad det var, säger Christer.

Erbjöds köpa tillbaka konsten

Tavlorna som stals hade ett sammanlagt värde av 1,2 miljoner kronor. Den mest värdefulla – en vintermålning av Gustaf Fjaestad – värderades till 550 000 kronor.

– Vi blev chockade allihop, jag tror att det rensades rent i stort sett. All värdefull konst var utrensad, säger Staffan Ander över 30 år senare.

Rapporteringen i Arvika Nyheter mattades av veckorna efter stölden.

I den sista tidningsnotisen står det att två män i 25-årsåldern satt anhållna och förhördes om tavelstölden – men de släpptes i brist på bevis eftersom man inte hade hittat tavlorna.

Polisutredningen lades så småningom ner utan att gå till åtal och brottet är preskriberat.

Det var förmodligen inte enkelt att sälja den stulna konsten från Arvika Nyheters redaktion.

– All konst var väl registrerad så den måste ha varit fruktansvärt svårsåld, säger Staffan Ander.

En tid efter stölden blev NWT-koncernen och tidningsägarfamiljen Ander kontaktade.

– Det kom det ett erbjudande bakvägen via försäkringsbolaget om att köpa tillbaka konsten. Men vi ville inte köpa tillbaka konsten av förövarna, utan konsten bara försvann.

Ander: ”Skulle fälla en tår”

Det kallas för art napping och är ett välkänt tillvägagångssätt där konsttjuvar sätter press på försäkringsbolaget och ägarna för att få betalt för konsten. Staffan Ander berättar att de inte var intresserade av att förhandla med tjuvarna.

Han tror inte att tavlorna finns kvar.

– Min gissning är att de är brända, försvunna.

Men han ger inte upp hoppet.

– Man vet aldrig, det kanske är någon som har dem i sin källare och har gömt undan dem, men jag är tveksam till att jag någonsin får se tavlorna igen.

Hur skulle det kännas att få se något av verken igen?

– Då skulle jag fälla en tår.

Staffan Ander fortsätter:

– Konst är inte något som bara är målat, det är en känsla, en inlevelse, det berättar så mycket mer. De tomma väggarna i Arvika efter stölden var fruktansvärda att gå och titta på. Det var nästan så att man blev illa berörd.

Grova våldsbrott – och konsthistoria

En dag får jag ett tips från en poliskälla att Arvikabon, vän med Clark Olofsson, kan ha varit delaktig i konstkuppen mot Arvika Nyheter. Och när samma namn dyker upp från en helt annan källa en tid senare väcks min nyfikenhet.

En uppgift gör gällande att mannen har studerat konsthistoria vid Uppsala universitet.

När jag ringer till Uppsala universitet visar det sig stämma. I början av 90-talet studerade han konsthistoria och konstvetenskap. Handlingar som jag begär ut från riksarkivet visar att han var inskriven på studieanstalten Studiegården i Uppsala under samma tid.

Den sista registreringen av mannen på Uppsala universitet är några veckor innan inbrottet på Arvika Nyheter.

Nu inleds arbetet med att få fram fler ledtrådar. Jag gräver i arkiv, domstolar och andra myndigheter.

• Mannen har sedan mitten av 80-talet dömts för flera grova våldsbrott, narkotikabrott och rån.

• I slutet av 00-talet döms han i en stor narkotikahärva där Clark Olofsson pekas ut som ledaren. I förhör under rättegången berättar vännerna att de har känt varandra i 20 år. En av dem berättar att de gillar att supa tillsammans.

• I samma knarkhärva döms även en man som misstänktes för grovt häleri i samband med en av världens mest spektakulära konstkupper – den mot Moderna museet 1993. Den mannen och Arvikabon ska ha lärt känna varandra i början av 90-talet, enligt domen.

• Ett par år senare döms Arvikabon bland annat för stöld och häleri av stora mängder värdefullt samlarglas och två orientaliska mattor. I förhör berättar mannen att han har haft ett auktionsverk och antikvitetsaffär. Auktionsfirman gick i konkurs 1994.

Arvikabon uppger själv i en råndom från mitten av 90-talet att han bor i Belgien och studerar konstvetenskap. AN har även hittat en bostadsadress i Bryssel, där mannen ska ha bott. Under samma period bor även Clark Olofsson i Belgien under namnet Daniel Demuynck.

I november får jag ut det enda kvarvarande dokumentet från polisens förundersökning om konststölden på Arvika Nyheter från Värmlandsarkiv. Där framkommer att en person som till AN har pekats ut som kumpan till Arvikabon satt anhållen misstänkt för konststölden.

Kopplingar till spektakulär konstkupp

Under 1980- och 90-talet sker flera stora konstkupper i Sverige. Den mest spektakulära – och faktiskt en av världens mest omtalade konststölder – sker mot Moderna museet i Stockholm 1993.

Tjuvarna tog sig in via taket – en så kallad rififikupp – och stal åtta verk av Pablo Picasso och Georges Braque – värda omkring 500 miljoner kronor.

Men en av tavlorna – “Den vita duken”, eller “Stilleben” – av Georges Braque är fortfarande försvunnen.

Tre av verken hittas av polisen ganska snabbt efter stölden.

Clark Olofsson får i uppdrag att agera mellanhand efter stölden, då fem verk fortfarande saknas.

Clark Olofsson träffar den tidigare chefen för rikskriminalen, Tommy Lindström, en sommardag 1994, och försöker att sälja tillbaka de fem verk som saknas till Moderna museet. Lindström och Moderna museet får två dagars betänketid.

Svaret blir nej.

I podcasten “Olöst: Konstkuppen” från 2020 berättar Clark Olofsson för första gången om var de fem resterande verken fanns gömda.

Han säger att de låg under en säng i en tvårummare på Hisingen i Göteborg. Kvinnan som bodde i lägenheten visste inte om att hon hade konst för hundratals miljoner i sin bostad.

Clark Olofsson berättar i podden att han åkte till lägenheten tillsammans med en bekant – en vän som är intresserad av konst och har studerat på universitetet. En beskrivning som stämmer in med kuslig precision på Arvikabon.

Vännerna ska ha åkt till Paris för att sälja ”Den vita duken” av Georges Braque, enligt Clark.

– Vi hade bara kul. Vi super och svinar ner oss och jävlas med allting. Och träffar folk.

“Kan skaffa fram tavlorna”

Det är kopplingen mellan mannen, konststölden och Clark Olofsson som får mig att ta kontakt med en av Sveriges mest kända brottslingar under våren 2022.

Då är Clark Olofsson fortfarande skriven i Malmö.

Clark Olofsson verkar inte i form för att prata och telefonen lämnas över till en annan person. På frågan om Clark kan veta något om stölden på Arvika Nyheter svarar en mansröst på värmländska:

– Nej, det tror jag inte. Det var nog före hans tid. Det är för gammalt, han har ingenting med det att göra.

– Men det var värt ett försök i alla fall, säger jag.

Mansrösten skrattar till lite.

– Ja, det var det. Det var ett bra försök.

Ett par veckor senare får jag ett samtal. Det är konstkännaren och galleristen Per-Inge Fridlund – som tidigare blivit intervjuad om konststölden i AN-podden.

– Jag fick ett märkligt telefonsamtal. Det var en man som pratade om de stulna tavlorna, när jag kollade upp telefonnumret så stod det att det tillhör Clark Olofsson, bankrånaren. Jag förklarade att jag inte har något att göra med dem, utan att det är redaktionens tavlor.

Det får mig att ringa upp Clark Olofsson igen.

– Jag kan skaffa fram tavlorna, inga problem, säger han.

Och fortsätter:

– Folk känner mig och vet hur jag fungerar. Jag hade hand om konststölden mot Moderna museet, det var 800 miljoner. Och jag ordnade det också.

– Så det är inga problem, men pojkarna vill ha lite kompensation också, naturligtvis. Inga jävla jättesummor. Alla tavlorna ligger säkert. Eller inte alla, det var lite skit med som försvann. Men det var ändå inte värt något.

Clark Olofsson gör det klart att han inte vill snacka om vad det var som hände förrän en affär är klar.

– Ingen kommer att torska, de känner mig. Jag sätter inte dit någon utan har ordnat så att alla avtal kommer att hållas. Lycka till och kör på så kanske vi kan göra en affär, skrockar Clark Olofsson.

Det är Per-Inge Fridlund som ska vara “spindeln i nätet”, enligt Clark Olofsson.

– Om han har lust alltså, annars så blir det ingenting. Det är han som får sköta taktpinnen.

Är du i Arvika nu?

– Ja, jag är i Arvika nu. Det är fint här uppe, ja för fan. Mycket speciellt folk, mycket speciella gangsters.

Han avslutar samtalet:

– Tänk framåt och tänk optimistiskt och ge fan i polisen. Sen kan vi ha en fotosession och vara trevliga mot varandra. God jakt för fan, vi hörs.

Det är märkligt. Under samtalet gör jag det klart att jag bara är en “simpel journalist” som inte kan fixa några pengar, utan vill berätta storyn om vad som hände.

Efter samtalet tar jag kontakt med Staffan Ander och hans besked är lika tydligt som självklart.

– Vi gör inga affärer med Clark Olofsson.

Lovar att tavlorna finns

Under månaderna som passerar rapporterar medierna om att Clark Olofsson har flyttat till Arvika. Det blir en snackis.

Det dröjer ända till december 2022 innan jag pratar med honom igen.

– Är ni intresserade av att betala för att få tillbaka dem? frågar han mig.

Det har aldrig varit min eller Arvika Nyheters intention att betala för att få tavlorna tillbaka.

Hur kan man vara säker på att de finns?

– Det behöver du inte vara… Men de finns, det är ingenting att snacka om. Jag har själv sett dem för fan.

I Arvika?

– Ja, det är klart, en bit utanför stan.

Clark Olofsson fortsätter:

– När du har lite mer på fötterna så kan du ringa igen.

Hur är det annars då?

– Det ska du skita i, vi hörs, hejdå, säger han och skrockar på sitt karakteristiska sätt.

Spåren har kallnat

Det är svårt att med bestämd säkerhet säga vad som har hänt med målningarna. Efter 30 år har spåren kallnat.

Under arbetets gång har det kommit in tips om konststölden. En del av dem är intressanta och häpnadsväckande – men har inte gått att belägga.

Det finns mycket som tyder på att Arvikabon kan ha varit inblandad i konstkuppen mot Arvika Nyheter, men vi kan inte säkert veta. Ingen åtalades för stölden, mannen satt inte anhållen och vi vet inte ens om han förhördes, eftersom förundersökningen är utgallrad från Arvikapolisen och Värmlandsarkiv.

Konstkännaren Per-Inge Fridlund gör ett försök att få fram mer information av Clark Olofsson och pratar in ett meddelande på telefonsvararen – men Olofsson hör aldrig av sig.

Det finns många frågor att ställa till Arvikabon och jag gör ett försök att nå honom. Rösten på telefonsvararen är bekant – det kan vara samma person som några månader tidigare sa att Clark inte hade något med stölden att göra.

Det visar sig att jag kanske har pratat med Arvikabon utan att veta om det. Jag pratar in ett meddelande och skickar sms, förklarar att jag har frågor om tavlorna – men han hör inte av sig.

“Något är skumt”

Under arbetets gång tar jag kontakt med Kjell Hestrell. Han var säkerhetschef på statens konstmuseer under konstkuppen mot Moderna museet. Tillsammans med Tommy Lindström, före detta chef för rikskriminalen, lyckades han få tillbaka tre av de stulna verken.

Han har lång erfarenhet av att hitta stulen konst, och några dagar innan den här publiceringen pratar jag med honom igen. Kjell Hestrell har tittat i sina gamla anteckningar och har information att lämna.

Hösten 1990 hade han jobbat med att få tillbaka tavlor efter en stöld mot Thielska galleriet i Stockholm. I anteckningar, som han tror är från 1991, står det ”Arvika” och han har skrivit ner namn på två personer – en är hemmahörande i Stockholm och den andre är Arvikabon följt av en ort utanför Arvika.

Han sätter det i samband med stölden i Arvika och tror att han blev kontaktad eftersom han hade arbetat med en medialt uppmärksammad konststöld.

– Det är intressant. Clark är vän med de här två och därför är det intressant att han försöker sälja tillbaka Arvikakonsten. Något skumt är det. Clark verkar hela tiden ha funnits med i bakgrunden och vetat var konsten finns.

Hur ser du på möjligheten att få tillbaka de stulna målningarna?

– Det kan man nog få. De brukar ge upp när de märker att det inte blir några pengar. Så länge målningarna finns kvar så finns det ett gott hopp att få dem tillbaka.

Tavlorna kan fortfarande finnas där ute – jakten fortsätter.