Jag har ju rätt nyligen flyttat från Stockholm till Arvika. Och jag kan bekräfta det som ni Jössehäringar redan vet, att det är ju verkligen supertrevligt här. Alla hälsar på varandra på gatan, utropar saker som ”Hövarseremere?” och ”Du är säker, du!” och andra väl valda fraser som kan vara förvirrande men som i allmänhet får en att må riktigt bra.
Detta har varit lätt att vänja sig vid. Trots att jag som storstadsbo i åratal har riktat blicken snett nedåt för att, ja, så gör man bara.
Men så är det inte här. Och att hälsa på varandra är väl typ grejen med att bo i en mindre stad? Det är i alla fall riktigt najs.
Men en grej har jag haft svårt för att lära mig. Och här snackar vi some next level shit.
Att hälsa från bilen.
Jag är på väg till förskolan och jag är koncentrerad. Det är svårt att köra bil. Man ska svänga med ratten. Kolla till höger och vänster efter vilddjur som kan dyka upp i tid och otid. Köra på rätt sida utan någon som helst hjälp av de trevliga vita strecken som vi har på vägarna i Stockholm.
Mitt i allt detta svåra ser jag, försent, en vit handflata. Ett leende. En förlorad chans.
I backspegeln försvinner en svart Volvo V60.
Min granne? En förskoleförälder? En älgjaktsgubbe? Med säkerhet någon som jag gärna hade hälsat tillbaka på, för det är viktigt att bli accepterad som nykomling, det vet ju varje människa.
Vad fick föraren av den svarta Volvon från mig?
Ingenting.
Efter mycket eftertanke är min slutsats att värmlänningar har fotografiskt minne. Ni ser inte mig. Ni har memorerat registreringsnumret på min bil, och alla andra bilar som ni någonsin har sett.
Some next level shit.
Magnus Paues